Stories from the city, stories from the sea

 

Tack snälla Bonnier Carlsén för detta recensionsexet! Det kom som en överraskning och var extra roligt eftersom ett personligt meddelande medföjde. Så trevligt. 

 

Detta är tredje boken om Emanuel Kent Sjögren. Första heter Konsten att ha sjukt låga förväntningar, och den följdes upp med Manifest för hopplösa. 

 

Jag gillar Emanuel. Han är en typisk antihjälte, han gör massor av dumheter och jag vill ganska ofta plocka upp och ruska om honom, men samtidigt kan jag inte låta bli att känna viss värme för honom. Nu är det dags att börja gymnasiet – en chans att göra en sorts nystart. Och det viktigaste är förstås att vara så häftig och cool som möjligt inför kamraterna i humanistklassen.  

 

Läraren delar in eleverna i basgrupper, och där träffar Emanuel Frank som är olik alla andra han träffat och som har en gammal och stenrik Pappie, Iggs som är transperson och Kaisa, som får hjärtat att slå lite snabbare… gamle kompisen Tore finns också med men lite mer i periferin, och så Vanja, storasystern som är en av mina favoritkaraktärer i ungdomslitteraturen från de senaste åren. 

 

Det är väldigt mycket skämskudde. Väldigt. Man behöver vara i rätt sinnesstämning för att orka med på sina ställen – men den passade väldigt bra som kvällslektyr på läsretreatet för mig, när jag var avslappnad, glad och lite fnissig. Hela scenariot med ”avklädning för omklädning” är hysteriskt. Men det tycker jag att ni ska läsa om själva – det är en fin och trevlig bok med mycket värme och kärlek. Jag stör mig fortfarande på uttrycket ”rotmos i röven” som jag inte kan förlika mig med, men det förekom inte riktigt lika ofta i denna boken. Emanuel kanske har blivit lite vettigare trots allt? 😉