Deckare – Sida 4 – Stories from the city, stories from the sea

En förlorad man av Jane Harper

En förlorad man är en fristående roman av Jane Harper, författare till böckerna om Aaron Falk. Jag trodde att även denna hörde till serien men så är det alltså inte.

Liksom i Falkböckerna är handlingen förlagd till the outback i Australien, långt ifrån ära och redlighet. Det är flera timmar till närmsta stad, och inte ens de tre bröderna Nathan, Cameron och Bub som har boskapsstationer intill varandra ses särskilt ofta på grund av avståndet. Och kanske lite annat med.

Nathan och Bub har inte setts på flera månader när de möts vid en gammal gravsten mitt ute i ingenstans. Där ligger deras bror som med all önskvärd tydlighet dött under den brutala solen och värmen. Ingen skugga fanns att finna, förutom den lilla som gravstenen erbjöd. Det räckte inte.

Varför Cameron befann sig där ute ensam, med bilen parkerad nio kilometer bort, är en gåta. Alla som bor i the outback vet hur grymt landskapet kan vara. Bilen var full med mat och vatten. Inget verkar stämma.

Gåtan kring Camerons död är absolut spännande, men det är framför allt beskrivningarna av miljön, landskapet och hur samhället fungerar som fångar mig. Det finns en liten by med en pub och en sjukstuga, det kommer matleveranser då och då, polisstationen är tre timmar bort och det är inte så säkert att den ens är bemannad. Barnen hemskolas via School of the air, som nu för tiden sker på nätet men ganska nyss via komradio. Ingen glömmer det förflutna och få förlåter det som hänt.

Harpers bok är fantastiskt välskriven och så himla fascinerande. Det är svårt att föreställa sig ett så kargt och ovänligt landskap men jag tvivlar inte på att romanen är mycket väl researchad – beskrivningarna är så extremt levande. Remarkabelt!

Detta inlägg publicerades först på Kaffe & Kultur där oktober månad hade tema Australien. En förlorad man kan man köpa här.

Böckerna om Aaron Falk:

Hetta
Falska vänner
Exiles – kommer ut 2023

The Madness of Crowds (Kommissarie Gamache, #17) av Louise Penny

Det drar ihop sig mot nyårsafton i Three Pines. Hela familjen Gamache är på plats, man åker skidor och pulka och dricker varm choklad och har det gott. Idyllen skuggas något av de tidigare händelserna där Gamache dragit på sig mycket kritik, men mestadels är allt mysigt och snöigt och fint.

Gamache blir ombedd att bryta sin ledighet för en dag och ordna med säkerheten under ett talarevent som ska hållas på ett universitet i närheten. Han förstår inte varför just chefen för mordroteln ska ta hand om en sådan sak, men gör efterforskningar och inser att talaren i fråga är minst sagt kontroversiell. Hon har forskat på statistik efter pandemin, och hennes forskning pekar på att bara de starkaste bör få överleva. Detta innefattar fosterdiagnostik. Och Jean-Guy och Annie har just fått en underbar liten dotter med Downs syndrom – om Dr. Abigail Robinsons forskning skulle bli verklighet skulle hon inte ha fått överleva. Robinson kallar det barmhärtighet.

Gamache bönar och ber att universitetet ska ställa in föreläsningen, men de hävdar yttrandefrihet och akademisk frihet. Eventet kommer alltså att gå av stapeln och det går inte lugnt till. Skott avlossas och masshysterin är ett faktum – inte bara just då, utan även längre fram när människor ställer sig emot varandra.

Samtidigt har Three Pines fått en gäst – Hanita Daoud, som kallas ”Sudans hjälte” och som tippas som toppkandidat för Nobels fredspris. Hon är en slags antites till Abigail Robinson, men trots att hon kämpar för det goda är det hon som är påstridig och ganska otrevlig medan Robinson, den ”onda” kämpen, är lugn och stillsam. Ett intressant resonemang om hur framtoning påverkar hur man blir uppfattad.

Nu har jag bara kvar en bok i serien (närmar mig först i kön på bibblan) innan jag får vara så god och vänta ett år mellan böckerna. Absence makes the heart grow fonder, säger de, men jag har tyckt att det har varit så skönt att ha en hel serie där jag kan fortsätta närhelst jag inte vet vad jag vill läsa härnäst. Nu har jag tillryggalagt flera serier som jag börjat på en bit in (Ruth Galloway, Roy Grace, Vera Stanhope…) så det blir dags att hitta en ny 🙂 Tips emottas välkommet!

Boken kan man köpa här!

The darkest evening (Vera Stanhope, #9) av Ann Cleeves

Senaste boken om Vera släpptes i september och jag insåg att jag låg efter med en titel. Sådant är ju faktiskt en trevlig överraskning, det var rätt lång väntetid på bibblan så jag hann med denna innan jag ens var i närheten av att komma först i kön.

Böckerna om Vera är inte som andra deckare, även om de vanliga elementen finns med. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör dem annorlunda – förutom huvudkaraktären förstås, som inte liknar någon annan polis. Cleeves säger själv ”I write like a reader” och det kanske är det som gör det. Reflekterande och lite… konstnärligt?

I The darkest evening landar vi på vinterns första snöiga dag i Northumberland. Vera är på väg hem när hon på grund av det hårda vädret missar att svänga av mot sin stuga, trots att hon tror att hon skulle hitta hem med förbundna ögon. Hon får syn på en övergiven bil vid sidan av vägen, dörren står öppen så hon kliver ur för att kolla läget. Någon förare finns inte i sikte – däremot ett litet barn under året som sitter fastspänd i sin stol i baksätet.

Vera tar förstås med sig barnet och fortsätter att köra försiktigt framåt tills hon når en herrgård. Där har hon varit förut – det är hennes släktingar som bor där, men de har inte haft kontakt på länge. Hennes pappa växte upp i huset, men sedan hans bortgång har banden varit brutna. Nu har hon dock inget val annat än att knacka på, där en fest är i full sving. Ingen vet då att det ligger en död kvinna i trädgården. Det är dags för herrgården – Brockburn – att visa upp sina hemligheter.

Jag är tokig i Vera som karaktär. TV-serien med Brenda Blethyn är alldeles strålande, och hon och de andra poliserna har nu ”blivit” karaktärerna i böckerna i mitt huvud. Det är inte svårt att föreställa sig Vera i Brenda Blethyns tappning, med oljerock och sydväst (typ), likt snöovädret storma omkring i skogarna runt Brockburn för att ta reda på vad det är som hänt – och framför allt, varför.

Mycket underhållande, lagom spännande, strålande bra.

Boken kan man köpa här.

Tidigare böcker i serien:

The Crow Trap (Kråkfällan)
Telling Tales (I lögnernas spår)
Hidden Depths (Dolda djup)
Silent Voices (Döda talar inte)
The Glass Room (Glasverandan)
Harbour Street (som jag tydligen glömt skriva om)
The Moth Catcher
The Seagull

All the devils are here (Kommissarie Gamache, #16) av Louise Penny

Armand och Reine-Marie Gamache har rest till Paris för att hälsa på barnen med familjer. Första kvällen där samlas de alla, plus Armands gudfar Stephen Horowitz – miljardär och med stora hemligheter. På väg från restaurangen blir Stephen påkörd av en skåpbil och skadas svårt. Gamache är säker på att det inte var en olycka.

Armand kontaktar polischefen i Paris, Claude Dussault, som han känner sedan tidigare – men när han och Reine-Marie hittar en död kropp i Stephens lägenhet börjar Gamache fundera på vem han egentligen kan lita på. Det finns en doft där, som han bara känt på en person tidigare. Eller två, kanske.

Ner i stadsarkivet och upp i Eiffeltornet, in på investment-banker och lyxhotell och ut i parker och trädgårdar. Hemligheter och drama finns överallt. Jean-Guy Beauvoir jobbar numera som säkerhetschef på ett privat ingenjörsbolag i Paris, och har det besvärligt med en kollega som tycker att hon borde ha fått hans jobb. Annie är höggravid och relationen mellan Armand och sonen Daniel är minst sagt skavig. Det händer massor, och allt mot bakgrund av ljuvliga Paris. Förlaget skriver på baksidan av boken: ”For even the City of Light casts long shadows. And in that darkness devils hide.” Snyggt.

Titeln kommer ur en replik i Shakespeares Stormen: ”hell is empty, and all the devils are here”. Väldigt välfunnet, även det.

Jag är Gamache fangirl 4 life och har nu bara en (snart två) böcker kvar innan jag är ikapp. Alltid lika jobbigt när det blir så, men jag KAN inte stå emot. De är så otroligt bra.

Boken kan man köpa här, och övriga böcker om Gamache (som jag har skrivit om) följer:

Arvet (Freyja och Huldar, #1 av Yrsa Sigurðardóttir

Arvet av Yrsa Sigurðardóttir inleds på ett synnerligen brutalt sätt. En småbarnsmamma mördas på ett sätt jag aldrig ens kunnat föreställa mig, och det enda vittnet är hennes lilla dotter som ligger gömd under sängen. Hennes småbröder har låsts in i sitt rum, men lyckas ta sig ut genom fönstret framåt morgonkvisten och påkalla uppmärksamhet. Polis på plats tror inte sina ögon, varken när de upptäcker kroppen och vad som hänt, men att ett barn befunnit sig i rummet när det skedde.

Barnahuset är en verksamhet där barn som utsatts för diverse hemskheter får stöd och omhändertagande och dit tar man flickan för att förhöra henne så skonsamt som möjligt. Reykjavikpolisen blir frustrerade – det går för långsamt – men chefen och tillika psykologen Freyja är stenhård. Barnets bästa först.

Hon blir inte mindre stenhård när utredningsledaren Huldar dyker upp – sist hon såg honom, i sin säng, kallade han sig Jonas och påstod sig vara snickare.

I en källare sitter Karl och sysslar med kortvågsradio. Han har inte så mycket annat att glädjas åt, men en kväll händer något. Han hör sitt eget personnummer läsas upp från en isländsk kanal. Vad sjutton kan detta vara?

Fler mord begås och de måste vara relaterade men hur hänger de ihop?

Detta är en synnerligen grotesk deckare men den känns väl researchad och lyckas även vara nästan finstämd vad gäller bemötandet av barnen. Barn är opålitliga vittnen, men när ingen annan möjlighet finns att bygga någon form av utredning finns heller inga alternativ.

Arvet är första boken i en serie om Huldar och Freyja och jag kan absolut tänka mig att läsa vidare. Det är inget litterärt mästerverk men det är väldigt smart och vansinnigt spännande.

Denna text publicerades ursprungligen på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

A Better Man (Kommissarie Gamache, #15) av Louise Penny

Vårfloderna hotar Québec när Gamache ska börja jobba igen efter sin avstängning. Under en interimperiod ska han nu dela på posten som chef för mordroteln med Jean-Guy Beauvoir. Ett kliv nedåt på karriärsstegen, men Gamache har inga problem med det. Är det någon som har svårt att komma ihåg att de nu är på samma nivå är det definitivt Jean-Guy, som inte bara har svårt att se Gamache som annat än sin överordnade, men ju också är hans svärson.

Första dagen på jobbet får Gamache ett försvinnande att ta itu med. Den unga Vivienne Godin anmäls försvunnen av sin far. Hoppet om att hon ska bli hittad är inte stort och egentligen borde polisen fokusera på vårfloden som riskerar att ödelägga stora områden, såväl i Montréal som på landsbygden. Men som far, farfar och morfar kan Gamache inte släppa fallet. Trots att monsieur Godin är allt annat än sympatisk vill han hjälpa honom så gott det går – och Godin är dessutom gammal vän med en poliskollega.

Jag slutar liksom aldrig att förvånas över hur bra denna serien är, som ni nog vet vid det här laget. Karaktärerna utvecklas hela tiden och samtida problem och företeelser tas upp – här är det klimatförändringar och sociala medier som hamnar i rampljuset. Mycket snyggt. Snyggt är också sammanfogandet av berättelser, karaktärer och upplösningen som är helt utan skavanker.

Boken kan man köpa här – den finns inte på svenska än, men jag måste faktiskt rekommendera att läsa på originalspråk även om översättningarna är bra. Somligt går ju liksom inte att översätta, och tonen kommer onekligen igenom bättre på engelska.

Se dig aldrig om av Michel Bussi

För några år sedan läste jag Svarta näckrosor av Michel Bussi och blev verkligen helt förtrollad. En helt otrolig spänningsroman som utspelar sig i Monets Giverny. Därför kändes det skönt att vända sig till Bussi när augusti kickade in som fransk månad på Kaffe & Kultur.

Se dig aldrig om utspelar sig på den lilla ön Réunion, ett franskt departement som ligger ungefär 80 mil öster om Madagaskar. Sex mil lång och fyra mil bred, så stor är den inte, men ön har ändå ungefär 900 000 invånare. Om du har hört talas om bourbonvanilj någon gång och undrat varför den heter så – bourbon förknippas ju främst med amerikansk whisky – så är det för att Réunion tidigare hette Île de Bourbon, och på ön odlas fortfarande vad som anses vara världens bästa vanilj.

Men det var ett sidospår. Jag är bara lite extra fascinerad över de franska departementen som ligger så långt ifrån Frankrike. Lite som om vi skulle ha ett landskap i Karibien.

På Réunion semestrar det lyckligt gifta paret Martial och Liane Bellion tillsammans med sin sexåriga dotter Sopha. Ön är mycket segregerad, och de rika och vackra befinner sig på strandresorter där de mindre bemedlade istället arbetar. Som städerskor, bartendrar och receptionister till exempel. Sådana som ser allt.

En eftermiddag går Liane upp till rummet för att duscha. En timme senare går Martial upp och då är hon puts väck. Det finns blodfläckar i rummet, som ser ut att ha blivit upp-och-nervänt. Martial kallar på polisen, men blir genast huvudmisstänkt. Hans respons på detta blir att sticka – fort som fasen – med dottern. Inget höjdardrag för att försöka bevisa sin oskuld.

Det blir en intensiv polisjakt över ön, och med den får läsaren träffa många olika karaktärer och komma närmare kulturen, maten, naturen. Mycket skickligt sammanvävt – jag hade tyckt att det var väldigt tjatigt med polisjakt hela tiden och blev lite orolig för det när jag läste baksidestexten. Men det var obefogat. Jakten och utredningen leds av poliskommissarie Aja Purvi, som måste hävda sig på grund av sitt kön och sin bakgrund. En toppenbra karaktär som jag gärna skulle vilja träffa igen i Bussis böcker. Hennes assistent Christos och hans partner är också magnifikt skrivna – även om just Christos kanske kan vara smått enerverande. Men det är nog meningen.

Det är tvära kast och ny information som dyker upp mest hela tiden och det är väldigt spännande ända in i slutet. Kul med en roman som utspelar sig på ett lite annorlunda ställe, och trevligt när man får lära sig en massa på vägen. Mycket bra.

Boken kan man köpa här.

Kingdom of the blind (Kommissarie Gamache, #14) av Louise Penny

När Gamache får ett brev från en advokat som informerar honom om att han utsetts till testamentsexekutor för en kvinna han aldrig hört talas om blir han nyfiken och förundrad. Han är fortfarande avstängd från sitt ämbete och tackar ja, och upptäcker då att även Myrna Landers från Three Pines finns bland exekutorerna – liksom en ung byggnadsarbetare som de inte känner. Ingen av dem har en aning om vem den avlidna kvinnan var.

Testamentet är underligt och innefattar tillgångar som inte existerar. Var kvinnan dement, eller världsfrånvänd eller… helt klarsynt? När ett lik hittas blir situationen inte bara mystisk utan rakt av farlig.

Madame Gamache och vännerna i Three Pines forskar i gamla papper bäst de kan för att försöka ta reda på vem kvinnan var och varför hon testamenterat en massa tillgångar som inte existerar till sina barn. Det måste finnas en förklaring – men hur kan den se ut?

Parallellt pågår utredningen kring Gamaches avstängning. Brottet han bekämpade med högst tvivelaktiga metoder är bara delvis bekämpat, och nu gäller det att få ordning på det sista. Inte heller här använder han sig av konventionella metoder och det blir nästan olidligt spännande.

Mästerligt igen av Louise Penny. Hennes karaktärer har så enormt mycket liv, dialogen är otrolig och miljöerna ska vi inte tala om. Här finns ett vintrigt Québec, som är såväl mysigt och idylliskt och vackert som farligt, halt och förrädiskt. Och här finns det absolut skitigaste av Montréal, med extremt mörker, droger och brottslighet. Jag fortsätter att njuta av serien, som jag tyvärr alldeles för snart är ikapp med! Det har varit så skönt att veta att det finns massor av böcker framför mig, men nu är det bara någon enstaka kvar innan det blir dags att börja vänta ett år mellan titlarna.

Boken finns ännu inte översatt, men går att köpa i engelsk pocket här.

Slutet blir vår början av Chris Whitaker

Ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt att inte falla pladask för böcker som alla andra älskar. Är jag lite dum i huvudet som inte fattar något som alla andra gör? Eller är jag bara gnällig – eller klickade det helt enkelt inte? Antagligen är det det sista som stämmer, men jag kan inte riktigt låta bli att undra.

Som du säkert gissat så är Slutet blir vår början en sådan bok. Hyllad överallt och jag ville mest bara att den skulle ta slut.

Vi befinner oss i en småstad i Kalifornien, där Vincent King, dömd mördare, nu släppts från fängelset och ska starta om sitt liv. Polischefen Walk var hans bäste barndomsvän, och försöker hjälpa honom tillrätta. Alla är dock inte glada att se honom igen – speciellt inte Star Radley, syster till flickan vars mord King dömdes för som 15-åring. Walk har alltid hållit koll på familjen Radley och när en tragedi slår till förflyttar han Stars barn till sina morföräldrar i Montana.

Stars dotter Duchess Day är en intressant karaktär, och kanske den enda som jag kommer att lägga på minnet. Hon har utnämnt sig själv till laglös och gör allt för att skydda sin lillebror Robin. Riktigt badass, det är härligt.

Annars känns allt så klyschigt. Jag vet inte. Författaren har planterat små ”ledtrådar” i karaktärernas namn vilket är lite smart men avslöjar slutet (eller så övertolkar jag men för mig var det givet) och jag tycker att hela småstadsgrejen känns för mycket skolboksexempel. Författaren är brittisk och jag vet inte om det spelar in.

Nåväl. Alla andra älskar den alltså, så lyssna för all del inte för mycket på mig! Boken kan man köpa här.

The Dark (Lacey Flint, #5) av Sharon Bolton

Jag hade nog nästan slutat hoppas på att det skulle bli fler böcker om Lacey Flint, eftersom det gått åtta år sedan nummer fyra. Men hoppet finns ju alltid. Och den kom!

Ett nytt terroristhot växer fram i Storbritannien – men det har ingenting med religion att göra den här gången. Det är incelrörelsen, män som hatar kvinnor, som sätter igång en våg av brott mot kvinnor. Romanen inleds med ett dåd som fick mig att tappa andan – Lacey Flint finns i närheten för att förhindra en katastrof, men det fortsätter, såklart. Och Lacey, som är allt som incels hatar mest, blir en måltavla bland extremisterna som härjar på Darknet.

Parallellt med detta får vi lite mer av Laceys historia. Bokens strapline är ”Once she saved his life. Now he’ll take hers.” – och prologen som utspelar sig vid Beachy Head, en berömd självmordsklippa, säljer in boken rakt av. Och så får vi lite mer i den något frustrerande will-they-won’t-they-följetongen mellan Lacey och Joesbury förstås.

Sharon Bolton har en förmåga att skriva både karaktärer och händelser som tar andan ur mig. Jag vill verkligen inte spoila något här, men flera av de saker jag fruktar mest här i världen finns med i The Dark och jag fick nästan pausa ibland. Fast bara nästan, för jag kunde absolut inte sluta läsa. Helt fantastiskt bra!

Boken kan man köpa t.ex här (som pocket, kommer 29/9) eller inbunden här.