Terapeuten av Helene Flood

Min ena bokcirkel valde Terapeuten till vår bok för september månad. Jag hade hört mycket om den och förväntade mig något alldeles fantastiskt, men tyvärr föll den lite platt för mig. När en titel säljs in som ”spänningsroman” hoppas jag på att bli lite skrämd och få klura lite, men jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande och det kändes som om upplösningen hintades om lite väl starkt.

När vi diskuterade i bokcirkeln visade det sig att upplösningen inte uppfattades likadant av alla. Jag vill inte gå in på det, men det som kändes totalt självklart för mig var absolut inte självklart för andra. Det är ju detta som gör bokcirklar så otroligt intressanta.

Hur som helst. Sara är terapeut och specialiserar sig på barn och ungdomar på sin privatpraktik hemma i huset. Maken Sigurd är arkitekt och de renoverar för fullt i sitt stora fina hus som de nyss ärvt. En morgon vaknar Sara till ett telefonsvararmeddelande från Sigurd, där han berättar att han enligt planerna anlänt till stugan där han ska åka skidor med vänner hela helgen. Några timmar senare ringer vännerna från sagda stuga och meddelar att Sigurd inte alls dykt upp – och så inleds mysteriet. Var är Sigurd? Lever han? Om inte – vem är skyldig?

Sara börjar höra konstiga ljud när hon är ensam hemma. Hon är säker på att hon inte är ensam i det stora huset, saker dyker upp och försvinner, kylskåpsmagneterna flyttas, och hon känner sig iakttagen. Kan hon, som är expert på den mänskliga hjärnan och dess beteende, lita på sig själv?

Jag tycker att boken hade blivit mycket bättre om den hade tagit en av två möjliga scenarier som det finns underbyggnad för – nu gjorde den inte det och det blev helt enkelt ett antiklimax för mig. Men det känns som om jag är en minoritet i att tycka att den var lite väl flat – så det kanske är mig det är fel på 😉

All the lonely people av Mike Gayle

Mike Gayle och jag blev bekant genom hans lad-lit under tidigt 2000-tal, men under de snart tio år som jag varit hemma i Sverige igen har jag glömt bort honom lite grann. Men så hade Norstedts den goda smaken att översätta och ge ut hans förra roman, En halv värld bort förra året och jag påmindes om hur mycket jag tycker om honom. Hans senaste böcker är lite djupare och allvarligare än de tidiga, men de har fortfarande samma humor och värme som förr. Det känns tryggt.

Gayle har själv västindiskt påbrå, och så även flera av hans karaktärer. Här träffar vi Hubert Bird, som lämnade Jamaica på femtiotalet för att det var i England som jobben fanns. Han fick kämpa hårt på tuffa jobb för att hanka sig fram, i ett fortfarande rasistiskt och segregerat samhälle, men hade stöd och vänskap omkring sig och träffade sitt livs kärlek i en brittisk kvin, Joyce, vars familj stötte bort henne då hon valt en svart man. Det blev de två mot världen, så småningom med två barn och relativt god levnadsstandard.

Men nu är Hubert gammal och ensam och lever för telefonsamtalen från dottern i Australien på söndagarna. Ja, och katten Puss också. Hans dotter är orolig för sin pappa, att han ska vara ensam, så Hubert har resolut uppfunnit ett gäng andra pensionärer som han lever loppan med på trädgårdscentra och bingo. Men det finns inga vänner, inte på riktigt.

En dag knackar den nya grannen på dörren – singelmamman Ashleigh med sin lilla dotter Layla i följe. Just den dagen ska dottern Ruth ringa från Australien så Hubert skickar iväg dem, men några dagar senare behöver Ashleigh desperat hjälp med barnvakt och Hubert ställer upp. Och det blir – som de bevingade orden säger – början på en underbar vänskap. Och mer därtill – de beslutar sig tillsammans för att få ordning på ensamhetsepidemin i Bromley.

Hemligheter och lögner uppdagas, och det blir en oväntad period framöver. Det är både roligt och lite spännande, ibland gräsligt sorgligt och ibland lika hjärtevärmande. Emellan kapitlen om Ashleigh och Hubert kommer berättelsen om Huberts liv i kronologisk ordning – hemskt och vackert, allt på en gång. En jättefin roman om vänskap över generationsgränserna, om familj, kärlek, ursprung och känslan av ett hem.

Come together (Jack & Amy, #1) av Emlyn Rees och Josie Lloyd

Jag köpte Come Together i en välgörenhetsbutik i Golders Green för cirka sjutton år sedan, och har säkert läst den fyra-fem gånger under åren i London – man kan inte ha något större bibliotek när man bor i kollektiv och flyttar runt då och då 😉 Nu upptäckte jag för några veckor sedan att en tredje bok kommit i serien, och bestämde mig för att det kunde vara skoj att läsa om från början. (Den andra boken handlar om Jack och Amys kompisar.)

Jack är 27, bor tillsammans med sin barndomskompis Matt i en konverterad pub i västra London och letar mest efter kortvarig kärlek, så att säga. Han försöker försörja sig på sin konst, men det är lättare sagt än gjort och deltidsarbetet i ett litet galleri drar inte heller in många pund. Som tur är Matt a) advokat och b) generös, så Jack klarar sig ganska bra på att få bo gratis och låna kläder av Matt. Han behöver inte tänka så långt framåt, så att säga.

Amy är 25, har egen lägenhet och letar absolut efter långvarig kärlek. Hennes mamma tjatar och hon börjar närma sig bristningsgränsen – som i hennes fall skulle vara att söka till Blind Date, Cilla Blacks gamla dejtingprogram som väl blev Vem tar vem i Sverige.

Vad händer när dessa två, diametralt olika men samtidigt ganska lika, unga Londonsinglar träffas? Det blir mindre förutsägbart än man kan tro.

Boken kom ut 1999, och det är svårt att tänka sig att det är drygt tjugo år sedan och att mobiltelefoner inte fanns alls i samma utsträckning som nu – och i England var de faktiskt lite senare än vad vi var med att mobiltelefonen fanns i gemene mans ficka. Det kan bli lite frustrerande när man läser, för det finns så många problem som hade kunnat undvikas om Jack och Amy bara hade haft varsin Nokia 3310. Men det är lite uppfriskande också, det är det. Och det är roligt och smart skrivet.

Josie Lloyd och Emlyn Rees är gifta och har skrivit flera böcker tillsammans. Jag gissar att de mer eller mindre skrivit vartannat kapitel då Jack och Amy berättar växelvis, men det känns sömlöst och flyter på bra till skillnad från vissa andra författarpar där ute. Det var kul att återbesöka Jack och Amy, och det ska bli roligt att läsa fortsättningen. Jag minns faktiskt inte om jag läst Come Again, som är bok nummer två, förut, men ska ta mig an den inom kort.

Invisible girl av Lisa Jewell

Cate Fours och hennes familj har tvingats flytta till en temporär lägenhet ett tag, medan nödvändigt arbete utförs på deras hus i Kilburn. Erbjudandet om ersättning för boendet från försäkringsbolaget var generöst, och Cate tänkte att det kunde vara spännande för henne, maken Roan och deras två tonårsbarn att bo i en lägenhet i fina Hampstead under tiden. Men fint område betyder inte tryggt område, och när Cates dotter känner sig förföljd en kväll och dotterns väninna blir attackerad en annan kväll känner Cate sig helt säker på att hon vet vem det är.

I närheten bor Owen tillsammans med sin faster. Han är några och trettio och har aldrig haft en flickvän, och när han blir avstängd från sitt jobb på en gymnasieskola efter att ha uppfört sig olämpligt mot några unga tjejer när han varit berusad på en fest börjar han fundera på sitt liv. Han söker likasinnade på nätet och träffar på ett helt gäng med killar som honom, ensamma och oälskade och förbannade på hela världen. I gemenskapen finns Bryn, som anser sig ha en lösning på deras problem. Owen vet att det är fel, men kanske är det det enda raka?

En bit bort, i ett kommunalt höghus, bor Saffyre med sin styvfar och styvbror. Hon är bara sjutton år, men har upplevt saker i sitt liv som ingen borde behöva göra och går i terapi hos Roan Fours, den berömde barnpsykologen. Hon har gått i behandling hos honom i två år, men har fortfarande inte berättat varför hon mår så dåligt. När han tycker att det är dags att avsluta behandlingen blir hon djupt besviken och nästan besatt av Roan. Och hon vet saker om honom som han definitivt inte vill ska komma ut.

Som ni säkert förstår kommer dessa tre människor att hamna i varandras liv, på olika sätt. Jag tycker att Jewell lyckas väldigt bra med att disponera denna berättelse, som är rysligt spännande, ur flera perspektiv och med små, små ledtrådar. Det är alltid spännande när det kryper under ytan – den vackra fasaden i Hampstead är en utmärkt plats att utforska detta. Incels och ”toxic masculinity” blir allt större, och Jewell lyckas med att beskriva denna värld, eller en del av den, på ett sakligt sätt. Det blir riktigt intrikat utan att bli för komplicerat, och jag blir lurad och vilseledd flera gånger om. Mycket bra – såhär vill jag att spänningsromaner ska vara.

Överlevarna av Alex Schulman

Säga vad man vill om vad Alex Schulman skrivit i yngre år – jag har alltid tyckt att han har varit rolig, om än bitsk. Många rasade över hans ”Äntligen!” när Notre Dame i Paris brann, till exempel – jag tyckte att det var jätteroligt. Inte för att jag tyckte att det var roligt att Notre Dame brann – tvärtom – men jag förstod ju att det tyckte inte han heller. Kalla det satir, kalla det ironi, kalla det uppmärksamhetstörst – jag vet inte vilket, men jag vill slå fast att han är en otrolig författare. Hans böcker hittills, förutom möjligen den med den enormt långa titeln som egentligen var en tryckt version av hans Sommar i P1, har varit magnifikt bra. Och det är, glädjande nog, Överlevarna också.

Om man följt Schulman ett längre tag, i krönikor, bloggar, böcker och podd, känner man igen många av händelserna i boken som tagna ur verkligheten. Det förstår man redan i setupen också, för detta handlar om tre bröder med föräldrar med alkoholproblem av olika dignitet, som firar somrarna på torpet i Värmland. Detta vet vi stämmer in på bröderna Schulman i verkligheten. I övrigt är boken fiktion.

Berättelsen börjar i slutet. Vi förstår att bröderna rest till torpet i Värmland för att sprida askan efter sin mor, och att något hänt som gjort att de nu står och ser hur polisbilens blåljus rör sig framåt, mot dem, på grusvägen. Sedan kommer berättelsen i brottstycken. Om hur det gått till att de står där de står, hur veckorna innan varit, och framför allt, hur barndomen var. Kapitlen är ganska korta men väldigt kärnfulla – det finns så mycket att berätta och Schulman lyckas med det på under 300 sidor.

Det finns en sak jag avskyr i baksidestexter och korta kommentarer och det är när böcker lovar att leverera en TWIST. Jag tänker därför inte säga något om det, utan säger istället att du kommer tveklöst att få ett sug efter att läsa om boken igen när du stängt den. Mycket snyggt utfört arbete.

Ett nytt England av Valerie Kyeyune Backström

En ung europeisk mörkhyad kvinna åker till New York för att hitta lyckan. Eller något. Pengar, kanske. Sedan är hon plötsligt någon sorts lyxhustru i Los Angeles, där mannen jobbar jämt men hon själv aldrig jobbar. Hon fixar naglarna och går till frissan och på vernissage och sånt. Och så innan man vet ordet av befinner hon sig ute i öknen på något slags läger eller retreat – eller möjligen sektmöte. Och jag förstår inte hur någonting hänger ihop. Det blir liksom ingenting av det, förutom vissa bitar som är ljuvligt vackert skrivna.

Mikaela Blomqvist har myntat begreppet ung svensk tomhetsprosa på Göteborgs-Postens kultursidor, och det verkar vara ungefär samma typ av böcker som jag meddelar mina kompisar att jag får ”Biskops Arnö-vibbar av”. De handlar liksom inte om någonting, och jag förstår inte riktigt vart författaren vill komma, eller hur hen vill komma dit. Lite sådana känslor får jag av Ett nytt England. Kanske var mina förhoppningar lite för höga på grund av denna mästerliga låt?

Jag hoppas att Kyeyune Backström skriver mer skönlitteratur, för jag gillar henne som debattör och skribent. Jag förstår bara inte riktigt bokens poäng.

One to watch av Kate Stayman-London

Bea Schumacher är modebloggare, plus size och stor på sociala medier. Hon har massor av följare (och många som försöker berätta för henne att hon lever ett livsfarligt liv, för alla vet väl att alla som är tjocka är hälsosamma? Nej, just det.) och är frispråkig och vass, och när hon efter några glas vin twittrar om hur kassa produktionen bakom Main Squeeze (som Bachelor eller Bachelorette kallas i boken) är på att ha deltagare av olika färg, storlek och ursprung blir hon plötsligt kontaktad av produktionen – som vill ha Bea som sin nästa huvudperson. Trots att Bea beslutat sig för att aldrig mer dejta tackar hon ja, efter moget övervägande och påhejande. Men hon kräver att männen som ska vara i serien också har ett mångfald. Säsongen kommer heller inte att spelas in i förväg och sändas i sin helhet, utan spelas in vecka för vecka inför sändning.

Bea är bekväm i sin kropp, men hon har ett behov av att ha kontrollen – och hon förstår ganska snabbt att i en TV-produktion ligger kontrollen hos produktionen. Redan i premiärprogrammet upptäcker hon att producenten ordnat med något som orsakar stor förödmjukelse men som verkligen drar upp tittarsiffrorna.

Och mångfaldet finns – här finns alla sorters män, från oskulder till Lotharios, och från framgångsrika charmtroll till stolpskott. Och kombinationer därav. Jag tänkte inte alls på boken som en romance när jag läste, men det är väl just det den är egentligen. Det är ett gott betyg att det gick obemärkt förbi hos mig 😉 Insprängt i narrativet finns en massa artiklar, tweets, avskrifter av poddavsnitt, mail och sms och sådant. Det piggar alltid upp!

Bea är en underbar karaktär. Hon är smart och rolig och skarp – men hon är inte perfekt, och det gör henne äkta. Ibland blir jag helt galen på henne, men det är realistiskt. Och beskrivningarna av alla fantastiska kläder i böckerna är helt ljuvliga, för att inte tala om miljöerna. I pandemitider blir jag extra knäsvag av tanken på att åka till Frankrike och New York.

Kate Stayman-London är verkligen one to watch – ursäkta, det var billigt. Hon har jobbat som digital skribent för Hillary Clinton, Barack Obama, Malala, Cher och Anna Wintour, som kuriosa. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av henne, för detta var verkligen mitt i prick.

Mot San Francisco av Clara Clementine Eliasson

Alla har väl hört I don’t like Mondays av Boomtown Rats och många har väl hört var formuleringen kommer ifrån, men jag personligen visste inte speciellt mycket mer än att det var just ett citat från en tonårstjej som var skyldig till en skolskjutning när hon fick frågan om varför hon öppnade eld.

Mot San Francisco berättar en historia baserad på Brenda Ann Spencer, som vid sjutton års ålder plockade upp ett gevär hon fått i julklapp av sin pappa för att skjuta mot Cleveland Elementary School. Här heter hon bara B, och berättaren är grannflickan Julie. 40 år efter händelsen rymmer B från fängelset, och Julie minns sommaren innan dådet när B och hon åkte på roadtrip utan gränser. Ska hon kunna hitta B denna gången?

Jag hade lite för höga förväntningar på denna roman – jag hade hoppats på något i stil med Flickorna, eller Girls on fire, men jag fastnar inte riktigt, det flyter på ytan. Efter bara några sidor fick jag författarskole-vibbar, vilket alltid talar för ett poetiskt språk (bra) men ibland blir det för konstlat och manierat (mindre bra). Det som nog ska vara djupt känns lite flyktigt.

Men det är ambitiöst och som debutroman sett känns det lovande för framtiden.

Come Again av Robert Webb

Jag kan inte fatta att det är tre år sedan Robert Webbs strålande How not to be a boy kom ut! Jag vill heller inte riktigt acceptera det, men så är det tydligen. Tiden går! Nu har geniet Webb gjort sin romandebut med Come Again och jag bad biblioteket köpa in den så fort den kom ut. Eventuellt blir jag snart portad från bibliotekets sida för inköpsförslag, för det är mycket som kommer från mig – men de nekar aldrig ett inköp, så jag fortsätter väl tills jag blir ifrågasatt 😉

Come Again är dels en relationsroman om sorg och bearbetning och när det känns stört omöjligt att bearbeta, dels en sorts magisk realism light.

Kate förlorar sin man Luke efter tjugoåtta år tillsammans. Han är bara 45 år när en dold sjukdom som han troligtvis burit på sedan tonåren slår till när han böjer sig ner för att plocka ur diskmaskinen och aldrig kommer upp igen. Kate slår ifrån sig alla omkring henne, är destruktiv, dricker för mycket och har varit tjänstledig från jobbet länge. Det verkar bara finnas en enda utväg – att hon går samma väg som Luke och avslutar allt.

Men – hon kommer inte riktigt dit. Kvällen innan det ska ske går hon och lägger sig som vanligt, men vaknar i fel säng och i fel kropp. Hon är arton år igen, det är första morgonen på universitetet och hon förstår att detta är hennes chans att träffa Luke för första gången igen, och att kunna berätta för honom att han måste se till att gå till läkaren och kräva en röntgen av huvudet. Hon kan hindra hans för tidiga död – men kommer hon fortfarande att finnas i hans liv, denna andra gång? Hon vet allt om honom, och alla sina vänner, men de har ingen aning om vem hon är.

Det är rörande, roligt, varmt och innerligt – och mot slutet, extremt spännande. Jag rös och fick tårar i ögonen på slutet och det händer faktiskt inte speciellt ofta. Jag vet ju att Webb är ett geni på att skriva komedi, men detta är så mycket mer. Så himla bra!

American Wife av Curtis Sittenfeld

Jag förde interna diskussioner med mig själv gällande om det var smart eller mindre smart att läsa Curtis Sittenfelds American Wife såpass rätt inpå Rodham – samma författare, liknande koncept – men bestämde mig, när jag hittade den svenska pocketboken i Hunnebo, att det nog gick bra ändå. Rodham använder ju sig av riktiga namn och kändes inte riktigt som en roman, medan American Wife, som är baserad på Laura Bush, har gjort tillräckligt många förändringar för att det ska kännas ganska annorlunda. Så jag körde på och det gick finfint, tegelstensformatet till trots.

Laura Bush är ingen person som jag har intresserat mig för särskilt genom åren. Hon har ju funnits där i bakgrunden förstås, men på ett ganska diskret sätt, åtminstone för mig. Givetvis var hon en av USAs kändaste kvinnor under sin period som First Lady.

Detta är berättelsen om Alice. I likhet med Laura Bush växte hon upp som enda barnet, i boken är det dock Wisconsin och inte Texas, var intresserad av böcker och utbildade sig senare till bibliotekarie. I tonåren var hon med om en tragisk olycka där en vän dog, vilket ändrade hennes attityd till livet och sin identitet. När hon träffar Charlie Blackwood, son till den förre guvernören, på en fest har hon inte en tanke på att bli förtjust i honom. För det första är hennes väninna Dena intresserad av honom, för det andra är han inte alls hennes typ. Dessutom är hon demokrat!

Men det ena leder till det andra och de blir tillsammans och kort därefter förlovade och så flyger Alice med den virvelvind som är Blackwood-familjen och Charlies politiska kampanjer, och på en av de viktigaste dagarna under makens presidentur, när hon är i 60-årsåldern, reflekterar hon över hur hon hamnat i Vita Huset, vad som lett henne dit och vad som hänt under livet från barndom till nutid.

Curtis Sittenfeld är mästerligt bra på att teckna trovärdiga, mänskliga kvinnoporträtt. Jag tog verkligen till mig Alice, och det var längesen jag blev så medryckt av en roman som jag blev av American Wife. Det är intressant praktiskt taget hela tiden, och det finns ett fantastiskt driv och flyt i texten. Jag kan inte påstå att jag är jätteintresserad av amerikansk politik på detaljnivå, men nu har jag ju faktiskt läst tre romaner på sistone som handlar mer eller mindre om valrörelsen, utöver denna är det Rött, vitt och kungligt blått (mindre) och Rodham (mer). Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur!