Stories from the city, stories from the sea

 

Jonas Moström är ännu ett namn som figurerar lite här och var och som jag har haft på radarn ett tag, men som jag först nu har kommit mig för att försöka mig på. Och det var ju trevligt! 

 

Nathalie Svensson arbetar som överläkare på psyket på Uppsalas sjukhus. Hon har nyss separerat från sin man Håkan, och de ligger i vårdnadstvist om barnen – men nu har de dem varannan vecka och Nathalie har just flyttat in i ett hus utanför stan. Men hon har en hemlighet som få känner till – en liten lägenhet i Stockholm där hon spenderar veckosluten med att gå ut på krogen och ha varierande korta relationer med olika män. En av dessa män är Dramatenskådisen Rickard Ekengård. 

 

En natt på småtimmarna när hon är på väg hem efter en utekväll får hon ett sms av just Ekengård. Han ber henne träffa honom vid Karlaplan och hon tar sig dit – bara för att se honom bli skjuten i ryggen och nerslängd i fontänen. En chockerande händelse i sig, men desto mer för Nathalie, vars tidigare partner Adam mördades på nästan exakt samma sätt vid en fontän utanför Centralstationen i Uppsala tio år tidigare, medan han höll på att arbeta på ett stort och kontroversiella journalistiskt uppdrag. 

 

Nathalies gode vän Frank blir ansvarig för utredningen, men verkar ovillig att se kopplingarna som är så (över)tydliga, så Nathalie börjar forska i historien själv. Är det hon som är kopplingen, rakt av, eller finns det något i det förflutna som har orsakat detta? 

 

Parallellt med mordgåtan tampas Nathalie med privatlivet. Hennes överklassföräldrar har sina egna problem, systern bor i Sundsvall och arbetar som sjuksköterska, kompisen Charlotte som tidigare var gift med Frank beter sig underligt och ja, det är en soppa helt enkelt. 

 

Och det är spännande! Om än lite tunt. Jag känner inte så mycket för karaktärerna trots att det är rafflande, jag är mest nyfiken på vad sambandet är. Jag läser gärna vidare i serien dock, det är tillräckligt bra för att fånga mitt intresse. Något som förresten störde mig är att Nathalie ska komma från en överklassfamilj med gods i Sörmland – men då heter man väl inte Nathalie? Det känns lite ogenomtänkt – men är förstås en petitess. 

 

 

Jag befann mig utomlands när tv-serien som ligger till grund för denna boken sändes – jag har sett delar av en annan säsong som handlade om Sveriges skönaste människor dock. Därför har jag inte sett de flesta av klippen som gjordes till serien – men vad glad jag är åt Youtube när jag läser denna! Det är svårt att föreställa sig somligt i text, såsom när Anders Björck gick vilse i Helsingfors, och ja – fantastiskt att kunna söka upp klippen! 

 

En salig blandning är det i alla fall – alltifrån saker som man skrattar åt bara man läser titeln, till historiska händelser som när Sverige försökte dra ut i krig men ingen motståndare kom och när Strindberg ville spränga Oscar II inklusive illustrationer – men även situationer som snarare är absurda än roliga, som Ny Demokrati. (Just NyD-avsnittet finns faktiskt att begära ut i en lite mer rumsren version från förlaget om man arbetar som t.ex SO-lärare på högstadiet. Om detta må ni berätta, osv.) 

Det är SÅ roligt att läsa. Man hör författarna läsa för en i huvudet vilket inte är någon nackdel. Språket är lite spekulerande och väldigt utbroderat, men gillar man F&F vilket jag gör så är det en fröjd att läsa. Det är inget mästerverk, det kan ingen säga, men det är väldigt kul. Dessutom får man, till skillnad från i tv-serien, även höra den berörda personens synvinkel på flera ställen – såsom Ingmar Nordström om videon till Dansa, dansa och Glenn Hyséns kommentar till hans två placeringar på listan – när han pratar om hur det känns att åka ur VM ’90 och när han gör ett fult tecken i videon till Ciao ciao Italia. (Jag kan inte hitta den videon i sin helhet någonstans – om någon kan hitta den vore jag överlycklig!) På det viset blir det lite lättare att skratta åt somliga situationer som mest känns otroligt pinsamma. Om personen själv kan skratta åt det nu så kan väl vi andra också göra det 🙂 

 

 

Sanning med modifikation har legat i min ”hylla” i en av e-boksapparna länge, men jag har inte läst den förrän nu. Jag tror att det är främst av ett ytligt skäl – jag tycker nämligen inte om omslaget på denna utgåvan! Ibland är det en sådan sak som kan avgöra vad jag väljer härnäst… jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag inte gillar, men det är helt enkelt inte lockande – tvärtom! Men men, nu är boken i alla fall läst och det är jag glad för för jag har hittat en ny favorit bland deckarhjältarna – Kouplan. 

 

Man förstår tidigt att Kouplan lever gömd i Stockholm – han har fått avslag på sin asylansökan och bor nu som inneboende hos en barnfamilj. Han kan förstås inte arbeta lagligt, men sätter in en annons på Blocket där han erbjuder sig att som privatdetektiv ta sig an fall som polisen av olika skäl inte kan hjälpa till med. På den vägen får han kontakt med Pernilla, en ensamstående mamma vars sexåriga dotter försvunnit under en shoppingtur i Globens köpcentrum. Kouplan, 25-åringen som ser ut som en 15-årig Darin, kan förstås inte använda sig av konventionella metoder för att leta – men han ger sig sjutton på att lyckas. 

 

Det är så flytande och så himla spännande! Korta kapitel är att föredra i sådana här berättelser tycker jag, jag vill hela tiden läsa bara lite, lite, till. Saker som jag absolut inte kunde förutse händer och ja, jag älskar det från början till slut. Alldeles i slutet görs ett avslöjande som gör att jag bara måste fortsätta med serien – som om jag inte var övertygad redan innan. Det är humoristiskt samtidigt som det finns mycket svärta och mörker, balansen är god, och det finns så mycket värme i beskrivningarna av huvudpersonerna (även om de övriga karaktärerna bleknar). Fantastiskt bra. 

 

Boken finns även som lättläst roman och heter då Flicka försvunnen.