Hemma hos Bettan av Eli Åhman Owetz

Jag fick tips – eller nästan uppmaning – att lyssna på denna snarare än att läsa i tryckt form. Det är Björn Kjellman som läser och han är härlig att höra på, men ljudboken funkade inte riktigt för mig ändå så jag bytte till text istället efter några kapitel. Skönt när man kan göra så när det inte riktigt klickar med ljudbok. Men jag vill trycka på faktumet att det absolut inte är något fel på inläsningen – it’s not it, it’s me. 

Som ni kanske förstår så är detta en bok skriven ur manligt perspektiv – det måste ju inte vara så för att en man läser in boken, men det är ju i regel så. Det känns inte så vanligt i just feelgoodgenren, åtminstone inte på svenska! De jag kommer på spontant är Mikael Bergstrands böcker, där ju just Björn Kjellman spelar huvudrollen i tv-filmatiseringen av Delhis vackraste händer. Så sluts cirkeln ännu en gång. 

Berättaren är Matte, några och femtio och tillsammans med sina barndomsvänner Bettan och Carina är han fast i den gråa vardagen i Stockholm. Matte försöker vara författare och det går lite upp och ner, Carina har just blivit uppsagd från sitt chefsjobb inom journalistik och Bettan jobbar som busschaufför men drömmer om att öppna egen inredningsbutik. 

De bestämmer sig för att åka tillbaka i tiden, till 70-talet när deras vänskap började, på Bettans sommarställe utanför Norrtälje med hårdrock, blåa Blend och repiga LP-skivor. Det hela leder till en ny affärsidé – ett retroretreat för andra 60-talister med behov av nostalgi och att komma ifrån ekorrhjulsvardagen. 

När jag läste om denna boken innan utgivning trodde jag att det skulle vara någon sorts tidsmaskinstripp, lite som den där filmen som gick på bio för ett tag sedan, Flykten till framtiden hette den väl, med Henrik Dorsin? Jag var sugen på att se den då men glömde bort den till nu. Så är det nu inte – vi är kvar i nutid. Jag blev lite besviken tror jag, det hade varit kul med lite magisk realism i den mjuka feelgooden! Men det är en ganska trevlig bok i alla fall, trots sin förutsägbarhet. Feelgood brukar ju sällan överraska sådär våldsamt mycket. 

Jag gillar inte riktigt huvudpersonerna, Matte känns lite väl sliskig vilket stör mig lite extra eftersom han är skapad av en kvinna! Men man kan ju inte älska alla. Sedan tycker jag att de är väldigt svåra att förstå sig på, de gör upprepade gånger så oerhört korkade saker. Men det är lite småkul och som sagt, ganska trevligt ändå. Kanske hade jag gillat den ännu mer om jag hade haft något minne av 70-talet, vilket jag av förklarliga skäl inte har. Och trots att jag lyssnar mycket på gammal musik och sådär så är det ju främst 60-talet som ligger mig varmt om hjärtat – lite av 70-talets glamrock har jag förstås på Spotifylistan, men det klickar inte riktigt. 

Jag förstår att några av huvudpersonerna från Åhman Owetz andra böcker, Anna-Lisas Antik och vad de nu heter, finns med – sådant gillar jag! Intertextualitet överhuvudtaget är ett plus i min bok. Att de personerna sedan absolut inte får mig att vilja läsa de böckerna kan man ju undra över, förstås 😉 

Plus för fint omslag! 

                                                           

Andra som har skrivit om boken: Annas fotnoter, Vargnatts bokhylla, Tickmicks bokblogg, Bokparet, Fantastiska berättelser, Boktokig, Mias bokhörna

 
Boken kan man köpa här eller här! 
 

Några lunchbilder bara

 
 
 
 

Full av frisk luft och goda föresatser travade jag sedan in på kontoret och… 

 
 
Nåväl. Det torkade! 
 
 
En bild från gårdagens promenad – någon hade alltså druckit Taittinger och kedjerökt vid vattnet utanför hotellet i tisdags kväll. Känns som en mycket udda tidpunkt för picknick – det var ju sex minus i tisdags! Och ja, jag gick förbi i tisdags eftermiddags också så jag kan identifiera tidpunkten… 😉 
 
Tidigt i säng idag – helgen är mycket välkommen  Imorgon jobbar jag hemifrån efter lunch då HSB-Ulf kommer förbi för att kolla lite grejer inför spisbytet, som jag misstänker har med maffian i Öjersjö att göra. Har en stor och intressant översättning att ta itu med, så det passar bra som nedvarvning inför helgen! På måndag har jag dessutom semester – det blir Ullared minsann! 

Full fart framåt

Ja, vi har ännu ett VIP-besök denna veckan så det är mycket att göra – men idag började mindfulnesskursen och det verkar rätt bra. 
 
 
En trekvarts promenad på lunchen, men det är halt och jäkligt så det går inte fort! 
 
 
Chefens dotter hade bakat cupcakes med lemon curd i  Mmm! 
 
 
Busenkel middag. Halloumi i majstortilla med rödkål, riven morot och groddar som fått bada i lite rödvinsvinäger och svartvinbärssaft. Och sweet chili. Söligt och underbart! 

De utstötta av Elly Griffiths

 
Jag har varit djupt nedgrävd (pun v. much intended) i Elly Griffiths böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway de senaste veckorna, men jag ska försöka sprida ut recensionerna lite grann i alla fall. Det hände något så ovanligt som att jag läste två på raken vilket aldrig brukar hända, men ni vet – ibland bara måste man! 
 
Jag älskar Ruth och de andra karaktärerna hos Griffiths – de är fantastiska! Men här kommer även lite nytt blod in. Dels har Nelson tagit med sig Tim från Blackpool, den unge polisen han träffade i Blackpool i förra boken, dels kommer ett tv-team från USA för att filma en dokumentär om kvinnliga brittiska mördare. Det hampar sig nämligen så att Ruth under en utgrävning hittar kvarlevor från Mor Krok, en kvinna som anklagades för att vara änglamakerska under sin livstid. 
 
Boken handlar mycket om barn, i stort. Kate, Ruth och Nelsons dotter, börjar bli stor och spelar numera huvudrollen i Ruths liv. Medan tv-inspelningar och utgrävningar fortsätter sker ett antal brott som innefattar barn runt om i King’s Lynn med omnejd, och större delen av persongalleriet blir inblandade. 
 
Lika bra som de tidigare – jag är djupt förälskad. Somliga irriterar sig på ”flummet” kring myter och druider och annat, andra irriterar sig på pratet om Ruths vikt. Jag låter inte någon av dem bekomma mig, för det känns bara som om det blir mer äkta då. Ljuvligt! 
 
 
 
 
Köp boken här eller här! 

La La Land

 

 
Jag såg äntligen La La Land i tisdags! När något blir så oerhört hajpat som den så vill jag gärna veta what all the fuss is about. 
 
Om jag förstår det nu? Nja, egentligen inte. Eller, jag gillade den! Mycket fin musik, sjukt snyggt filmat och ganska trevligt i allmänhet, men jag tyckte väl inte att den var så bra att den skulle ha sex Oscars. Sju av tio skrev jag i min lilla filmbok. Jag var i och för sig på god väg att bli sjuk då och var därför väldigt trött och lite irriterad på olika element i salongen, men det var inte det bästa jag har sett, direkt. 
 
Men – nu vet jag det! Och jag tycker fortfarande att den är sevärd, särskilt om man gillar musik och gärna jazz! 

Saker jag hade velat veta när jag var 15, red. Diana Olofsson och Johanna Wester

 
Åh, vad jag gillar fina antologier. Detta är precis som det låter – en bok med samlade texter av olika kända, svenska kvinnor, på temat vad de hade velat veta när de var femton år. Vissa är som intervjuer, vissa mer på prosa. Jag blev otroligt rörd av vissa (Bodil Malmsten och Annika Norlin, till exempel) och insåg att även personer som jag har väldigt svårt för (Alice Teodorescu, till exempel) har något vettigt att säga. 
 
Jag sträckläste nästan hela under en bit av tågresan förra helgen och jag tycker att alla ska ge den till tonåringarna i sin närhet, och alla som någon gång har varit femton kan också ha stort utbyte av den. 
 
Underbart! 
 
 
Boken finns att köpa här eller här – eller i en e-boksapp nära dig! 

Den bittra pajens sötma av Alan Bradley

 
Många av mina vänner har hyllat denna men jag har inte riktigt kommit mig för att plocka upp den. Jag tror att det kanske har med omslaget att göra? Det ser lite amatörmässigt ut och det finns en massa egenutgivet krafs på både Storytel och Nextory som jag passar mig noga för som brukar se ut ungefär såhär. Men det var fördomar det. 
 
Detta är något så trevligt som en Agatha Christie-aktig deckare med en elvaårig giftexpert i huvudrollen. Visst låter det genast härligt? Det är det också. Flavia de Luce bor med sin pappa och sina storasystrar Daphne och Ophelia i en gammal herrgård på engelska landsbygden. Ja och pappans alltiallo som han tog med sig hem efter kriget, en granatchockad man. Året är 1950, det är sommarlov och en dag hittar Flavia en man liggande i gurklandet. Han säger sitt sista ord – Vale! – med en pust luft med en underlig doft rakt i ansiktet på Flavia innan han dör. 
 
Detta blir upptakten till ett stort drama i den lilla byn och det är så njutbart, så humoristiskt och härligt och spännande utan att vara onödigt blodigt och kladdigt. Bra tempo, lugnt och fint men jag vill hela tiden veta vad det är som har hänt. Massor av välkomna element – internatskolor, värdshus, smörjgropar… 
 
Rekommenderar riktigt varmt och jag vill gärna läsa mer om Flavia. De verkar ha översatts i en lite underlig ordning i Sverige men jag ska nog försöka få tag på dem på engelska, för det är säkert ännu bättre. Men översättningen var bra, det var den! 
 
 
 
Boken kan man köpa här eller här. 

Smakebit på söndag, 5 mars 2017 – Vända hem av Yaa Gyasi

 
Jag känner fortfarande av förkylningen i kroppen även om det är mycket bättre, så idag har jag bara hållit mig inomhus och har faktiskt just läst klart denna boken, som jag tog screenshot på tidigare i eftermiddags. Helt fantastiskt bra, ni måste läsa den – oerhörd läsupplevelse. 
 
Smakebiten kommer från mitten, ungefär. Boken är uppbyggd på kortare kapitel med olika huvudpersoner i varje, som berättar en historia om två systrar som aldrig träffar varann, halva släkten blir kvar i Ghana och halva hamnar i Amerika genom slavhandel. Vi börjar någon gång på 1700-talet och slutar i nutid. Det är hemskt, men genialiskt. 
 
 

”Det fanns ingen vattenkalebass, ingen andlig tröst för en nedbruten ande. Och till och med Polstjärnan var en bluff. 

 
Varje dag plockade Ness bomull under Söderns obarmhärtiga sol. I två månader hade hon nu varit på Thomas Allan Stockhams plantage i Alabama. Två veckor dessförinnan var hon i Mississippi. Året innan befann hon sig på ett ställe som hon inte kunde kalla annat än ett helvete. 
 
Hon hade försökt erinra sig hur gammalhon var men inte lyckats. Troligen var hon tjugofem, men varje år sedan hon rycktes ur modersfamnen hade känts som tio. Hennes mor Esi hade varit en allvarsam, stadig kvinna som såvitt känt aldrigberättade en historia med lyckligt slut. Till och med godnattsagorna för Ness hade handlat om det som Esi kallade Stora båten. Ness brukade somna till frammanade bilder av människor som kastades i Atlanten som ankaren utan fäste, människor utan land, utan folk, utan värde. På Stora båten var de packade i lager om tio ovanpå varandra, och när någon av de översta dog trycktes liket ner i de andra som vitlök i kött.” 
 
Ur Vända hem av Yaa Gyasi, Norstedts: 2017 
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar!