Fallvind (Doggerland, #5) av Maria Adolfsson

Jag är så otroligt förtjust i Maria Adolfssons fiktiva örike Doggerland att det är inte klokt. (Ja, jag vet att landområdet har funnits på riktigt, men det är inte det jag syftar på.) En blandning av Skandinavien, Storbritannien och Nederländerna – bara det är ju kul. Och effektivt, tycks det mig. Invånarna i Doggerland känns i många fall bohuslänska – lite kärva i kynnet såsom människor som lever sina liv vid havet och med hård vind verkar bli.

Det är lite intressant nu, varenda gång jag slår upp en bok som är skriven under de senaste två åren – kommer pandemin att finnas med, eller låtsas man inte om den? Här finns den med – vi är alldeles i början utav den. Handlingen påverkas inte så mycket, förutom att huvudpersonen Karen och hennes familj måste upplåta sitt hus åt hennes mamma och styvfar vars hus har brunnit – det är mest mindre detaljer, såsom avstånd och munskydd och någon kollega som blir sjuk. Mer än så orkar vi väl inte riktigt med just nu, eller hur?

Karen Eiken Hornby är en strålande huvudperson. Hon har sina fel och brister och är medveten om dem, hon är en skicklig polis, hon bryr sig mycket om de hon älskar och hon engagerar mig väldigt. Hon har en stor tragedi i bagaget men har nu byggt upp ett nytt sammanhang och till och med blivit mamma kring 50. Hon är egentligen föräldraledig när boken tar sin början, men kallas in tidigare på grund av sjukdom när två ungdomar hittas döda i huvudstaden Dunker under ett och samma dygn – finns det någon koppling, förutom att de är ungefär lika gamla? Karen tvingas dessutom jobba med den korrekta och prydliga Astrid Nielsen, som vi kanske har träffat på i periferin i tidigare böcker (jag minns ärligt talat inte) men nu får lära känna på närmare håll.

Deckargåtan är spännande och smart och motivet något som tyvärr alltid är aktuellt. Angela Kovacs läser som vanligt mästerligt – denna serie är en av få deckare som jag orkar lyssna på i sin helhet. Det är så trevligt att Doggerland dök upp!

Boken kan man köpa t.ex här.

Dagboken jag faktiskt skrev (Dagboken, #2) av Jessika Devert

Dagboken jag aldrig skrev kom som en frisk fläkt förra våren – trevlig relationsroman i göteborgska miljöer. Stundtals hysteriskt roligt, stundtals ganska hjärtskärande. Nu är den namnlösa huvudpersonen tillbaka (nå, vi får faktiskt ett namn på henne till sist) – nu har hon bestämt sig för att skriva dagbok i ett år till, men denna gången för sin egen skull. Dottern Viktoria ska inte få läsa – hon är fortfarande lätt traumatiserad av förra volymen.

Huvudpersonen jobbar fortfarande som chefsläkare på akuten på Sahlgrenska och lever tillsammans med sin Rikard, som är ambulanssjuksköterska. Det är dags att börja planera bröllop och hon har tusen saker att tänka på – som om jobbet inte vore nog. Konflikterna med systern Helena är intakta och relationen till mamman ansträngd – men så händer något som gör att familjen måste åtminstone närma sig varandra. Vid sidan av detta börjar hon oroa sig för att Rikard är lite väl förtjust i sin nya kollega. Men barnbarnet är i alla fall det sötaste som finns, och nog ska det väl bli roligt att komma iväg på akvarellkurs med bästisen Bella?

Boken beskrivs av förlaget som en Bridget Jones för en mogen publik, och det stämmer väl delvis. Det är underhållande med viss igenkänning och med driv, energi och humor. Klara Zimmergren läser in även denna, och jag önskar att jag hade lyssnat för hon gjorde det så himla bra med första – men lyssna på ljudbok är ingenting jag har någon speciell möjlighet till just nu. Läsa e-bok kan jag dock göra i mörkret 😉

Boken kan man köpa här. Utöver första boken i denna ”serie” (som tyvärr verkar ta slut här) har jag läst Katthotellet vid kusten av samma författare.

Upplev världen med Kaffe och Kultur 2022

Nytt år (om några timmar), ny utmaning! I år åker Kaffe och Kultur ut i världen. Ett land per månad, konsumera all kultur du känner för och berätta gärna för oss andra vad du läst, lagat, ätit, druckit, dansat, lyssnat på, tittat på…

Följ oss på Instagram och gå med i Facebookgruppen vetja – detta blir riktigt kul.