Stories from the city, stories from the sea

 

Joan och Joe Castleman sitter på ett flygplan över Atlanten på väg till Helsingfors när hon bestämmer sig för att lämna honom. Han ska emotta ett mycket prestigefullt litteraturpris och hon reser med honom – men nu har hon tröttnat. Det får vara nog. 

 

Joan berättar historien om deras liv tillsammans, från tiden då han var lektor och hon elev på universitetet och han lämnade fru och barn för henne, genom sextiotalet, de tre gemensamma barnen, umgänget med kultureliten i New York och vad som nu till slut fått henne att bestämma sig för att lämna honom. 

 

Och ja. Det är inte utan att man förstår henne! 

 

Jag tyckte otroligt mycket om boken. Den är ganska kort men mycket kärnfull, väldigt rolig på ett bittert sätt på sina ställen och ja, jag ville helt enkelt aldrig lägga ner den. Hade hört, förstås, om en twist i slutet och det är nästan lite vanskligt att veta om det redan när man börjar på en ny bok – man måste ju få reda på vad det är, och gärna försöka lista ut det också. (Jag lyckades faktiskt lista ut det, vilket inte hör till vanligheterna.) 

 

Boken har fått kritik för sitt stundtals grova språk (och stundtals töntiga omskrivningar och liknelser) men det störde mig inte speciellt mycket. Det grova språket tog jag som ett bevis på hur otroligt trött Joan är på situationen och på Joe, helt enkelt. Jag är inte någon stor svordomsyttrare själv, men ibland rinner det ju bara över och jag tänker mig språket som Joans, inte Wolitzers. 

 

Frågor som ställs kring livsval och svek är universella men så ohyggligt intressanta att resonera omkring. 

 

Vill gärna läsa mer av Meg Wolitzer och är så glad att jag äntligen tog mig för denna! 

 

 

Jimmy Perez är på vernissage på ett galleri inhyst i ett gammalt sillrökeri (tror jag) tillsammans med sin nya flickvän Fran Hunter, som även hon ställer ut målningar under kvällen. Det är förvånansvärt tunt med folk, men en person dyker upp som ingen sett tidigare – en engelsman, dessutom. När han står framför en målning brister han plötsligt i gråt och bryter samman. När Perez börjar tala med honom påstår han att han inte vet vem han är eller var han befinner sig. Perez placerar honom i köket med kocken och lämnar rummet en kort stund – men när han återvänder är främlingen spårlöst försvunnen. 

 

Till nästa dag, när en lokal bonde hittar honom död, till synes hängd, i ett gammalt skjul i närheten med en clownmask över ansiktet. När Perez forskar vidare får han reda på att någon, även denne klädd i clownmask, stått på kajen och delat ut flygblad där det sades att vernissaget blivit inställd på grund av dödsfall i familjen. Vem kan det vara? Främlingen eller mördaren? 

 

Det är en spännande historia i lågt tempo, med fantastiska miljöer och sympatiska, intressanta personer. Det är så intressant att läsa om dessa isolerade öar med en egen kultur – jag blir så sugen på att resa dit. Språket är så flytande och lättläst och trots ett relativt stort persongalleri är det inte svårt att hänga med, ens för mig som lätt blir distraherad när det är för mycket folk. 

 

Gillade alltså verkligen, och ser fram emot att fortsätta med serien! 

 

Andra som skrivit: I hyllan, Bea på Beas bokhylla, …och dagarna går, Sara på Beas bokhylla

 

Boken kan man inhandla här eller här. 

 

Det var ju såhär. P3 Dokumentär sände ett program om Andréexpeditionen i mellandagarna, där Bea Uusma medverkade. Jag lyssnade och var otroligt fascinerad, men tänkte inte så mycket mer på det. Förrän jag kom hem till Sofia på middag förra torsdagen och hon började prata om det,  hon hade lyssnat på väg till jobbet samma dag och var också otroligt fascinerad. 

 

Jag berättade om boken och hjälpte henne fixa ett testkonto på Nextory för att kunna läsa den som e-bok – hon skulle nämligen flyga till Val d’Isère nästa dag och då behöver man ju alltid bra lektyr – och när jag hade visat henne på min telefon hade jag ju klickat ner den och tänkte att äsch, klart att jag ska läsa om den! 

 

Och jag började – men insåg sedan att jag gärna skulle vilja lyssna istället. Så det gjorde jag, under en dag som till stor del spenderades i köket förra helgen. Åh, så bra den är. Jag blir ofta fascinerad av saker och ting och är ju som en svamp med information, jag vill alltid ta reda på mer, men Bea Uusmas fascination är långt mer imponerande – tänk att hon utbildade sig till läkare för att kunna forska vidare i vad som hände med expeditionens medlemmar! 

 

De flesta har läst den men jag lovar, den håller för en omläsning – eller lyssning. Helt fantastisk! Det finns en hemsida som ackompanjerar ljudboken förresten, med kartor och tabeller och annat. Titta! 

 

Sofia och jag har bestämt att vi ska göra en roadtrip till Gränna under försommaren för att gå på Andréemuséet – jag kan knappt bärga mig! Hade ju tankar på att åka dit i somras men det är förvånansvärt jobbigt utan bil, men nu går ju det att lösa. Ska bli väldigt kul. 

 

 

Det tog flera dagar för mig att lyssna på denna, vilket inte hör till vanligheterna med lättsamma ljudböcker – men nu gjorde det det, och det tog ännu längre tid innan jag satte mig ner för att skriva om den. Jag kommer inte riktigt ihåg alla namn, men det är knappast det viktigaste. 

 

Rosie Potter vaknar i Honeysuckle Cottage, den lilla stugan hon delar med sin bästa väninna Jenny, på den irländska landsbygden. Hon mår riktigt konstigt, men antar att hon bara är bakis. Tills Jenny kommer in, får syn på henne och gallskriker. Rosie förstår snart att hon faktiskt är död. Och för alltid fast i sin fula flanellpyjamas. Det är en förskräcklig röra i rummet också – antagligen har hon blivit mördad. 

 

Så nu ska Rosie, i sin nya döda skepnad, försöka få reda på vad det är som har hänt – vem kan det vara som har mördat henne? Genom hennes sökande får vi vara med under tiden innan hennes död, förhållandet med den tjusige Jack, jobbet på puben och vänskapen med Jenny – men även under tiden efter hennes död, när hon måste se sina nära och kära sörja utan att kunna göra något, och se saker hon egentligen inte hade velat se. 

 

Det är en sorts svart komedi med en härlig dos galghumor. Den är inte sådär särdeles välskriven eller djup, men helt okej ändå. Tyvärr är Anja Lundqvists inläsning inte så bra, hon har uppenbarligen kollat upp hur man uttalar somliga irländska namn (Siobhan och Sinéad – fast det sista kan hon ha lärt sig på radio) – men inte Séamus, som hon uttalar Sii-muss och som ni vet blir jag tokig på sådant slarv. 

 

Men tre stjärnor ska den få ändå, och jag skulle kunna tänka mig att läsa något annat av Kate Winter framöver. 

 

 

Jag har ju redan läst denna, men blev så himla sugen på en omläsning sådär under de sista dagarna av julledigheten. Och jag håller fast vid vad jag skrev då – men den var ännu bättre denna gången. Kanske för att jag har lyssnat på Morgan mer på radio sedan dess, både i Kvällspasset och SöndagsMorgan och även i en del gamla Christerprogram. 

 

Hur som helst – varmt, humoristiskt (ibland gapskrattsroligt), välskrivet och lite vemodigt. Toppenbra.