Stories from the city, stories from the sea

Summan av alla synder (Kommissarie Gamache, #12) av Louise Penny

Gamache, Gamache, denna serie får aldrig ta slut! Detta är den senaste boken som översatts till svenska – som tur är finns det fem till som jag kan läsa på engelska. Jag har faktiskt inte läst någon av dem på originalspråk, slår det mig nu – och det finns ett och annat som jag har undrat över hur det är formulerat i original, så det passar ju bra.

I denna tolfte bok i den ljuvliga sviten sitter Armand Gamache på rektorsstolen på polishögskolan i Québec. När boken tar sin början sitter han och går igenom ansökningar som hans företrädare antingen markerat som antagna eller inte. När han hittar en mapp gällande en ung kvinna som heter Amelia Choquet beslutar han sig, efter mycket stötande och blötande, att anta henne trots att hon redan fått avslag. Hon är piercad, tatuerad, förbannad och med ett förflutet som man utan tvekan kan säga har varit rent olämpligt för en polis. Men av en anledning som vi inte får klart för oss förrän längre fram beslutar han sig ändå för att hon är välkommen.

Han fattar även ett beslut om att anställa sin gamle parhäst och sedermera ovän Michel Brebeuf. Ingen förstår riktigt varför, men som vanligt har Gamache ett alldeles eget resonemang.

I Three Pines har Olivier och Gabri hittat en massa gamla tidningar och andra papper i väggarna. Ruth Zardo och Reine-Marie Gamache hjälper dem att sortera, och man hittar en väldigt speciell, svårtydd karta. Gamache ger en kvartett studenter i uppdrag att ta reda på varför kartan är märklig och att forska vidare i den – bland dessa fyra finns Amelia Choquet. Och naturligtvis sker ett mord på skolan ~ i offrets rum finns en kopia av kartan och det fanns bara fyra. Varför återfinns Choquets kopia i just det nattduksbordet?

Det händer förstås en massa annat också, och allt vävs ihop till en fantastisk historia, som alltid. Ibland kan jag känna att jag blir mer positivt inställd till böcker som hör till en serie som jag gillar i stort, även om de är slätstrukna, men böckerna om Gamache är verkligen strålande bra. Just denna fick fem stjärnor av mig på Goodreads, och sådana slösar jag inte med.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Parmiddagen av Martin Österdahl

Ebba och Marlon är ett rasande förälskat tonårspar, som har bestämt sig för att det är dags att deras föräldrar träffas. Det blir parmiddag på nyårsafton (bara det känns väldigt vågat) och det passar väl inte Ebbas mamma Lisa sådär väldigt bra – hon jobbar på hospice och en rejäl kris uppstår på jobbet, men the show must go on och hon måste ju ta emot sina gäster.

När Marlon och hans föräldrar kommer fryser Lisa till is. De är allt annat än främlingar och deras historia är extremt komplicerad, men ännu en gång, the show must go on för ungdomarnas skull, hur skavigt det än är.

Det hela slutar med två döda nakna kroppar i botten av en tömd pool (detta vet vi från sida ett) – men vilka är det som hamnat där, och varför har det hänt – och hur kommer det sig att de är nakna?

Ett veritabelt kammarspel som blir extremt spännande i perioder. Boken är väldigt lagom lång med sina 300 sidor, vilket är förmånligt för berättelsens tempo. Det är mycket som ska avhandlas och det hinner aldrig bli tråkigt. Alla är osympatiska, ingen är pålitlig och det blir kanske lite mycket på sina ställen för att ha någon trovärdighet. Men samtidigt – ibland behöver det inte vara helt och hållet trovärdigt. Det var underhållande om än inget litterärt mästerverk.

Jag läser gärna mer av Österdahl framöver (fun fact: han är ytterst ansvarig för Eurovision Song Contest). Boken kan man köpa här.

Au pif! Franska recept och små berättelser av Emma Hamberg

Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.

Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.

Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.

Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Höga Visan på Palermovägen av Annette Bjergfeldt

Det finns så mycket berättarglädje i Höga Visan på Palermovägen, som jag läste i samband med Danmarksmånaden på Kaffe & Kultur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – på sätt och vis trodde jag att det skulle vara en klassisk feelgood, och jag skulle nog kalla det feelgood i meningen att det är en riktigt njutbar bok att läsa.

En rysk-dansk-svensk familj under samma tak på Palermovägen i Köpenhamn – det är lika färgstarkt som det låter. Det är både sorgligt och vardagligt men framför allt otroligt charmigt och kul. Bjergfeldt skriver med en sanslös humor – berättelsen om flodhästen som syns på omslaget är så rolig att tårarna rinner. Ryska mormodern är gammal cirkusflicka, pappan är svensk och älskar sina brevduvor, huvudpersonens tvillingsyster slickar folk i ansiktet som ömhetsbetygelse och mamman är gammal flygvärdinna som älskar flärd, glamour och nattkräm och huvudpersonen själv siktar på konst som sitt värv.

Det är en ljuvlig roman. Äventyr, kärlek, mörker och kolsvart humor. Och jätteroliga anekdoter.

Missa inte denna, som jag höll på att göra. Boken kan du köpa här.

Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh

Jag ska naturligtvis inte ge mig på att recensera några nordiska gudasagor, men jag vill ändå passa på att tipsa om denna samling av Katarina Harrison Lindbergh. Här återberättas de klassiska myterna på ett lättsamt och trevligt sätt, som funkar för både yngre läsare och vuxna. Somligt kan jag utantill, somligt känner jag till, somligt har jag aldrig tidigare träffat på och fascineras av. Jättefin, upplysande och underhållande bok!

Bra timing också, kan jag tycka, så att inte Marvel får slut på gudar. (Eller att Marvel-fansen tror att de har hittat på Loke och gänget själva…)

Boken kan man köpa t.ex här.

Mad about you av Mhairi McFarlane

Det känns alltid lite som julafton när en ny Mhairi McFarlane dyker upp. Jag kunde omöjligt vänta på biblioteket men fyndade den på Kindle Store för $8.

Harriet är den av de populäraste bröllopsfotograferna i Leeds, men avskyr allt vad romantik och slisk heter. När hennes pojkvän, den framgångsrike Jonathan med tjusig bakgrund har den dåliga smaken att fria till henne inför hela sin familj känner hon sig tvingad att säga ja, men väl åter på tu man hand förklarar hon att hon inte kan gifta sig med honom – hon tror helt enkelt inte på äktenskapet. Jonathan blir förstås förkrossad och Harriet flyttar hastigt och lustigt in i ett ledigt rum hos en man som hyr ut en del av sitt vackra hus. Det visar sig att Harriet och Cal, som hyresvärden heter, har en gemensam historia – fast de aldrig träffats förut.

Men som vanligt hos McFarlane är det inte bara roligt och rom-com. Detta är en roman som handlar om gaslighting, skadliga relationer och att ta sig därifrån. Harriet springer nämligen på sitt ex och hans fästmö på ett bröllop där hon arbetar. Deras relation var definitionen av osund, och hon beslutar sig för att skriva ett brev till hans fästmö för att varna henne. Då bryter helvetet löst totalt och Harriet måste, ännu en gång, ta sig ur en riktigt giftig härva.

Som tur är har hon fint stöd runt omkring sig. Bästa väninnan Lorna är en utmärkt bikaraktär, och även hyresvärden Cal och hans kompis vars namn nu flyr mig (Sam?) stöttar henne – men det är några vänskaper som formas mot slutet som gör att jag jublar.

Så – mörkt och starkt, men med mycket värme och humor. Recensionerna går verkligen isär, men jag blev inte besviken. Omslag och baksidestexter kan vara väldigt vilseledande vad gäller ”böcker skrivna av brittiska 30-någonting-kvinnor” – de är käcka och pastellfärgade och allt låter som en romance. Detta är mycket, mycket mer än så.

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

Sofia Rönnow Pessahs debut kom ut 2020 och heter Männen i mitt liv. Jag var inte tokig i den, men jag tyckte om språket och bestämde mig för att lyssna på Männen i mitt liv – delvis eftersom det är Sissela Benn som läser, och delvis för att den är lagom lång på 5½ timmar för att försöka skola in mig i ljudboksläsning igen. Det sammanföll praktiskt nog med perioden då vår lilla baby bestämde sig för att man måste promenera minst tre gånger om dagen.

Boken inleds med meningen: ”När jag var tolv år blev jag folkpartist.” Det är ganska lätt att föreställa sig hur barn- och ungdomen sett ut, det är ordning och reda på huvudpersonen Mathilde som just börjat sin AT-tjänst på en akutmottagning. Listor och ordentliga planer borde väl lösa det mesta i livet kan man tycka. Hennes pojkvän är aktiv i ett ungdomsförbund och tillbringar mycket tid med att Twitterbråka med ”arga vänsterbrudar”. De har ett ganska socialt liv, men med mycket kallprat och inte så mycket känsla.

På akuten tävlar man mot klockan – vem kan ta flest patienter och vem kan ta kortast lunchrast? Man baktalar kollegor som verkar sitta kvar för länge (och har ful frisyr). Mathilde får för sig att hon måste ta sig an flyktingkrisen – det är 2015 – och blir volontär. Mycket som en strategi för att få något bra på sitt CV, men hon blir god vän med Malik som har en helt annan bakgrund än hennes och han får upp ögonen för att allt hon trott på kanske inte är hela sanningen. Alla vill inte bli akademiker, alla är inte straight, alla har inte åsikter åt höger.

Med flyktingkrisen kommer Mathildes egen kris – hon blir utbränd. Hon! Det är ju bara svaga personer som blir utbrända. Här kommer en viss vändning i romanen – tidigare har Mathilde tett sig väldigt känslokall och steril, men nu blir det tydligt att hon är en känslig människa. Det är lyckat. Jag tycker dessutom att det är intressant att få läsa lite om hur det går till bakom kulisserna på en akutmottagning och får nu mer förståelse för hur akutmottagningar och väntetiderna fungerar.

Men, jag vet inte. Jag fastnar inte riktigt. Ibland är det lyckat när huvudpersoner är osympatiska men jag blir inte så engagerad i Mathilde, jag stör mig bara på henne. En kul grej är att Sonia från Männen i mitt liv dyker upp i en biroll – och att det verkar gå bra för henne.

Boken kan man köpa t.ex här.

Depeche Mode av Serhiy Zhadan

Det blev Ukraina-tema i ena bokcirkeln i april, och jag föll för beskrivningen av just Depeche Mode när Moa läst upp förslagen. När jag väl började läsa blev jag först smått skeptisk och det tog tid att komma in i berättelsen – som är uppdelad i fyra förord, del ett, del två, och fyra epiloger. Kaotiskt i allmänhet alltså, liksom Charkiv 1993. Sovjetunionen har nyss fallit och ingenting är sig likt. Bara faktumet att ett gäng bögar startat reklambyrå i Ungkommunisternas gamla lokal, liksom.

Det hela cirklar runt ett uppdrag – huvudpersonen Serhij, hans kompisar Doggen Pavlov och Kommunist-Vasja försöker leta rätt på sin gamle vän Turbo-Sasja för att informera honom om att hans styvfar tagit sitt liv. Kring, och i samband med, detta händer en hel blandat stök, och somligt i den här boken är så roligt att jag skrattade så tårarna rann. Som när en amerikansk väckelsepredikant talar inför en jättepublik och simultantolken översätter helt åt skogen. Och när Depeche Mode omnämns som en irländsk folkmusikgrupp, och när det ska gömmas en stulen staty av Molotov.

Det är som en odyssé genom en otroligt förvirrad tid. Ingenting verkar ha fotfäste. Dialogen är fantastiskt roligt skriven och ofta helt absurd. Baksidan utlovar ”proletärpunk” och det är perfekt beskrivning. Jag är så glad att jag kom in i historien (det var biten med väckelsepredikanten som fick mig att fastna) för det är verkligen en väldigt, väldigt bra roman. Spännande är det också.

(De långa utläggningarna i slutet om hur man bygger bomber hoppade jag faktiskt över. Det blev lite för mycket.)

Boken kan man köpa t.ex här.

Pulver (Louise Rick, #1) av Sara Blædel

Detta är ännu en titel som jag plockade ur det danska urvalet för april månads Danmarkstema på Kaffe & Kultur. Jag måste börja från början om jag ska läsa deckare ur en serie, så det blev till att ta mig an Pulver. Jag tyckte ändå att det lät rätt bra på papper, en livsstilsdeckare sades det och ja, varför inte. Den är från 2004 vilket låter som nyss för mig, men så inser jag att det faktiskt är 19 år sedan. Herregud, vad mycket vatten som runnit under broarna sedan dess. Den kom ut i Sverige ett par år senare.

Två mord inträffar under samma helg i centrala Köpenhamn och det blir full fart på mordroteln där Louise Rick jobbar. Hon arbetar med det ena fallet, men blir snart inkopplad på det andra också då det visar sig att hennes bästa vän Camilla, som är journalist, kände offret och tänker gräva i fallet. Louise försöker hindra henne från att ta sig vatten över huvudet men det blir förstås en salig röra.

Det blir lite halvspännande här och där men jag blir liksom aldrig riktigt intresserad. Som tur var läste jag aldrig ”baksidestexten” på Storytel, och gör inte det om du blir sugen på boken för den förstör hela det ena fallet och det andra är bara… meh.

Skulle du bli intresserad trots min svala inställning så kan man köpa boken här.