Mycket mörk och med bruna ögon…

 
Vi pratar ju med jämna mellanrum om Karin Boye härinne – tre sidor resultat blir det på Google. 
 
Och idag – eller inatt, närmare bestämt, är det 75 år sedan hon klev ut i skogen i Alingsås med sömntabletterna och en flaska vichyvatten. Därför ska vi såklart läsa Död amason av Hjalmar Gullberg – precis som vi gjorde för nästan exakt ett halvår sedan, på hennes 115-årsdag. 
 
== 
 
Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås !
Starka trupper ha enligt T.T. 
nått Thermopyle, Greklands lås 
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

Mycket mörk och med stora ögon; 
klädd i resdräkt, när hon försvann. 
Kanske söker hon bortom sekler, 
dit en spårhund ej vägen fann, 
frihetspasset där Spartas hjältar 
valde döden till sista man.

Ej har Nike med segerkransen 
krönt vid flöjtspel och harposlag
perserkonungen, jordens gissel.
Glömd förvittrar hans sarkofag. 
Hyllningkören skall evigt handla 
om Leonidas’ nederlag.

För Thermopyle i vårt hjärta 
måste några ge livet än. 
Denna dag stiger ned till Hades, 
följd av stolta hellenska män, 
mycket mörk och med stora ögon 
deras syster och döda vän.

 
 
== 
 
Annan rekommenderad läsning är artikeln Mycket mörk och med bruna ögon av Björn Juhlén, ordförande i Karin Boye-sällskapet. 
 
Dark Places-Helena tipsade mig på Instagram imorse om boken Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, så den har jag plockat ner till plattan. 
 
Och naturligtvis kan man läsa hennes dikter! En hel del finns där i Googleresultaten som jag länkade till ovan, annars tittar man med fördel in på Karin Boye-sällskapets sida med hennes verk.
 
== 
 
Idag ska jag promenera ner till Stadsbiblioteket och se vad de hittar på på Världsbokdagen. Ja, jag vet ju att Ebba Witt-Brattström kommer dit, och henne vill jag gärna lyssna på, men det lär vara annat intressant. Utanför huset står ju Karin Boye staty – och tar jag en omväg kan jag till och med gå och titta på hennes barndomshem på Vasaplatsen. Inte så dumt en vacker dag som denna! Hade tankar om Lisebergspremiären, men det är inte så ofta det händer litterära grejer här i stan som jag kan vara med på. 
 
== 
 
Det är ju även Shakespeares dödsdag idag, och det ska naturligtvis inte gå obemärkt heller. Men en sak i taget! Nu löser jag Melodikrysset och stör mig på de som läser nyheterna på P4 Göteborg som inte vet hur man uttalar ”viking” på engelska. 
 
Vi hörs garanterat under dagen! 

2016: 117 – Vi smyger på Enok av Viveca Lärn

 

 
Ännu ett återbesök i barndomen med Viveca Lärn – då Sundvall – och Vi smyger på Enok! Det är en av mina favoriter – delvis av en anledning som egentligen är väldigt tråkig, såklart – men det är att den tar upp död och sorg väldigt fint. 
 
Mimmi och Roberta (den där dumma, bossiga, stöddiga Roberta!) börjar smyga på Enok, gubben som har skoaffären i Mimmis hus. De skriver upp alla mystiska saker han gör i en särskild anteckningsbok och kommer till slut väldigt nära honom – han blir deras farfar. I smyg, förstås! De får följa med honom och fiska och dricker saft med honom och hans syster. 
 
Men Enok är ju lite äldre (han är sextio! Man tror ju att han är en riktig gubbe.) och han blir sjuk och till slut dör han. Och det är så fint beskrivet – Mimmis känslor och tankar, och även hur hennes föräldrar som ju kan vara lite tokiga och flamsiga tar den biten. Jättefint. Och som sagt så älskar jag att lyssna på Viveca själv. 
 
Jag undrar varför bara några böcker om Mimmi finns på Storytel, bara! Det var ju Monstret i skåpet – sedan hoppar man över En ettas dagbok och Roberta Karlsson och kungen och sedan kommer denna och sedan Vingmuttern. Jag såg samlingsvolymen med En ettas dagbok, Roberta Karlsson och kungen och denna i klädkammaren hos mamma och pappa häromdagen dock, så jag kan ju alltid plocka fram den om andan faller på 🙂 Men de ligger ju på samma förlag, så jag undrar varför det är så! 

2016: 116 – Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Miniatyrmakaren är ”månadens bok”, eller vad man ska kalla det, i den fantastiska digitala bokcirkeln Kulturkollo läser! Har du läst boken och vill prata med oss så ansök om medlemsskap i gruppen! 
 
Jag hade lyckats blanda ihop datumen, och upptäckte först samma dag som diskussionerna började, i måndags, att det var just då det körde igång. Därför lyssnade jag på boken under ett par intensiva dagar. Och det var nog bra för jag misstänker att jag hade tappat intresset om jag hade läst den på papper. Inte för att det är en ”dålig” bok – men den är lång. Det är mycket text att ta sig igenom, så att säga. 
 
Boken inleds med en begravning – men vi vet inte vem som begravs eller vem som berättar. Sedan kommer själva storyn – ett år tidigare. 
 
Nella, sjutton år, gifter sig med köpmannen Johannes och flyttar till honom i Amsterdam. Men när hon kommer till huset efter bröllopet möts hon av hans syster Marin och tjänsteflickan Cornelia – Johannes själv är ute och reser. Men han skickar henne ett dockskåp, en perfekt replika av huset hon flyttat till. Hon ser fram emot att leva ett liv som hustru, men där får hon tji. Johannes har annat att tänka på. (Jag har insett under våra digitala diskussioner att de flesta, liksom jag själv, missuppfattar vad det är för hemlighet han bär på!) 
 
Skåpet inreds av en mystisk miniatyrmakare – och dockorna, föremålen och vad som händer med dem speglar verkligheten på ett sätt som överraskar och skrämmer Nella. Vad är det som händer? Och vem är Miniatyrmakaren? 
 
Jag vet inte riktigt vad jag tycker – eller snarare kan jag inte berätta varför jag inte är helt såld, för då spoilar jag för den som inte läst. Men jag älskar språket, det är mycket vackert och välarbetat. Jag är missnöjd med slutet, så kan vi säga. Men de två stora överraskningarna i boken kom verkligen som överraskningar för mig, och sådana gillar jag – väl utförda överraskningsmoment, alltså! 
 
Men jag är glad att jag har läst den – eller lyssnat, då – som jag är med de flesta, stora, hajpade titlar. Jag gillar att få reda på vad ”all the fuss is about” 🙂 

2016: 115 – Svara om du hör mig av Ninni Schulman

Ja, jag höll mig några veckor sedan senaste Ninni Schulman – men nu är det ju faktiskt deckartema i Temaläsning 2016 i april, så… nej, det har ingenting med saken att göra. Det har kliat i fingrarna sedan jag lade ner Pojken som slutade gråta! 
 
Och jag blev inte besviken. Absolut inte. Här hampade det sig, precis som med Stina Stoor, att jag lyckades lyssna på en intervju med Schulman i samma veva som jag läste boken – det är alltid trevligt när det blir så. 
 
Magdalena och Petter har fått sin lilla dotter, Liv – och Magdalena är ömsom dödstrött och ömsom desperat efter att få börja jobba igen. När en person blir skjuten under älgjakten och det visar sig vara ett mord måste hon ju helt enkelt börja skriva igen – så att inte konkurrenterna på de andra lokalredaktionerna förekommer henne. Hon får nys om besparingar på tidningen och måste helt enkelt hålla farten. 
 
Samtidigt är det kämpigt att vara ny förälder, mamma och partner på en och samma gång, och det är inte lätt hemma. Adoptivsonen Nils är svartsjuk på lillasyster och Petter kräver mer än vad Magdalena kan leverera. 
 
Mord, var det ja. Just det. Petra Wilander, polisen som vi lärt känna i de andra böckerna, ingår i jaktlaget där mordet sker. Hon avförs från misstanke då hon varit hundförare, men hon kan heller inte vara med i utredningen på grund av sin personliga inblandning i jakten. Även hon kämpar på jobbet – dels med dumma poliskollegor, och dels med en som är lite väl trevlig… 
 
En strålande deckare i småstadsmiljö – relationerna beskrivs på ett så bra sätt, karaktärerna är utmärkta och det är lagom spännande hela tiden. Möjligtvis att persongalleriet kändes lite väl stort – till slut hade jag lite svårt att hålla isär alla i jaktlaget. Men det är intressant hela vägen igenom, och det är ju så det ska vara. Det lär inte ta så lång tid innan jag plockar upp även Vår egen lilla hemlighet! 

2016: 114 – Monstret i skåpet av Viveca Lärn

 

 
Viveca Lärn är bara bäst! Älskade Mimmiböckerna när jag var liten och älskar dem fortfarande. Nu kan jag lyssna på dem på Storytel och det är fantastiskt mysigt. I Monstret i skåpet börjar Mimmi lekskolan. Det är ganska bra, snälla fröknar och andra barn – men det finns ett rosa monster i skåpet på frökens kontor… 
 
Ljuvlig liten berättelse, förstås! Med massor av fniss. Mitt favoritcitat fick utgöra min Goodreads-recension ”Gertrud har en annan fröken också, som heter Ingela. Hon är assistent. Men inte en sån man gör äppelmos i.” 
 
Älskar Mimmis finurliga tankar om ditten och datten – så fint! 

2016: 113 – Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

   

 
Äntligen har jag också läst Ferrante!  

  
Och jag gjorde något jag aldrig har gjort förut – bytte både språk och medium under läsningen. När jag hade läst ungefär halva på engelska kände jag att det gick för långsamt för mig, jag kan inte säga varför för jag tyckte verkligen om den – så jag bytte till den svenska ljudboken istället. Och det gick ju utmärkt det också. 

 

Jag förstår verkligen varför dessa böcker – The Neapolitan Novels – har blivit så omtalade. Dels för att en pseudonym som ingen känner till alltid startar en massa prat, men även för att det är en så fin berättelse om vänskap, barndom, kärlek och andra väsentliga saker här i livet. 

 

Berättaren heter Elena – men om det är en självbiografisk berättelse kan vi omöjligt veta. Berättelsen handlar om hennes barndom i fattiga, våldsamma Neapel, tillsammans med bästa väninnan Lila, som hon träffar redan i småskolan. Redan under denna relativt korta period – boken slutar när flickorna är i tonåren – händer det mycket. Elena har förmånen att få läsa vidare medan Lila måste börja jobba i faderns skoföretag, och på den vägen är det. Tävlingar, hävdanden och allt däromkring – kantat av patriarkat, våld och bråk. 

 

Jag har inte bestämt mig för om jag ska fortsätta att läsa romanerna på engelska, jag har dem på plattan – eller helt enkelt vänta in de svenska översättningarna. Det är inte omöjligt att jag väljer det senare alternativet. 
 
Jämförelsen med Silvia Avallone blir ju självklar – två flickor i post-Mussoliniska Italien – och den håller. Det blir väldigt spännande att få reda på vad som händer – boken inleds nämligen med att Lilas son söker upp Elena för att meddela att Lila är försvunnen – då är de i sjuttioårsåldern. 
 

Bokbloggsjerka 22 – 25 april

Det är fredag! Och då är det Bokbloggsjerka hos Annikas Litteratur- och Kulturblogg! Det är en fantastiskt vacker fredag dessutom, och jag hoppas att vädret håller i sig under helgen – isåfall får vi väl hoppas på lite utomhusläsningspremiär. Eller ja – jag har väl läst ute i år, förstås, men mest på språng och på busshållplatser. Ja, och i Puerto Rico läste jag förstås utomhus, men i Sverige har jag inte suttit ute och läst med flit… så att säga.
 
Jag hoppas kunna ta en latte eller Limonata på en uteservering med en bok i högsta hugg mer än en gång under helgen, med andra ord! 
 
Veckans fråga lyder: Vad är du mest sugen på att läsa just nu (oavsett om du har boken/novellen/dikten/etc. i din ägo eller ej)? 
 
Nu hoppas jag att jag får svara med fler än en titel, för det är mycket som jag är sugen på just nu…! 
 
   

   

 
Igår kväll började jag på En bön för de stulna av Jennifer Clement och kan knappt bärga mig tills jag får sätta mig till med den igen. Fantastisk hittills och jag tror inte att jag blir besviken. 
 
Jag har fastnat för Bluffen av Unni Drougge och är väldigt sugen på att få reda på vad som ska hända där. Jag har nog drygt hälften kvar. 
 
Jag har inte läst något av Colm Toíbin ännu, även om Nora Webster har legat på listan länge. Nu hittade jag dock Brooklyn, som ligger till grund för filmen, och den pockar på min uppmärksamhet. 
 
 
Det finns förstås mycket mer – och nu kom jag på att jag har senaste numret av Vi läser i handväskan – eller tygkassen, då – den längtar jag efter att ta med mig till sängen ikväll! 🙂 

2016: 112 – Bli som folk av Stina Stoor

En underbar novellsamling om gränsland och förändringar – mellan samtid och dåtid, mellan barndom och vuxenhet, mellan flickor och pojkar. Och allt däremellan. Vi är i ett Västerbotten i förändring och det är gripande att få följa med! 
 
Jag lyssnade på Söndagsintervjun med Stina Stoor i samband med att jag läste boken – det var en slump, egentligen, jag började prenumerera på podcasten och laddade såklart ner hennes avsnitt eftersom jag visste att jag hade boken på gång, och det gav mig mycket att lyssna på hennes berättelse om sitt liv, sin familj och sitt skrivande. Mycket sympatisk människa! 
 
Anna skrev ett väldigt fint inlägg om boken på Kulturkollo i höstas, och jag kan verkligen inte säga det bättre. Så läs det! 
 
Detta blev även punkten i Bokutmaningen 2016 om att läsa en författare i samma ålder som jag. Det var förvånansvärt svårt att hitta 82:or – men här har vi en! Utmärkt exemplar från denna mycket bra årgång. 

2016: 111 – Sista jouren av Karin Wahlberg

Jag har läst fyra av Karin Wahlbergs deckare tidigare (Ett fruset liv, Tröstaren, Flickan med majblommorna och Blocket och så ganska nyligen första romanen om Lasarettet, Än finns det hopp. Och jag tycker att hon är så otroligt bra! Jo förresten, jag läste ju Matthandlare Olssons död också men den hittar jag inte bland recensionerna och jag har för mig att jag inte var så förtjust i den heller. 
 
Som så ofta läser jag deckare i helt fel ordning, och det har jag gjort här också för detta är första boken om Claes Claesson och läkaren Veronika. Det är någon väldigt spännande med deckare i sjukhusmiljö! Jag lyssnade på Storytelpodden igår, när de intervjuade Sofie Sarenbrant om just detta med att hon använder sig av brottsplatser där folk ser likadana ut (spa, maraton, sjukhus) och ja, det är väldigt intressant. 
 
Här hittas en ung läkare, Maria, död i duschen i jourrummet på ett sjukhus. Det är Veronika som hittar henne och tror förstås att det är en olyckshändelse – men när polisen kopplas in och upptäcker blåmärken på kroppen förstår man att det är ett mord som begåtts. Stämningen på sjukhuset är spänd som det är, och det blir ju inte bättre av att man förstår att det är någon med passerkort som begått brottet. 
 
Det visar sig förstås att Maria inte var så omtyckt på jobbet, och bilden av vem hon verkligen var växer sakta men säkert fram… 
 
Karin Wahlberg är ju själv läkare, vilket förstås gör att berättelsen om sjukhuset känns trovärdig. Sedan kanske det känns lite som en personlig attack på somliga saker inom den världen. Men det kan jag ta, det blir mindre av det längre fram i serien. 
 
Och jag gillar boken, den håller ett ganska stillsamt tempo och jag gillar det. Ibland vill man inte ha ett rysligt tempo. Dessutom är relationerna väl beskrivna, och jag gillar alltid trovärdiga och sympatiska poliser!