Etikett: Spänning

Terapeuten av Helene Flood

Min ena bokcirkel valde Terapeuten till vår bok för september månad. Jag hade hört mycket om den och förväntade mig något alldeles fantastiskt, men tyvärr föll den lite platt för mig. När en titel säljs in som ”spänningsroman” hoppas jag på att bli lite skrämd och få klura lite, men jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande och det kändes som om upplösningen hintades om lite väl starkt.

När vi diskuterade i bokcirkeln visade det sig att upplösningen inte uppfattades likadant av alla. Jag vill inte gå in på det, men det som kändes totalt självklart för mig var absolut inte självklart för andra. Det är ju detta som gör bokcirklar så otroligt intressanta.

Hur som helst. Sara är terapeut och specialiserar sig på barn och ungdomar på sin privatpraktik hemma i huset. Maken Sigurd är arkitekt och de renoverar för fullt i sitt stora fina hus som de nyss ärvt. En morgon vaknar Sara till ett telefonsvararmeddelande från Sigurd, där han berättar att han enligt planerna anlänt till stugan där han ska åka skidor med vänner hela helgen. Några timmar senare ringer vännerna från sagda stuga och meddelar att Sigurd inte alls dykt upp – och så inleds mysteriet. Var är Sigurd? Lever han? Om inte – vem är skyldig?

Sara börjar höra konstiga ljud när hon är ensam hemma. Hon är säker på att hon inte är ensam i det stora huset, saker dyker upp och försvinner, kylskåpsmagneterna flyttas, och hon känner sig iakttagen. Kan hon, som är expert på den mänskliga hjärnan och dess beteende, lita på sig själv?

Jag tycker att boken hade blivit mycket bättre om den hade tagit en av två möjliga scenarier som det finns underbyggnad för – nu gjorde den inte det och det blev helt enkelt ett antiklimax för mig. Men det känns som om jag är en minoritet i att tycka att den var lite väl flat – så det kanske är mig det är fel på 😉

Invisible girl av Lisa Jewell

Cate Fours och hennes familj har tvingats flytta till en temporär lägenhet ett tag, medan nödvändigt arbete utförs på deras hus i Kilburn. Erbjudandet om ersättning för boendet från försäkringsbolaget var generöst, och Cate tänkte att det kunde vara spännande för henne, maken Roan och deras två tonårsbarn att bo i en lägenhet i fina Hampstead under tiden. Men fint område betyder inte tryggt område, och när Cates dotter känner sig förföljd en kväll och dotterns väninna blir attackerad en annan kväll känner Cate sig helt säker på att hon vet vem det är.

I närheten bor Owen tillsammans med sin faster. Han är några och trettio och har aldrig haft en flickvän, och när han blir avstängd från sitt jobb på en gymnasieskola efter att ha uppfört sig olämpligt mot några unga tjejer när han varit berusad på en fest börjar han fundera på sitt liv. Han söker likasinnade på nätet och träffar på ett helt gäng med killar som honom, ensamma och oälskade och förbannade på hela världen. I gemenskapen finns Bryn, som anser sig ha en lösning på deras problem. Owen vet att det är fel, men kanske är det det enda raka?

En bit bort, i ett kommunalt höghus, bor Saffyre med sin styvfar och styvbror. Hon är bara sjutton år, men har upplevt saker i sitt liv som ingen borde behöva göra och går i terapi hos Roan Fours, den berömde barnpsykologen. Hon har gått i behandling hos honom i två år, men har fortfarande inte berättat varför hon mår så dåligt. När han tycker att det är dags att avsluta behandlingen blir hon djupt besviken och nästan besatt av Roan. Och hon vet saker om honom som han definitivt inte vill ska komma ut.

Som ni säkert förstår kommer dessa tre människor att hamna i varandras liv, på olika sätt. Jag tycker att Jewell lyckas väldigt bra med att disponera denna berättelse, som är rysligt spännande, ur flera perspektiv och med små, små ledtrådar. Det är alltid spännande när det kryper under ytan – den vackra fasaden i Hampstead är en utmärkt plats att utforska detta. Incels och ”toxic masculinity” blir allt större, och Jewell lyckas med att beskriva denna värld, eller en del av den, på ett sakligt sätt. Det blir riktigt intrikat utan att bli för komplicerat, och jag blir lurad och vilseledd flera gånger om. Mycket bra – såhär vill jag att spänningsromaner ska vara.

Nådastöt (Kommissarie Gamache, #2) av Louise Penny

Louise Penny är en väldigt trevlig ny litterär bekantskap. Jag vet inte varför det har tagit mig så lång tid att bekanta mig med kommissarie Gamache och invånarna i Three Pines, för beskrivningarna av dem är ju ganska precis vad jag gillar när jag vill läsa deckare i trevlig miljö. Och en trevlig miljö får jag sannerligen i Québec.

Vintern har kommit till Three Pines, och några dagar efter jul går den årliga curlingturneringen av stapeln på byns sjö. Plötsligt, efter att en av de mer seniora damerna i laget, har ”tömt boet” görs en gräslig upptäckt då en av åskådarna ligger förkolnad på isen, efter att ha tagit i en strömförande stol framför henne. Ingen har sett hur mordet gick till och det finns inga spår, inga ledtrådar och inget motiv. Inte för att någon i byn tyckte om den avlidna så särskilt, tvärtom hade hon mest under sin korta tid i Three Pines ställt till med bekymmer och upprörda känslor. Men vem kan ha mördat henne?

Gamache och hans team gräver i offrets bakgrund och hittar mörka hemligheter. Parallellt med detta utreds mordet på en äldre hemlös kvinna inne i staden. Flera saker pekar på att de två offren kan ha något gemensamt – men hur hänger det samman? Gamache blir tvungen att inte bara ta reda på hur detta kan ha gått till, men måste även hålla koll på sin egen rygg. Han visar sig ha egna fiender och bistra vindar sveper inte bara genom det kanadensiska vinterlandskapet utan även genom honom själv.

Det är alldeles lagom spännande och jag är mycket förtjust i Pennys karaktärer. Särskilt de tre äldre damerna i Three Pines, som kallas ”de tre gracerna” är underbart tecknade. Det är trevligt att träffa konstnärerna Clara och Peter i Three Pines igen, liksom Olivier och hans partner som driver pensionatet och bistron i staden. Jag ser nu att det finns 16 böcker i serien hittills, så för en gångs skull behöver jag inte hårdransonera för att inte läsa för mycket för fort och bli utan i ett år tills nästa kommer.

Slutet är otroligt skickligt och jag förstår varför Penny jämförs med Agatha Christie – mästerligt bra.

Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg

Alla läste Fröken Smillas känsla för snö där i mitten på nittiotalet. Jag försökte också, men kom aldrig så långt – men jag måste ha gjort många försök, för när jag nu faktiskt kom igenom den mindes jag vissa passager och meningar nästan ordagrant. Jag kanske var för ung och boken kanske var för tjock. Det är den fortfarande, skulle jag vilja hävda, men så är det.

Jag började lyssna på den, men kom inte riktigt överens med ljudboken. Det var inte inläsningens fel, men jag blev bara distraherad och trött. Tyvärr hittade jag den inte som svensk e-bok (jag ser nu att den släpps 6 oktober), så jag läste faktiskt en engelsk översättning och det funkade okej. Det var nog bra att jag började med lyssning så att jag fick lite skandinaviska termer och ord att bära med mig in i översättningen.

Eftersom jag hävdar att alla har läst denna behöver jag inte gräva ner mig i handlingen, som är invecklad och vetenskaplig och knökfull med gubbar, men i korta drag – Smilla är en grönländsk geolog mellan trettio och fyrtio, som bor i Köpenhamn och föredrar ett liv som närmast eremit med sina böcker. Hon träffar sin pappa och hans nya unga fru då och då, och grannen Juliane och hennes son Esajas, som hon utvecklat en ovanlig vänskap med. När Esajas en bister vinterdag hittas död tror polisen att han har fallit från ett tak, men Smilla har en känsla för snö och förstår saker som ingen annan gör.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att denna berättelse skulle leda dit den gör. Jag hade förväntat mig en ganska stillsam, klurig deckare men det blir rena actiondramat av det och jag är faktiskt lite sugen på att se filmen. Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur, och jag har lärt mig så mycket om Grönland, om Danmark, om snö och geologi – och kanske om människans natur.

Slutet är alldeles för långdraget och stundom för tekniskt – jag kan inte föreställa mig miljön på platsen där det utspelar sig alls, min erfarenhet av större fartyg är liksom Danmarksbåten, och det pågår i en smärre evighet. Men visst är det spännande och det är en skicklig och klurig deckare som inte följer standardmåtten. Och jag ska se filmen, det blir intressant att se hur man fått ihop denna tegelsten till långfilm på två timmar!

Veckans kulturfråga, v.34

Veckans fråga hos enligt O lyder:

Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen? Vilken är hens bästa bok?

Frågeställerskan har själv svarat med en manlig och en kvinnlig författare, så det tänker jag också göra!

Vad gäller den manlige så är jag enig med enligt O – Peter James är överlägsen för mig. Jag läste hans Levande begravd 2016 och plöjde sedan hela serien om Roy Grace under några månader. Sedan dess har jag fått vänta tålmodigt tills nästa kommit ut, under våren eller försommaren. Och jag blir aldrig besviken! Grace är en bra manlig poliskaraktär, vilket inte alltid är fallet, och hans privatliv har varit alldeles lagom viktigt i böckerna och under ett antal av dem var det minst lika spännande som mordfallen han och hans team löser. I början på serien får vi veta att hans fru Sandy försvann på Graces trettioårsdag, vilket utgör ett otroligt fängslande mysterium i flera volymer. Det är svårt att välja den bästa, men förra årets Dead at first sight, som tydligen inte kommit på svenska ännu, var fantastiskt bra.

Vad gäller kvinnliga författare vill jag också försiktigt instämma i Lindas svar, men jag har bara läst två böcker av Sharon Bolton så jag vet inte om jag ska uttala mig så säkert. Därför väljer jag att svara Elly Griffiths här. Jag tycker mycket om hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway, och får även där vänta tålmodigt på nästa bok i serien varje år. Dock släpptes första boken i en ny serie, med den kvinnliga polisen Harbinder Kaur i huvudrollen, förra året – The Stranger Diaries, eller Främlingen på svenska. Den var otroligt bra och jag längtar efter nästa, The Postscript Murders som kommer i höst.

Summer Darlings av Brooke Lea Foster

Summer Darlings dök upp i en lista över sommarläsning i bibliotekets app i förra veckan när jag var sugen på just något lättsamt och underhållande att varva James Joyce och Curtis Sittenfeld med. Jag hade hört gott om den tidigare och bestämde mig snabbt för att testa. Brooke Lea Foster är debutant och har tidigare jobbat som journalist i tjugo år.

En sak som absolut sålde in boken hos mig är att den utspelar sig i New England, på Martha’s Vineyard, och jag är otroligt lockad av den delen av den amerikanska ostkusten. Miljön får verkligen spela en egen roll i romanen vilket alltid är härligt.

Heddy Winsome är uppvuxen under knappa omständigheter med en ensamstående mamma i Brooklyn. Hon har gått två år på Wellesley College, men har nu förlorat sitt stipendium och kommer att behöva mycket pengar för att kunna färdigställa sin utbildning. Året är 1962, Jackie Kennedy och Marilyn Monroe är på framsidan av alla tidningar och Heddy lyckas genom sin väninna få ett jobb som nanny hos en av öns mest välbärgade sommargästfamiljer, Ted och Jean-Rose Williams och barnen Teddy och Anna.

Familjen verkar perfekt, men som så ofta är ingenting som det verkar. Det blir viktigt för Heddy att accepteras i societeten på ön, och en gammal vän till Jean-Rose, Gigi McCabe som numera är berömd Hollywood-skådespelerska och tillsammans med Cary Grant, tar henne under sina vingar. Heddy hoppas att hon ska kunna få ett lån eller annan ekonomisk hjälp av någon genom sina kontakter på ön men det visar sig vara svårare än hon trott. Dessutom hamnar hon i en kärlekstriangel – men vem ska hon välja?

Det finns massor av mörker och korruption på den idylliska ön, men det är underhållande läsning, om än lite för långt. Det kändes som om hela boken bytte genre mot slutet vilket var lite udda, men den är välskriven hela vägen igenom tills dess. Det kändes lite framstressat och det är lite tråkigt.

Förutom de fantastiska miljöerna så finns här även beskrivningar av otroliga kläder, skor, smycken och badkläder. Det var något visst med sextiotalet, utöver Woodstock och Haight-Ashbury – det fanns glamour!

Mörkt motiv (Kommissarie Gamache, #1) av Louise Penny

Varför det har tagit mig så lång tid att ta mig an Louise Penny är faktiskt något av ett mysterium i sig. Allt säger ju att jag skulle gilla dem – deckare i lantlig miljö med en jovialisk men rättvis kommissarie i huvudrollen. Lite Midsomer, lite Anna Jansson, det är ju min grej. Och tänk, det var det också. Jag tyckte mycket om Mörkt motiv och kommer definitivt att läsa mer om kommissarie Gamache i Québec.

Handlingen är placerad i den lilla byn Three Pines, där tre stora tallar står i mitten av byn. Alla känner alla och här kan väl inget hända? Jovisst – för morgonen efter Thanksgiving hittas Jane Neal, en äldre kvinna älskad av de flesta, död på ett fält. Hon verkar ha blivit skjuten med pilbåge, och bågskytte är fortfarande hyfsat populärt bland lokalbefolkningen – kan det vara en jaktolycka?

Gamache och hans kollegor får en svår nöt att bita i. Somliga i lokalbefolkningen hjälper, andra stjälper. Ett missförstånd sätter fel man bakom galler. Kan faktumet att Jane Neal fått en tavla antagen till den årliga konstutställningen ha något med saken att göra? Varför har hon aldrig velat släppa in någon i sitt vardagsrum, men lovat på Thanksgiving-middagen med vänner att det nu är dags för dem att få komma dit?

Jättespännande, charmigt och jag blir vilseledd flera gånger om. Mycket trevlig deckare – Gamache lär snabbt bli en favorit. Jag växlade lite mellan ljudbok och e-bok – Tomas Bolme läser ljudboken med den äran, så båda funkar fint.

The Long Call (Two Rivers, #1) av Ann Cleeves

Ann Cleeves är en av mina favoriter bland brittiska deckarförfattare – hon ligger bakom Vera Stanhope som ju är världsbäst, och även Shetlands-serien där jag inte kommit så långt som jag hade önskat men jag gillar det jag läst.

Nu har hon startat en ny serie om kriminalkommissarie Matthew Venn, som bor och verkar i norra Devon. Jag varvade läsning med lyssning men kan tyvärr inte rekommendera ljudboken, den är riktigt undermåligt inläst vad gäller såväl uttal (av vanliga namn, mind you) och frasering. Jag är tyvärr missnöjd med översättningen också – jag förstår på väldigt många ställen vad det stått i originaltexten där översättaren valt något helt annat än vad uttrycket faktiskt betyder. ”Front room”, till exempel, översätts lämpligen till ”vardagsrummet” – inte ”rummet mot gatan”.

Nåväl. Matthew Venn är lite annorlunda mot de flesta andra kriminalkommissarier vi presenterats för genom åren. Han växte upp i en kristen gemenskap (eller sekt, om man vill) men lämnade församlingen för ett antal år sedan och blev därefter utstött. Det hjälpte inte att han gifte sig med en man, som ni kan tänka er. När vi träffar honom står han på avstånd utanför kyrkan och bevittnar sin fars begravning, som han förstås inte varit välkommen till.

Samma dag kallas han till en brottsplats – en ung man med en stor albatross tatuerad på halsen har hittats knivhuggen till döds på stranden. Det blir Venns uppdrag att ta reda på vem mannen är och varför han blivit mördad. Det finns många vägar att ta – kvinnorna som mannen delade hus med, dagcentret i närheten där han arbetat, konstprojektet som Matthews man har hand om – och den evangeliska församling som Matthew lämnat. En bit in i utredningen försvinner en kvinna med Downs syndrom – kan det finnas ett samband?

Det är en intressant historia, lagom spännande hela boken igenom och med Cleeves omisskännligt härliga språk och vackra miljöbeskrivningar. Liksom i Shetlandsserien får man intrycket av en idyll (om än en karg en på Shetlandsöarna), men skrapar man än så lite på ytan blir det tydligt att ett stort mörker ligger dolt – som så ofta, i deckaridyller. Jag fortsätter gärna att läsa om Matthew Venn, men håller mig nog till originalspråk hädanefter.

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.

Vi var tretton i klassen (Christer Wijk, #26) av Maria Lang

Jag jobbar mig sakta men säkert genom Maria Langs utgivning, och har nu kommit fram till nummer 26 i ordningen – men det är nummer 25 för mig, för jag har inte läst novellsamlingen Ögonen. Noveller är inte min starkaste sida, det gäller att jag är på rätt humör så jag sparar den tills det verkar vara dags nästa gång 😉

Det är en ganska rörig historia, tycker jag. Även huvudpersonerna verkar osäkra på hur många de faktiskt var i sin klass, när det är dags att sammankalla till en återträff à la vårfest. Somliga bor på skolan, somliga kommer inresande, ett par stycken blir mördade och Christer Wijk kommer med knivskarpa slutsatser och en prydlig tabell naturligtvis att klara upp fallet.

Jag var kanske ofokuserad när jag läste, för jag minns knappt såhär några veckor senare vad som hände och varför, men jag skyller faktiskt på berättelsen i mesta mån. Det är inte bara den gamla Kindergarten-klassen som ska ses, det är blandade familjemedlemmar och lärare och någon rektor och de rör sig alla på för liten yta – i skolbyggnaden. Ofta är ju det en bra premiss för en pusseldeckare men här håller det inte riktigt hela vägen för mig.