2016: 318 – Loggböckerna 2005-2013 av Bodil Malmsten

 
Som jag har skrivit om tidigare tog det tid för mig att ta mig igenom denna underbara, tjocka volym i danskt band. Den är nämligen kring 600 sidor lång, och på något vis skräckinjagande därför. Men när jag beslutade mig för att läsa ”en i taget” – den består ju av alla fem loggböcker – blev det något helt annat, och nu är jag alltså klar. 
 
Jag har läst dem direkt och jag har lyssnat lite i perioder – de sista två finns nämligen inlästa – och de gör sig precis lika bra på båda vis. (Det är dock inte Malmsten själv som har läst in dem.)
 
Detta är ju lite som en sammanställd blogg – på många vis är det en sammanställd blogg har jag förstått – och det är väldigt svårt att recensera därför. Men kommentera kan man, och det ska jag försöka göra. 
 
Jag älskar detta. Varenda ord! Bodil Malmsten var en oerhörd skribent, helt fantastisk på att formulera sig, rolig, vass och skarp – för att i nästa korta text berätta om något oerhört sorgligt. Vi får politiska kommentarer, främst om Sarkozy, vi får höra om hennes älskade ”amerikanska deckarserier med mördare med psykopatiska drag”, om Finistère, om staden efter Finistère där hon vantrivs, om andrahandstvåan i Stockholm. 
 
Om mobilföretaget Orange, om mullvadar, om Kvinnan som inte bor, om Arbetsförmedlingens bedrövliga sätt att behandla de som redan har det jävligt, om att inte våga fråga efter fiberhuskmix på Coop, om det omöjliga i att få fram ett paket från Frankrike till Sverige, om Bob Dylan, om sorg och att vilja supa sig full trots att man inte tål alkohol, och när man sedan köper en halvflaska vitt och den går mitt itu på vägen och man inte kan hitta en papperskorg utan får bära hem flaskans båda beståndsdelar i sin kasse. 
 
Om att titta på tv i vårdcentralens väntrum för att man inte har någon egen tv och det därför känns som om man får något gratis om man tittar, om systersonen Stuffe i Fattaru, om Mumma i Jämtlands inland och om att förlora sitt modersmål, förlåt mormorsmål. Huvvaligen! 
 
Helt underbart. Outstanding! Läs, snälla, och sedan kan du läsa en gång till för det är så fantastiskt. Tack Modernista för recensionsexemplaret, och för tålamodet! 
 
Loggböckerna i ordning: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Kom och hälsa på mig om tusen år, De från norr kommande leoparderna, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. 

Smakebit på söndag, 30 oktober 2016 – Till döds av Peter James

 
Inatt ställde vi tillbaka klockorna. Jag vaknade vid fem och tyckte att det var väl lite väl – men när jag insåg att hon ”egentligen” var sex och jag hade sovit ganska lagom många timmar blev det bättre. Låg kvar och läste ut min bok och sedan var det ju lika bra att gå upp och dricka kaffe. Jag älskar ju dessa tidiga, tysta morgnar, och valde alltså att se denna extra timme som just en extra stund med stickning, kaffe, Bron och brasan. 
 
 
Men nu är det ljust, och dagen kan börja. Fast jag börjar i väldigt sakta mak. Bodil Malmsten i högtalaren, ännu en stor kopp kaffe, clementiner och lite bloggande. 
 
Veckans smakebit kommer ur bok nummer åtta i Peter James serie om Roy Grace, Till döds eller Not dead yet på originalspråk. Jag har plöjt serien i år – första boken läste jag i mitten av juli – men nu får jag ju lugna ner mig för annars tar böckerna slut! Efter denna finns bara tre kvar som är utgivna. Men det är ju inte direkt som om jag inte har annat att läsa… 
 
Ibland kan man nästan avundas de som bara läser nya böcker av en viss författare. Jag läste något inlägg i mitt flöde häromdagen av en person som var så glad över att nya Kepler hade kommit ut, för hen var nästan klar med Playground – jag fick alltså intrycket av att denna person endast och bara läser Kepler. Och det verkar ju avslappnande på sitt sätt. Men missförstå mig rätt – jag skulle aldrig vilja ha det så. 
 
Men nu åker vi till Brighton och Roy Grace, som är ute och letar efter en pensionerad yrkesbuse för att få lite tips. Nu har han hittat honom. Visst kan man riktigt känna doften av puben? 
 
 
 

”Förutsägbarheten hos vissa förbrytare var en av de få saker som gjorde hans arbete lite lättare, tänkte Grace. Det gamla gardet bestod i huvudsak av vanedjur, som höll sig inom fasta revir för sina kriminella aktiviteter och sitt drickande. 

 
Men i likhet med allt annat i livet var ingenting beständigt och förbrytare av den gamla skolan, med vilka kloka poliser kunde utvecka en form av förtroendebaserad relation över några öl på puben och snappa upp värdefull information, var snabbt på väg att bli en relik, en dinosaurie. De hade ersatts av en hårdare, grymmare och inte alls lika sällskaplig generation förbrytare. 
 
Klockan var strax före lunchtid när han, på den fjärde puben han besökte, hittade just den relik han letade efter. Terry Biglow satt ensam och hopsjunken vid ett bord i den folktomma, dystra lokalen och studerade ett hästkapplöpningsprogram. Framför sig hade han ett tom ölglas och en käpp stod lutad mot väggen bredvid honom.” 
 
Ur Till döds av Peter James, Massolit: 2014
 
Det jag gillar så mycket med Peter James böcker är först och främst att huvudpersonen, Roy Grace, är en underbar karaktär som jag är lite förälskad i – men även miljöerna, intrigerna och språket. Men bara för att jag säger det fick jag ju korrigera en otroligt konstig och lång mening med ett kommatecken för mycket just i texten jag skrev av. Ja, jag ändrade. Sue me 😉 
 
 
Fler Smakebitar hittar du hos Mari på Flukten fra virkeligheten. Jag önskar dig en underbar söndag! Själv ska jag fortsätta att dricka kaffe, lyssna på SöndagsMorgan, sticka, lösa korsord och göra vadhelst jag känner för tills det blir dags för tvättstugan i eftermiddag. Underbart! 

Looking glass…

Jag köpte ett roligt glas på TGR idag 👀💕👀 Har inget större än 3 dl så det var två flugor i en smäll – dessutom är det ju väldigt käckt om man vill ta med sig kall dryck.

Det är väl inte aktuellt under kommande månader, men på sommaren vill man kanske hellre ha något kallt i handen när man går ut.

Dessutom – ingen getingrisk, och så håller drycken sig kall riktigt länge. Min flädersaft var extra god ur sugrör!

Expressen gissar…

Expressen ville gissa på min ålder utifrån mina chokladpreferenser och…

Snyggt!

Nästa gissning var på ålder och hemort utifrån favoriträtter.

Inte riktigt lika imponerande men fortfarande helt okej – ”kring 30” och större stad.

I eftermiddag har jag betat av två filmer och en Midsomer – nu dricker jag kaffe och försöker hålla mig vaken – jag sov till nio och borde väl klara att vara uppe lite längre än halv elva! Men det är ju så skönt i sängen…

Det har varit en underbar lördag – hoppas detsamma gäller för Dig! ❤️💛💙💜

Tikka masala med Smartson och Santa Maria!

Jag hade som sagt var den stora äran att bli uttagen som testpilot för Smartson för Santa Maria Indian Spices och nu har jag äntligen lagat min rätt! 
 
Helena lagade en variant häromdagen med halloumi och kikärter, och även om jag gärna skulle vilja göra egen paneer någon gång orkade jag inte det denna gången – så när jag läste att det blev bra med halloumi var det taget! Just tikka masala har jag mest ätit med kyckling tidigare, så det var ju roligt att prova något annat. 
 
 
 
Jag började med att steka osten i stora tärningar och lägga den åt sidan. Sedan fräste jag en halv grovhackad rödlök och en röd och en grön paprika i lite olja, och hällde i kryddpåsen. Recepten jag kikade på innan tyckte att man skulle blanda kryddorna med vätskan som kommer härnäst, men jag tycker att sådana här kryddor behöver fräsas för att man ska få fram smak och färg ordentligt. 
 
 

Förpackningen var korkad. Det stod att man skulle riva av ovankanten, det gick inte alls – ett litet ”inklipp” hade varit bra. 

 
 
Oh, vad det doftade! Man behöver inte fräsa länge, men kryddorna ska ju gärna täcka grönsakerna. 
 
 
Denna förpackning fick jag i min MatHem-leverans igår, så jag tog den istället för crème fraîche. Det finns en version på 15% också och den hade jag nog föredragit, men detta blev också bra. Det låter väldigt intressant att vispa syrad grädde, tänk till en god, söt kaka som balans. 
 
I med den i pannan samt lika mycket vatten. Ett tips är att skaka ur förpackningen med vattnet och hälla i, för all grädden kommer inte ut om man häller. 
 
 
Sedan fick detta puttra i en halvtimme eller så, och jag hade i en hackad vitlöksklyfta och en halv röd chilifrukt i halvtunna skivor. Du ser när konsistensen blir lagom, men tänk på att det ska i kikärter och halloumi också. 
 
 
Jag använde en 200 g halloumi, och ungefär två tredjedelar av en sådan här tetra. Låt det hela gosa ihop sig så länge du tycker – till exempel medan du kokar ris eller bulgur eller vad du nu vill ha till. Håll koll så det inte blir torrt bara, du får ha låg värme på pannan. 
 
Jag struntade i ris och liknande, för man fick även med naanbröd som bara var att värma i ugnen i två minuter. 
 
 
Et voilà! En mycket trevlig vegetarisk middag. Kryddningen var dock lite klen, även med extra vitlök och chili – men mina smaklökar har ju danats i Londons Banglatown, och just sådana här kryddblandningar måste ju vara lite ”snällare” så att alla kan äta dem. Man kan alltid krydda mer, och när jag äter resterna lär jag ha i lite chiliflingor. 
 
Men i stort så får den ett bra betyg. Det är lätt som en plätt och mycket lätt att variera. Det var kul att testa halloumi i indiskt, det gjorde sig väldigt fint och jag kommer att testa att göra en variant på palak paneer inom kort – kanske till och med med grönkål istället för spenat! 
 
#smartson #santamariasverige

2016: 317 – Vi är en av Sarah Crossan

 

 
Detta är något alldeles nytt – nämligen en ungdomsbok om ett par siamesiska tvillingar. 
Grace och Tippi är två personer, med två hjärtan och två hjärnor – men från höften och neråt är de en. De stöder sig på varandra och på kryckor, och de har aldrig någonsin velat genomgå en operation med försök att dela på dem. Aldrig! De är ju en. 
 
Fram till nu har de hemundervisats, men nu går inte det längre. Deras sjukhusräkningar och terapi kostar alldeles för mycket för familjen, särskilt sedan pappan har blivit arbetslös och börjat dricka för mycket – de måste börja i en vanlig skola. Trots deras farhågor om att folk kommer att glo (självklart gör de det) går det ändå ganska bra. De får två fantastiskt fina kontaktpersoner, Yasmeen och Jon, och det är fint att läsa om vänskapen dem emellan. Yasmeen vet dessutom hur det känns att ha en oviss framtid och att vara annorlunda. 
 
Men det som går mindre bra, förutom alla problem därhemma, är att det är något som är på tok. En av tvillingarna kollapsar då och då – inte alltid samma tvilling – och till slut blir det tydligt att något drastiskt måste göras – och det snabbt. Men var ska pengarna hittas till detta? 
 
Boken är skriven på en sorts prosapoesi, eller fri vers – den rimmar alltså inte. Det är inte mycket text, således, och det är sparsamt med beskrivningar, men det gör verkligen ingenting. Berättelsen och stilen öppnar upp för egen fantasi. Det är Grace som berättar, så vi får ju egentligen en ensidig berättelse – men kom ihåg att de alltid är två personligheter med två viljor, med olika tycke och smak. Det finns dessutom en härlig humor mitt i allt det mörka. 
 
Jag älskade boken. Älskade! Läste den på en kväll och en morgon och var helt fast. En mycket ovanlig och väldigt fin berättelse. 

Brevpapper, novemberkaktus och lysande vilt

 
Det där med brevpapper visade sig vara svårare att hitta än jag trodde – så då får man väl pyssla själv! Jag köpte ett A5-skissblock, några rullar smal washitape och stämpelpennor (som inte funkar så bra, de får nog stå upp och ner ett tag) på TGR och pysslade ihop ett ark. Det blev ju riktigt fint om jag får säga det själv! Papper, tape, stämpelpennor och tjugo kuvert samt en stor sil, en liten presentask och ett skojigt glas kostade 140:-  jag tycker att det är överkomligt. Älska TGR. 
 
 
Annars? Nja, halsduken fanns inte, hatten passade inte, klänningen var inte min grej, jumpern jag ville ha fanns bara i XS och S och tygkassen hittade jag inte. Haha. En billigare shoppingtripp än jag trodde, med andra ord! Men jag köpte en supersöt present till lilla Sickan (vet inte om mamman läser här så jag vågar inte berätta!), tre matlådor och två smörknivar på Clas Ohlson, fyra par strumpbyxor och ett par lurviga sockor på Cubus och tre paket tryffelsalami, mango chutney och en novemberkaktus på Hemköp. Inte så illa ändå! (Hemköps tryffelsalami är helt gudomlig och kostar bara 20:- – jag har inget bra Hemköp nära hemmet eller jobbet så jag bunkrade lite, den håller ju till nyår. Ska alltså inte äta tre paket tryffelsalami idag, även om jag åt några skivor till bruschettabrunchen.) 
 
   
 
Erbjöd mamma denna men hon låtsas att de inte är intresserade. Hon låtsas faktiskt ganska övertygande! Jag tänker att jag kan köpa den och ställa den i trädgården nästa gång de är i Hunnebo…
 
Nu ska jag leta upp någon trevlig film eller så, dra på mig lurvsockorna och sticka ett tag tills det är dags att börja laga middag! 

2016: 316 – Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

 
Jag läste denna i en kurs på gymnasiet och tyckte väldigt mycket om den. När vi skulle välja cirkelbok senast hade Oskar med denna som ett av sina förslag i genren ”dystopisk science fiction” – och trots att jag redan hade läst en röstade jag på denna för jag tycker verkligen att alla ska läsa den. (Vi brukar undvika att välja titlar som folk redan har läst, om det inte är så att personen som har läst inte har något emot att läsa om den – jag plöjer ju en del men somligt vill man ju verkligen diskutera också.) 
 
Nu läste jag inte om den i tryckt form, men jag lyssnade på den i omgångar under förra veckan. Den är därför inte helt färsk i minnet och jag håller denna text kort därför. 
 
En snabb överblick – Guy Montag arbetar som brandman i en dystopisk framtid där brandmän inte släcker bränder – de bränner böcker. Det hela handlar alltså mycket om censur, diktatur, ”storebror ser dig” och total förlust och avsaknad av kultur. 
 
Den är inte lång och inte svårläst, och även du som inte uppskattar dystopi och sci-fi kan nog tycka om den. Om inte annat bör alla läsa den, särskilt i dagens samhälleliga klimat där vi, om vi inte passar oss, kommer att befinna oss i en sann dystopi inom ganska kort… 

2016: 315 – Toner i natten av Jojo Moyes

                                   
 
Toner i natten, eller Night music, kom ut i Storbritannien redan 2008 – men efter succén med de övriga böckerna, Livet efter dig är förstås den mest kända, gör Printz Publishing förstås helt rätt i att ge ut de tidigare också! Tack Printz för recensionsexemplaret! 
 
Huvudpersonen här heter Isabel. Hon har just förlorat sin make Laurent i en bilolycka och lever ensam med sina barn – dottern Kitty från ett tidigare äktenskap, och sonen Thierry som har försvunnit in i tystnad efter faderns död. Isabel var tidigare firad violinist i en symfoniorkester och hon älskar musik och sitt instrument. 
 
I en annan del av Storbritannien ligger Spanska Huset. Matt och Laura, som bor grannar, hoppas på att ärva huset efter surgubben som bor där nu. Laura passar upp på honom och gör allt för att få ärva – men det blir Isabel som ärver sin gamle släkting. Och det blir i grevens tid, för det visar sig att Laurent lämnat efter sig en massa skulder, och Isabel och barnen måste flytta från London. Till Spanska Huset. 
 
Det blir en stor omställning för dem, och Isabel inser att hon måste göra vissa förändringar i livet. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om denna. Jag blir fullständigt vansinnig på Isabels fullständiga avsaknad av sunt förnuft – hon är så naiv att man kan gråta åt det. Vissa karaktärer är helt otroliga klichéer – som gayparet som driver närbutiken – det känns inte särskilt fräscht. Och boken är alldeles för lång – man hade kunnat hyvla bort en ganska försvarlig bit utan att den skulle bli tunn… 
 
Men det finns förstås bra bitar också. Det finns en hel del tänkvärdheter, det finns en viss humor som jag gillar hos Moyes, texten är välskriven och genomtänkt och jag tror att Moyes fans kommer att gilla denna skarpt. Jag är inte såld, men det var inte bortslösad lästid heller. 
 
Bonuspoäng för namngivning av en karaktär… äsch, jag kan säga det. Byron Firth! Vad ger du mig för den? 😀