The Fry Chronicles av Stephen Fry

 

 
Det är ganska fantastiskt att Stephen Fry, som fyller 60 år i år, redan har skrivit tre delar av sin självbiografi – och han verkar ju inte vara i närheten av att ha berättat färdigt heller! Detta är del 2, som täcker åren 1979-1987. Första boken, om barn- och ungdomen, heter Moab is my washpot och jag läste den för ett antal år sedan och tyckte mycket om den. 
 
Denna lysnsade jag på – jag älskar att höra Frys röst. Underbar ljudmatta. Men den är lång. Över 12 timmars prat om en och samma person – hur förtjust jag än är i honom blev jag lite trött på gubben. Men visst är det spännande att höra om tiden på Cambridge, om Footlights och starten inom teatern, om Svarte Orm och samarbetet med Hugh Laurie, med Emma Thompson och en massa andra namnkunnigheter. Och hans formuleringar är ju fullständigt fantastiska, förstås! Och detta uttal. Det är inte ofta jag hör sådan riktig Queen’s English som han besitter, och särskilt inte med såpass många svärord inblandade 😉 
 
Tredje delen av ”serien” heter More fool me – den har tyvärr fått ganska tråkiga recensioner eftersom det verkar vara en lång radda berättelser om kokain. Vi får se om jag orkar intressera mig – det blir inte än på ett tag, i så fall. Men detta var fint i alla fall. 
 
 
Det går fint att lyssna på boken på Storytel – annars kan man köpa den här eller här. 

Finna sig av Agnes Lidbeck

 

 
Först och främst – språket är nästan fulländat i denna korta roman. Det märks att författaren skrivit poesi tidigare – det visste jag inte förrän efteråt, men då faller allt på plats. 
 
Storyn då? Nja, jag vet inte. Författarens ambition är att skapa en sorts klaustrofobi hos läsaren på få sidor, så att säga – det kände jag inte. Jag kände mig mest irriterad på huvudpersonen, som var helt omöjlig att fatta sympati för. 
 
Anna tappar liksom identiteten när hon blir mamma. Det handlar inte om förlossningsdepression eller utbrändhet som i andra, lite liknande böcker (ja, jag tänker på Sara Beischer och Kristina Sandberg, till exempel) utan… något annat. Direkt efter förlossningen går hon omkring i korridorerna, tittar på män och undrar om de kommer att ”vilja ha henne” när hon återgår till sin normala kropp, och detta fortsätter liksom. 
 
Åren går, hon blir tvåbarnsmamma och vill bara bli sedd och vara central. Hon inleder en relation med den mycket äldre Ivan och efter en tid beslutar Jens, fadern till barnen, sig för att lämna henne. Därmed hamnar hon i en situation som definitivt inte finns med i planerna och jag vet inte, men jag tycker att det är rätt. Det går aldrig att fördöma andras handlingar utan att vet allt, men man kan sköta saker på olika sätt och jag tycker mest att Anna är naiv, manipulativ och jobbig boken igenom. 
 
Det känns liksom som om jag har läst detta förut, fast bättre och med intressantare personer, så detta var tyvärr ingenting för mig. Men en trea ska boken ha, för sitt strålande språk som var anledningen till att jag alls läste ut den. 
 
 
Just nu just här har också skrivit om boken, och den finns att köpa här eller här. 

Lotta i topp och Var glad, Lotta! av Merri Vik

 

   
 
Lotta i topp är bok nummer nitton i Lotta-serien, och den hade jag när jag var yngre, tror att den var inköpt på loppis. Det var och är en favorit! Lotta reser till Wien med sina föräldrar. Hon fasar för att behöva umgås med den jämnåriga Viola, men det visar sig att de är hemskt lika och blir bästisar och bundis ganska hastigt. En fin och mysig bok! Och ja, naturligtvis dyker Lockige Fridolf upp även i Wien… finns som e-bok på Storytel eller här. 
 
Var glad, Lotta! har jag inte läst förut – Vio förtjusar sig lite i Lockige Fridolf och ber Lotta skicka ett foto på honom. Det blir förstås förvecklingar av det hela och innan Lotta vet ordet av är hon inblandad i den nystartade skoltidningen, Camp. (Ja, det är så tidstypiskt!) Inte nog med det – när hon skriver en text på skoj där hon adresserar sina lärare vid deras öknamn och ger dem lite tips på alltifrån mode till undervisning blir det förstås den texten som hamnar i tidningen av misstag… mycket Lottatypiskt! Och underbart, förstås! Finns som e-bok på Storytel eller här.  

Brev till min dotter, red. Elcim Yilmaz

Det är otroligt svårt att recensera en antologi med mycket personliga texter, så jag ska inte göra det, i ordets egentliga mening. Det är dessutom extra svårt när jag tycker olika om texterna! 
 
Men det som mest av allt genomsyrar alla texter är kärlek och naturligtvis en välvilja. Tretton mer eller mindre kända kvinnor har skrivit brev till sina döttrar, vare sig de finns eller ej – Martina Montelius har till exempel uppfunnit en lillasyster till sina existerande döttrar. Du finner ungefär samma budskap i alla texterna: gör som du vill, var stark, låt ingen sätta sig på dig, var den du är och låt ingen bestämma över dig. Bra budskap allihop! Vissa är formulerade på ett otroligt varmt och rörande sätt, någon känns alltför beskäftig. 

Vissa har en stor skopa humor, vissa vemod, vissa förskräckliga berättelser om händelser i det förflutna. Som sammanfattning är det dock en fin antologi, med helt rätt budskap. Ta ingen skit och gör vad du vill.  En av mina favoriter, Mia Skäringer skriver ”Gör dig fri, det är det enda sättet”. 
 
Märta Tikkanens avslutande text, Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon publicerades för första gången i en dagstidning i slutet på 70-talet – jag minns inte vilken. Den finns lite överallt på nätet att läsa, till exempel här, om en vill ha ett litet smakprov! 
 
Detta var ett recensionsexemplar. Tack Forum! 
 
 
 
 
Boken finns att köpa här och här. 

Smakebit på söndag, 19 mars 2017 – Belgravia av Julian Fellowes

 

Bloggen har blivit lidande denna veckan – men bara av goda anledningar egentligen. Ullared i måndags, mycket att göra på jobbet, promenader istället för bloggande på luncherna och med flera sociala åtaganden blir de lediga kvällarna antingen upptagna med hemmagrejer eller reserverade för någon enkel matlösning och sedan tidigt till sängs. Men så är det ibland! Jag ska försöka komma ikapp med lite recensioner nu i eftermiddag. 

 
Veckans Smakebit kommer ur Belgravia av Julian Fellowes, som är månadens bok med Bokbubblarna. Det är inte riktigt min grej, jag är ju inte den som är såld på Austen och liknande och jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Downton Abbey – det var Julian Fellowes som skrev manus till serien, som kuriosa. Men jag har läst ungefär hälften, det är tveksamt om jag hinner läsa ut den till på onsdag men ingenting är omöjligt. 
 
Det som jag har svårt för med Austen är samma sak som jag har svårt för här – att alla heter samma sak och att de dessutom har flera namn. Personer har för- och efternamn men även en adelstitel kopplad till ett område eller gods. Så finns det flera adelspersoner i samma familj fast de t.ex är ingifta och därmed har ett annat område, och man kan kalla personerna för alla olika namn… jag blir tokig på sådant. Nåväl! 
 
 
 
”As Lady Brockenhurst’s carriage pulled up outside the house in Eaton Square, Ellis could barely contain her curiosity. Standing at the window of Mrs Trenchard’s dressing room, her breath fogging the pane, she strained to see the activity in the street below. The Countess, in an elegant plumed hat and carrying a parasol, was leaning forward to give instructions to her coachman. Next to her in the barouche, also protected from the warm sunshine by a delicate fringed parasol, was Lady Maria Grey. She wore a pale blue and white striped skirt, finished with a tight, military-style navy jacket. Her face was framed in a matching blue bonnet edged with cream lace. In short, Maria looked, as she had fully intended, ravishing. They did not climb down onto the pavement. Instead, one of the postilions advanced towards the door and rang the bell. 

Ellis knew they had come to collect the mistress, and so she headed for the stairs as quickly as she could manage, carrying everything she’d need. Mrs Trenchard was already waiting in the hall. 
 
‘Will you require me any further this morning, ma’am?’ asked the maid, holding up a green pelisse. 
 
‘I won’t, thank you.’ 
 
‘I expect you’re ging somewhere nice, ma’am.’ 
 
‘Nice enough.’ Anne was too taken up with the prospect ahead of her to pay much attention to the question. And she had, after all, managed to conceal her destination from James, so she was hardly likely to give it away to her lady’s maid.” 
 
Ur Belgravia av Julian Fellowes, W&N: 2016 
 
 
Så ja – jag tycker att det är ganska seg läsning, även om vissa saker är lite spännande. Lite tjatigt, sådär. Dock älskar jag beskrivningarna av London i mitten på 1800-talet! Det var ju min hemstad i många år, även om jag inte bodde i Belgravia eller ens var där speciellt ofta om jag inte skulle åka tåg från Victoria. Men adresserna känner jag till! Och igår läste jag en bit där de befann sig inne i City, vid Poultry och Bishopsgate, och där är jag mer hemma! Här är ett par bilder från Belgravia, i alla fall – dessa tjusiga palatsliknande bus som egentligen mest är höga, smala radhus. 
 
 
Detta är Eaton Square, som omnämns i stycket ovan… 
 
 

…och detta är Belgrave Square, som också omnämns flitigt – med vad jag antar är Qatars ambassad! 

 
 
Kika in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 
 

Syndafloder av Kristina Ohlsson

 

 
Jag köpte min första Kristina Ohlsson på loppis av en slump för ett antal år sedan, men blev verkligen såld på en gång. Har hoppats på ännu en roman (minst!) om Fredrika Bergman och Alex Recht, och nu är den här. Ohlsson själv säer att det blir den sista, men till skillnad från Hammarbyserien så känns det som om jag gärna skulle vilja ha ännu mer! 
 
När en äldre man hittas skjuten i sin läsfåtölj framför tv:n i villan med sin dotters vigselring på fingret kopplas Fredrika och Alex snabbt in. Parallellt söker en begravningsentreprenör efter sin bror, som skulle emigrera till Australien med sin familj – men brodern är övertygad om att de inte kom dit. Det stämmer helt enkelt inte. Och en kvinna befinner sig på en avskild plats med sin familj, en plats som är konstruerad för att vara säker men som är allt annat än just det, då hennes man blir mer och mer oberäknelig och skrämmande. 
 
Fler mord inträffar och meddelanden lämnas i Alex namn på brottsplatserna. Samtidigt dyker flera personer som funnits med i tidigare utredningar upp i de nuvarande händelserna. Vem är länken? 
 
Samtidigt pågår det personliga livet. Fredrika ställs inför en oerhört svår situation med sin make, som även han verkar dyka upp i utredningen. 
 
Det är så otroligt skickligt. Det är många år sedan den första boken i serien kom ut, men länkarna till de gamla fallen presenteras på ett sätt som gör att till och med jag kommer ihåg det mesta. Det är så spännande! Så välskrivet! Så läskigt och kittlande och oerhört bra. Jag vet, som sagt, att det ska vara den sista i serien men hoppas att Kristina Ohlsson kommer på andra tankar. Jag älskar verkligen att följa Fredrika och Alex! 
 
 
 
Boken finns att köpa till exempel här eller här!