Stories from the city, stories from the sea

 

Jag såg Kristin Enmark på Skavlan för ett tag sedan, jag hörde P3 Dokumentär-programmet där hon medverkar – trots det var jag nyfiken på att läsa hennes bok. Särskilt då efter att ha läst Janne Olssons bok för ungefär ett år sedan, en ypperlig skildring för övrigt. 

 

Jag tyckte väl att hon verkade lite spånig i de programmen hon medverkat i, och jag blev ju inte direkt överbevisad i läsningen av denna, mycket spretiga och otroligt konstiga bok. Den är skriven tillsammans med en journalist, vilket är smått chockerande eftersom den är väldigt dåligt skriven. Det började liksom med en felstavning på ingenjör (ingengör) och sedan flöt det bara på… hohoho. 

 

Det är en sorts varvning av berättelser om vad som händer under dramat som väl är skrivet av den här journalisten som heter Gunnar Wesslén, och Kristins egen berättelse. Texten är satt i olika typsnitt vilket kanske är nödvändigt, men jag vet inte, det är bara hackigt. Ibland känns det som om det börjar bli intressant, kanske ta en vändning – sedan gör det inte det ändå. Somliga kommenterar att de verkligen kan förstå hur det var där i valvet och hur man resonerade, jag kan absolut inte göra det. 

 

Det som gjorde att jag trots allt gav boken två stjärnor på Goodreads är att funderingarna kring Stockholmssyndromet som en sorts ursäkt eller urskuldning för polisens misslyckande i gisslansituationer är intressanta och relevanta. Jag kan omöjligt säga om polisen gjorde rätt eller fel i detta fallet (även om vissa grejer, som att ta dit en tonårsgrabb som man trodde var bror till rånaren för att ”förhandla” såklart är helt uppåt väggarna) – men det är intressant att fundera lite kring. 

 

Sedan kan vi ju heller inte veta vad som är sant och inte vad gäller inspelningen av samtalet mellan Enmark och Olof Palme – det är ju fastställt att man har klippt bort vissa bitar, men omöjligt för oss att säga eller tro hur det var. Hela samtalet finns för övrigt återgivet i text i slutet av boken, fullt med särskrivningar och annat krafs. Man kan väl omöjligt säga att faktumet att det är en transkribering ursäktar särskrivningar och stavfel, eftersom just sådana inte tenderar att vara närvarande i tal. 

 

Läs inte denna. Men läs gärna Janne Olssons bok för den är, som sagt, riktigt bra. Jag tänkte nog läsa Clark Olofssons variant också, faktiskt, det är ett fascinerande fall i svensk historia men Enmarks berättelse är inte bra. 

 

 

Välkomna till en ny inläggsserie på bloggen där jag ska skriva djupa analyser av alla Asterixalbum! Eller inte 😉 Men åh, vad roligt det var att återse Asterix och gallerna! Kolla här för länk till alla albumen, läsbara på dator eller platta! 

 

Albumen på sidan är alltså på engelska, och det var ju superroligt att läsa på ett annat språk – gallerna har mycket fyndigare namn här. Majestix heter Vitalstatistix, Miraculix heter Getafix och några av romarna heter Marcus Ginantonicus och Crismus Bonus. Mycket skojigt! 

Jag har inte läst så många Asterixalbum, faktiskt. Tio, kanske? Det fanns en hög där vi bodde i Hunnebo när jag var liten, och dem kan jag väl både utan och innan, men just detta första har jag inte läst förut. Man måste för all del inte läsa dem i ordning, men det är ju lite kul ändå. Här får romarna i ett av lägren i närheten nys om att de okuvliga gallerna är just okuvliga, och de skickar in en gubbe för att wallraffa lite och ta reda på vad deras knep är. Det spårar förstås ur när byn har en av sina stora fester och ska dansa någon sorts gallisk squaredance och rycka varann i mustascherna… 😀 😀 😀 

 

Härlig avkoppling är det i alla fall! Det är bra att ha lite distans till dem, detta är från 1959. Nu innehöll väl detta inga särskilt stötande stereotyper men de kommer, jag har distinkta minnen av väldigt karikerade afrikaner, bland annat. Men en får ta det med en nypa salt, om man kan. Jag kan! 

 

Albumet finns att köpa här eller här. 

 

Familjen Blackstock, som Frank tillhörde, driver lantbruk i närheten. En mystisk man ses stryka omkring på deras ägor, och en hel rad obehagliga incidenter sker. Vad är det egentligen som pågår – och varför reagerar familjen så olika och underligt på det som pågår? 

 

Detta är kanske en av de starkaste av Griffiths böcker hittills i serien. Det som jag älskar mest är ju det typiskt brittiska – humorn, klasskillnader, stiff upper lip och miljöerna – allt detta får ta mycket plats. Så är jag ju så förtjust i Ruth, också. Som jag skrivit om förut så är det många som inte gillar Ruths milda besatthet vid sin vikt och funderingar över vardagslivet men jag tycker att det är så härligt och befriande med en äkta person! För mig är just dessa viktfunderingar, till exempel, inte på något vis författarens sätt att vilja placera betydelse vid kroppshets utan helt enkelt göra Ruth mänsklig. Hon är en briljant forskare och akademiker, men hon oroar sig också för att rumpan ser bred ut i några särskilda byxor eller för att äta för mycket eller spilla vid en middag – precis som de flesta kvinnor säkerligen någon gång gör. 

 

Jag är våldsamt förtjust och har ju två Ruth-böcker till att skriva om inom kort! Nu gäller det bara att bestämma om jag ska vänta lite på nästa, The Chalk Pit, eller bara köpa e-boken. Jag tror att vi alla vet hur det kommer att sluta – precis som med senaste Roy Grace så kommer jag i något svagt ögonblick trycka på ”Buy with One Click”-knappen…!