Stories from the city, stories from the sea

Jag passar på och gör samlingsinlägg även i fortsättningen om Lotta-böckerna. Det känns inte som om jag kommer att skriva några djupare analyser av dem – det finns inte så mycket sådant att plocka fram, i ärlighetens namn – men när jag nu hoppas läsa hela serien inom en ganska kort tid (bok 16-18 släpptes idag och de är sammanlagt 47 eller 48) så vill jag ju gärna skriva lite om dem i alla fall 🙂 

 

Se dig för, Lotta!, Bra gissat, Lotta! och Platt fall, Lotta! kom alla ut 1963 – det var ett produktivt år för Ester Ringnér-Lundgren, som släppte inte mindre än sju titlar det året! Kul tycker jag, så är det inte numera 😉 

 

I Se dig för, Lotta! är Lotta och Giggi ensamma på landet i några dagar efter att Lottas mamma måste resa hem till stan för att hjälpa en släkting. Det går ganska bra, så länge de får sova hemma hos grannarna för de blir så otroligt mörkrädda när åskan går första natten. Farbror Urban slarvar bort sin portfölj, Lotta kastar kaffesump i ansiktet på Lockige Fridolf och tar en strykjärnssladd som skärp på en dans vilket får oanade följder… 

 

Bra gissat, Lotta! är en gammal favorit som jag ägde själv. En ny kille, Mick Tronning, börjar i Lotta och Giggis klass. Han är några år äldre än de andra och drar genast igång en teaterförening på skolan, Araminta ska den heta och första framträdandet blir Dimman av ett ungt geni som heter Lenni. Farbror Urban ska komma på premiären men har försvunnit – kan det ha något med den där miljön i ett ödehus i utkanten av stan som Lotta och Giggi visade honom häromsistens, tro? Lotta får brev från Paul och känner sig alldeles… konstig. Bra, men avgjort konstig! 

 

I Platt fall, Lotta! går det mesta fel. Lotta ligger långt efter med skolarbetet och hamnar i bråk även med lärarna som brukar gilla henne. När Paul bjuder ut henne på promenad fastnar hon med klacken i marken, ramlar och förstör håruppsättningen som fått hjälp av Gerds hårvalk, Råttan. Så spelar man Dimman i faster Truddans stad på jullovet, det går rätt fint men Lotta känner sig inte riktigt bra – och det visar sig vara blindtarmsinflammation! Det blir en vecka på sjukan för stackars Lotta.

 

Ja, jag älskar böckerna, de får genomgående femmor av mig på Goodreads för jag njuter verkligen av läsningen. Så himla skön uppblandning jämte allvarligare berättelser. Toppen!

 

 

 

 

 

 

Jag läser som ni vet inte särskilt mycket skräck. Men Sofia och Katarina pratade om Frozen Charlotte i nyårsavsnittet av En förbannad podd, och då fick jag för mig att jag skulle läsa denna. Jag vill ju, hur det än är, utforska de där områdena som jag inte är så bevandrad i. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad de sa om boken, men jag kommer ihåg att jag lockades av det där med gammal flickskola och grejer. Så var det med det. 

 

När Sophies bäste vän Jay tragiskt drunknar efter att de har lekt med en app som är som ett ouijabräde och något mycket underligt hänt blir hon något besatt av att ta reda på vad som hände med hennes kusin som dog ung. Det var henne som Sophie ville kontakta när de lekte med appen och nu får hon möjlighet att resa dit, till Skye där hennes styvfarbror bor med de överlevande kusinerna, i en gammal flickskola uppe på ett berg. Men kusinerna är konstiga, var och en på sitt sätt, och snart börjar riktigt underliga saker hända. 

 

Och ja. Det ÄR läskigt. Frozen Charlotte är namnet på en sorts porslinsdockor som var populära under den viktorianska eran, och är baserade på en gammal dikt eller sång, Young Charlotte, som man kan läsa mer om här. Det finns massor av dockor i det gamla huset, och… ja, ni vet. Dockor är ju rätt läskiga som de är, men dessa är onekligen lite extra läskiga. 

 

Om jag blev rädd? Nja, det kan jag inte påstå. Men det var väldigt (o)lägligt att det var något som knäppte och lät konstigt i min lägenhet under två av kvällarna som jag läste boken, det var det… 😉 

 

Det är en ganska bra bok, tycker jag. Vissa saker är lite väl urflippade, men poängen med skräck är ju knappast att det ska vara realistiskt. Fast i ärlighetens namn är det ju mycket läskigare om det är realistiskt, åtminstone fram till att det blir övernaturligt eller att någon blir galen. Fyra stjärnor får den i alla fall! 

 

 

Åsa Larsson har skrivit förordet till denna utgåva av Den skrattande polisen, och hon talar just om vilken dysterkvist Martin Beck är. 

 

Och han har faktiskt inte så mycket att skratta åt i denna boken heller. På hemmaplan har han flyttat ut i vardagsrummet där han ligger och sängröker och hostar på nätterna och på jobbet har det varit ganska dött ett tag. Tills nu, när ett massmord sker på en av stadens bussar. Och ett av offren är poliskollegan Åke, som hittas med tjänstevapnet draget. Var det en slump att han befann sig på just den bussen, just då? Inga vittnen finns det heller. 

 

Jo, en person var fortfarande levande när polisen kom till platsen. Han avled på sjukhuset efter några timmar, men han hann faktiskt säga något innan han slöt ögonen för sista gången. Men vad sjutton var det han försökte säga? 

 

Det blir förstås otroligt spännande, det är så sanslöst välarbetat och välskrivet att man baxnar något. Kritiken av samhället och det sociala läget är knivskarp och skoningslös och jag kan bara tänka mig hur det var när dessa böcker kom ut på 60-talet, när den generella andan kanske var mer ”stiff upper lip” än att resa sig och säga ifrån. Men vad vet jag om 60-talet? Jag vet bara att hur det än är håller dessa böckerna fantastiskt väl även såhär, knappt 50 år senare. Det blir nästan inte bättre än såhär. 

 

Och ja, Martin Beck skrattar till slut. Men det är inte riktigt det som titeln syftar på. Däremot förekommer en brittisk skämtsång, The laughing policeman, i handlingen. Den kan man lyssna på här, om man vill – finns även i svensk översättning och version. Jag har mest hört den som fotbollsramsa, med helt andra texter…