Ebba synkroniserar!

Såg gårdagens avsnitt av Tror du jag ljuger förut och är helt säker på att Ebba Witt-Brattström hade samma outfit på sig som hon hade på Stadsbiblioteket – igår. 
 
 
Nu är jag ju helt och fullt övertygad om att dessa program spelas in långt i förväg, men kan hon har varit så förutseende att hon tog på sig samma outfit som hon visste skulle synas i rutan på kvällen? Eller så spelas de faktiskt in på dagen? Men… nää, det kan jag inte tänka mig. Inte om det spelas in i Göteborg – vilket det kanske inte ens gör! 
 
Eller var det en slump, tro? 
 
Ursäkta bilden – hon demonstrerar hur hon gick nerför en trappa i Rom med onda knän, och det var enda chansen att ta en bild i helfigur…! 
 
Har ätit en mysig middag med S, och är nu hemma med Barnmorskan i East End på Netflix – samma avsnitt som gick på TV ikväll men jag har inte TV8 och hade ändå missat början. Käckt när man kan tajma… eller hur, Ebba? 

2016: 120 – Bluffen av Unni Drougge

Jag har alltid gillat Unni Drougge skarpt – sedan jag läste Andra sidan Alex någon gång för längesen. Har sedan njutit mig igenom det mesta hon har skrivit (dock inte allt) – Hella Hells bekännelser och Slyngstad Events sticker ut särskilt, förutom de självbiografiska Jag jag jag och Andra sidan Alex – och för delen Heroine som är väldigt välskriven och skrämmande. Och det är förstås det som är tanken. 
 
Bluffen, första boken om skvallerjournalisten Berit Hård, kom ut redan 2010 men jag har ingen aning om varför jag inte har läst den förrän nu. Visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, men vad det än var så är jag inte besviken. Detta var fantastiskt kul. 
 
Ännu en gång växlade jag mellan medier – jag lyssnade på en hel del, men läste en hel del i text också. Det är Katarina Ewerlöf som läser boken, och ibland känns det väldigt udda att Swedbanks telefonbanksröst säger fula ord 😉 
 
Och det finns mycket som är skabröst och vulgärt här, tro mig. Alltifrån Berits klädsel – det är mycket tajts och tokiga mönster på hennes väl tilltagna lekamen – till språk och umgänge i hennes värld. Och det är så himla roligt, som sagt. Så vasst, rått och avskalat – och samtidigt så svulstigt. Det är en sak som verkligen kännetecknar Drougge – hennes svulstiga behandling av språket. Det vevas, brölas, morras, slafsas och gapas. Det gör det i alla hennes böcker och det kan krävas lite tillvänjning. Men det är roligt. 
 
Handlingen? Tja, det är Bokmässa i Göteborg och Berit Hård är där som vimmelreporter. Av en händelse råkar hon filma när Jan Guillou utsätts för ett mordförsök. I baren på Park träffar hon Leif G W Persson och innan hon vet ordet av är hon indragen i en vansinnig härva av organiserad brottslighet, medial korruption, resor till New York och… ja, jag vet inte allt. Det är helt vansinnigt, inte särskilt realistiskt men alldeles, alldeles underbart. 
 
Ser fram emot mer om Berit Hård – men jag får nog vänta lite med nästa. Det är väldigt intensivt, det här! 

2016: 119 – Vingmuttern, min allra bästa vän av Viveca Lärn

Ännu en bok om Mimmi, och ännu en som jag lyssnade på i inläsning av författaren själv. Jag hade denna som bok som barn – den finns nog fortfarande kvar i Hunnebo – och det är en av få inbundna böcker som faktiskt är nästintill sönderläst. Jag kunde den praktiskt taget utantill då, och jag kan den fortfarande mer eller mindre utantill vilket jag upptäckte när jag lyssnade på den. 
 
I slutet på Vi smyger på Enok får Mimmi reda på att Lasse från Norrland (som hon träffar i Roberta Karlsson och kungen när familjen är i fjällen på semester) ska komma och bo hos henne i Göteborg när Lasses mamma Alma ska in på sjukhuset (med oförklarad åkomma) under jullovet. Nu blir det inte så att Alma åker in på lasarettet – hon struntar i det och kommer med till Göteborg istället. Hon vill ju gå på Ikea, och så. Men storstan är ingenting för Alma. Och Lasse, ja, han vill helst samla bilnummer och fundera på var jeepar har sitt avgasrör. 
 
Mimmi blir lite trött på honom – men de har roligt också! De går på Naturhistoriska, Alma springer bort på väg hem från Ikea, de hittar en mus på vinden när de letar efter nyårspyntet… och så träffar de Linda och Janna. Som retar Lasse för hans utstående öron, och kallar honom för Vingmuttern! (Så jäkla taskiga, osäkra tjejer.)  
 
Men det blir en fin vistelse och det är en fin bok. Roberta Karlsson redeemar sig själv lite på slutet också, när hon kommer hem från Spanien – där hon har träffat sju killar som springer efter henne. Tre heter Pedro och två har tatuerat sitt, jag menar hennes, namn på armen… 
 
Ja, det är precis som det ska vara. Underbart! 

Smakebit på søndag, 24/04 – 2016 – Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

 
Det är söndag! Och som sagt, i sann aprilanda har vädret växlat från att vara kofta-och-ingen-jacka-vänligt igår till snö och två minus idag. Men det är ju en god ursäkt till att göra allt det där som jag behöver och vill göra inomhus också. Som att fortsätta läsa denna fantastiska ”litterära fantasi”, som författaren själv kallar den och som jag fick tips om av Helena igår – nämligen Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Den handlar om Karin Boyes tid i Paris i början på trettiotalet. 
 
Här har Boye nyss hyrt ett rum i närheten av Charlottenburg (ja, faktiskt bara ett par kvarter från hotellet där jag bodde i vintras!), hon går i psykoanalys och arbetar – just nu med en översättning. 
 
 
 
”Arbetet med översättningen av Frida Strindbergs bok fortskrider långsamt. Tanten kommer med nya ändringar och stycken som ska översättas. I går fick jag ett brev från Karl Otto Bonnier och idag ytterligare ett där han vill att jag ska gå igenom, jämföra och bedöma samt översätta de ganska omfångsrika partier som tillkommit. Jag skriver till honom och förklarar att det helt enkelt är orimligt. Ibland förvånar det mig att de verkar veta så lite om översättandets process. 

 
Dessutom vill han att jag ska leta efter något brev som tanten har lagt tillsammans med manuskriptet. Jag har då inte sett något brev. Jag kommer helt av mig i mitt arbete och tar istället en promenad runt kvarteret och passar på att lägga brevet till honom på lådan. 
 
Jag kommer hem när det har mörknat och när jag ser det tjocka manuskriptet som ligger på bordet blir jag illamående. Jag orkar inte med det mer i dag. 
 
Morgonen därpå hittar jag brevet. Eller det jag tror att Frida Strindberg menade med brev. Det ligger i slutet av boken och har samma färg och form som de övriga sidorna. Omöjligt att upptäcka. Där står det att hon vill att jag ska översätta ett brev från August Strindberg till Siri von Essen som ska finnas med i Karin Smirnoffs bok Strindbergs första hustru. Jag skriver åter åt Karl Otto Bonnier och ber honom genast skicka mig boken så att jag kan översätta brevet. 
 
Gudarna ska veta att det ska bli skönt när jag är klar med det här. Jag känner mig illa till mods och när jag går och lägger mig på kvällen måste jag stoppa undan det tjocka manuset i min garderob.” 
 
Ur Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, Forum: 2013
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 
 
Och ha en riktigt härlig söndag! 
 
 

En fantastisk lördag!

Ja, gårdagen var det ju! Ni som följer mig på Facebook och Instagram har som vanligt redan sett några av bilderna, men ni får stå ut 🙂 
 
 
Först hände något jättekonstigt och Alice Teodorescu hade skrivit något vettigt i GP! 
 
 
En av mina äldsta nätkompisar, Jena, har korsstygnsbroderat Pantertanter – har ni sett något häftigare?! 
 
 
Blå blomster i Kungsparken. Scillor, kanske? Trevlig omväxling från vad man brukar hitta på marken i Kungsparken 😉 
 
 
Grönt och skönt! I alla fall på väg att bli! 
 
 
När jag promenerade uppåt Vasaplatsen tänkte jag på hur mycket jag önskar att vi hade ”blue plaques”, som i Storbritannien, på hus och byggnader där någon viktig person har bott, eller där något särskilt har hänt. Men se vad jag hittade när jag gick och räknade hus! Karin har minsann fått en plakett. 
 
 
Lallade omkring ett tag, satt och solade utanför Konsthögskolan Valand en stund och sedan blev jag vansinnigt hungrig och åt lunch på Espresso House. Nya Ramlösa mango/krusbär var jättegod! Och foccacian med ost, kalkon och dijonsenap var också riktigt god. 
 
 
Här utspelar sig ett par viktiga scener i Unni Drougges Bluffen, som jag läste ut på morgonen innan jag gick ut. Därmed var jag tvungen att ta ett kort (och höll på att hälla latte över en gubbe, men det gick bra). Men jag funderar på Park Lane, alltså. Känner ingen som någonsin varit där, jag har aldrig varit där själv… har du? 

ETA: Lördag kväll såg jag detta på Facebook – kanske förklaringen? 
 
 
Karin var populär denna dag! En eldsjäl stod och berättade om henne (hon var väldigt liten men stod bakom herren i beige jacka), det var fint! 
 
 
Kom till Stadsbiblioteket ett bra tag innan evenemanget började, så jag firade lite Världsbokdag och läste En bön för de stulna på ”terrassen” med utsikt mot Götaplatsen. Mysigt! 
 
 
Hamnade nere på Dynamoavdelningen – som helt enkelt verkar vara någon sorts ungdomsavdelning, med serieromaner, manga, YA, böcker om att skriva, HBTQ… och så vidare. Ja, och så finns det ju faktiskt TV-spel och en massa brädspel också. Och stora… kuddar, som det låg lite olika tonåringar och sov på. Förvånansvärt hemtrevligt. 
 
 
Jag hittade Lindas Bästa/Värsta i en hylla och njöt fullt ut ett tag. 
 
 
Hörsalen där läsningen pågick var… trång, mörk och lite dåligt planerad. Eller ja – de skulle köra hela programmet utan paus, men de släppte in folk hela tiden, och i mörkret blev det ganska rörigt. Ett gammalt par försökte bland annat ta sig upp på scenen. Så jag luskade ut att det sändes in till Trappscenen också och fixade en kaffe och satte mig där istället. Bästa var hiphoparen Vic Vem, som jag inte kände till tidigare, Rosa Liksom och Ebba Witt-Brattström. Ska skriva lite mer om Vic Vem sedan, jag noterade ett par citat som var riktigt härliga. 
 
 
Jag har aldrig läst en serieroman förut, men igår läste jag två! Eller ja, kanske just denna som syns ovan av Nanna Johansson är mer ett seriealbum än en serieroman, men Fanny Agazzis Tack och förlåt är allt en serieroman. Mer om den inom ett par dagar. 
 
 
 
Det var ju Shakepeares födelse- och dödsdag igår också, och därför plockade jag ner två Shakespeare-manga-album från hyllan. Jag öppnade Macbeth och bestämde mig sedan för att jag är helt ointresserad av manga. Som om jag inte redan visste det… 😉 
 
 
Johanna och jag hade tänkt träffas idag söndag, men jag messade och kollade om hon ville ses igår kväll istället och det ville hon – så vi gick till Muchacho Tapas på Vasagatan. Persiska Restaurang Bazar har ”flyttat in” där, så de har dubbla menyer. Funkar bra! Först fantastiska oliver… 
 
 
…följt av min absoluta favoriträtt, juju kebab. Det är verkligen inga konstigheter, kyckling grillad på spett efter marinad av gissningsvis saffran, citrus och vitlök, serverat med persiskt ris, sallad och en god kall sås med sumac och berberis (tror jag) i. Så himla gott! Två rätter och två Ramlösa gick på alldeles drygt 200:- – känns helt okej! Vi hade det supermysigt och tiden bara flög ivägg. Är så glad att jag har återfunnit mina riktigt gamla vänner efter så lång tid! ❤ 
 
Idag snöar det. Vad farao? Så himla inte okej! Men – jag är uppe tidigt, som ni ser, och tänker krypa ner i sängen en stund till med Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst. 
 
Sedan tänkte jag skriva lite. Kanske lösa ett korsord eller fem. Kanske se något avsnitt eller tre av Gilmore Girls. Ja – det ska få bli en riktigt skön, återhämtande söndag. Jag känner att jag både behöver och förtjänar det 🙂 

Girls, säsong V

 
Nu är Girls näst sista säsong slut! Och ÅH, vad bra sista avsnittet var. Hela säsongen har varit väldigt bra, även om det har funnits mycket att reta sig på, men detta sista var ju helt fantastiskt. (Bilden ovan är från första avsnittet av säsongen, för övrigt, så säsongen avslutas ingalunda med bröllop!) 
 
SÅ genomtänkt och SÅ väl utfört. Det känns hemskt tråkigt att det bara blir en omgång till, men all things must pass, och så vidare. Älskar Girls! Perfekt avslutning på en helt underbar lördag 🙂 Mer om den saken imorgon, när jag lyckas föra över alla foton via min icke-godkända sladd…! 

2016: 118 – Alibi AB av Christina Larsson

Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att börja lyssna på denna förra helgen – men jag tror faktiskt att omslaget spelade stor roll, för det är ju onekligen inbjudande med sina våriga, vackra färger! Och tanken på ”humordeckare” är ju onekligen lockande. 
 
Och jo, jag blev inte besviken! Det var ungefär vad jag hade tänkt mig och hoppats på. Även här växlade jag fritt mellan medierna – det är ju faktiskt helt strålande det där med Storytel, där du kan bestämma dig för att byta mellan text och lyssning mitt i ett kapitel eller vad som helst! Passar mig väldigt bra, då jag ju gärna lyssnar på dagarna men när jag sitter i vardagsrumsfåtöljen eller har gått och lagt mig vill jag ju läsa på riktigt. Utmärkt. 
 
Så. Felix är praktikant på sin pappas rörmokeri, där pappa Matti är chef och storebror Sebbe är anställd. Men så får Matti en hjärnblödning och hamnar på sjukhus, Sebbe hamnar i fängelse för bokföringsbrott och dementa farmor har inte många kronor att bidra med. Felix söker sig till socialen, som skickar honom till Arbetsförmedlingen som till slut går med på att skicka honom på Starta eget-kurs. 
 
Och där träffar han Viola. Medelålders dam med 153 i IQ och fotografiskt minne, bor i en jättevilla och kör motorcykel. Men något jobb har hon aldrig lyckats få. 
 
Det omaka paret hamnar alltså i samma grupp och de kommer hastigt och lustigt på en affärsidé – Alibi AB. De ska alltså tråckla ihop alibin åt folk som ”behöver vara på två ställen samtidigt” – men de ska aldrig hjälpa kriminella! 
 
Fast Sebbe kommer ju ut ur fängelset vad det lider, och han har skaffat sig nytt umgänge därinne. Ingenting blir riktigt som det var tänkt. 
 
Och vem är sheriffen som Viola är så rädd för? 
 
Lättsamt och lättsmält – jag tycker att det är en trevlig bok! Spännande är den väl knappast, men den är rar och vissa formuleringar är riktigt spot on. 
 
Christina Larsson är för övrigt författare till böckerna om polisen Ingrid Bergman i Göteborg, men jag har inte läst dem. Har du? 

400 år sedan Shakespeares dödsdag

 
Ja – det är även Shakespeares dödsdag idag. Fyrahundra år, vad ger ni mig för det? Helt otroligt. Det är ju faktiskt hans födelsedag också – han både föddes och dog den 23 april. Tror man. Som även är St. George’s Day, ni vet S:t Göran som slogs med draken? Och följaktligen är det – du har gissat det – Görans namnsdag! 
 
Jag har en ganska intensiv relation till Shakespeare, men egentligen har jag inte läst så förtvivlat mycket. Det är mer att jag har fördjupat mig något vansinnigt i de pjäser vi läste på universitetet – Hamlet, Macbeth, Othello, En midsommarnattsdröm och Köpmannen i Venedig. Så har jag förstås sett Romeo + Juliet, Baz Luhrmanns fantastiska filmatisering som film, och Trettondagsafton, Så tuktas en argbigga och sagda En midsommarnattsdröm på scen. Den förstnämnda på en pubteater med mamma, och numero två på friluftsteatern i Regent’s Park! Den sista såg vi någonstans i West End, billiga biljetter så vi fick hänga över ett räcke och det var väl en farlig tur att vi inte ramlade ner. Novello Theatre var det nog.  
 
Och min absoluta favorit, näst Luhrmann – Kenneth Branaghs filmatisering av Much ado about nothing, med bl.a Emma Thompson och Denzel Washington. Den är helt otrolig! 
 
 
Så egentligen har jag inte särskilt stor koll på Barden. Läser du engelska på Oxford eller Cambridge ska du ta dig igenom alla hans verk, inklusive poesin, under första året. Herregud. Så roligt hade då inte vi, det räckte gott! 
 
Men hur det än är, och hur trött man kan bli på gammalengelskan, så är det ljuvligt att läsa Shakespeare. Om man inte är så van kan man med fördel läsa sonetterna först. Sonnet 18 – Shall I compare thee to a Summer’s day? – är antagligen den mest välkända, men min favorit är Sonnet 130 – och här ska vi dra in popkulturen från 90-talet igen – fantastiska Mitt så kallade liv. Texten finns under videon 🙂 
 
 
My mistress’ eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red than her lips’ red;
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damasked, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;

And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound;
I grant I never saw a goddess go;
My mistress when she walks treads on the ground.

     And yet, by heaven, I think my love as rare
     As any she belied with false compare.
Jag ska försöka konsumera mig lite Shakespeare i någon form idag också. Vill man ha något lättsamt kan man titta på 10 orsaker att hata dig – strålande film! 
 
Och – ja, detta är väl inget man tar sig för på en dag, förstås – om du har chansen att åka till Stratford-upon-Avon någon gång så rekommenderar jag verkligen det. Så himla mysig liten stad. Och är man i London är det inte ens särskilt långt att åka dit – avstånden är små i Storbritannien! 
 
Och är man i London och har lite mindre tid på sig kan man med fördel besöka Shakespeare’s Globe, teatern på South Bank. Den är en replika, egentligen låg The Globe en bit längre bort (om jag minns rätt) – men har en helt fantastisk presentbutik och flera restauranger och caféer med roliga namn på mat och dryck 🙂 Jag tänkte gå dit nästnästa torsdag och se mig omkring ett tag. (Och komma ihåg att jag bara reser med handbagage…!)