Stories from the city, stories from the sea

      

 

Det är några veckor sedan jag blev klar med denna nu, och jag har satt mig ner för att skriva om den flera gånger men det är så otroligt svårt för det är så mycket av allt. Den blev framröstad (bland mina förslag på tema surrealism) i en av mina bokcirklar till förra månadens bok, och jag blev glad eftersom jag ibland behöver en push för att komma mig för att läsa böcker, även sådana som jag har haft på läslistan i flera år. Som denna…! 

 

Det är trettiotal i Moskva när Djävulen dyker upp, förklädd till professor. I hans följe finns ett antal märkliga och djupt fascinerande människor, samt en stor svart katt som dricker vodka och röker cigarr. Invånarna i staden, i det djupt ateistiska Sovjetunionen, drabbas av panik. Underliga saker börjar hända och kaos uppstår. Parallellt följer vi en berättelse om Pontius Pilatus och hans våndor kring Jesu dödsdom. 

 

Det är bisarrt, surrealistiskt och alldeles underbart. Jag var ganska perplex och lagom konfys boken igenom, men det gör liksom ingenting. Språket är så fantastiskt, det är en otrolig blandning av infallsvinklar och perspektiv och ger så mycket att fundera på. 

 

Jag har läst många recensioner och foruminlägg som argumenterar för att detta är den största läsupplevelsen någonsin och ja, jag förstår precis vad de menar. Det var som sagt några veckor sedan nu, men jag bär den fortfarande med mig och kommer säkerligen att läsa om den framöver. Strålande. 

 

Här finns en tolkning till musik som jag ännu inte hunnit se, men jag länkar den här i förhoppning om att komma ihåg att titta nästa gång jag får lite tid över 🙂 

 

 

Jag har aldrig läst något av Neil Gaiman förut – men jag har förstås varit sugen. Det är bara det där att jag är så otroligt dålig på fantastik och allt där omkring. Men när jag läste Amanda Palmers bok blev jag förstås ännu mer intresserad – jag kan bara inte tro att det är nästan exakt ett år sedan! 

 

Jag konsulterade ett antal personer som dels känner till hur hopplös jag är i denna genren och dels själva är välbevandrade, och landade till slut i att jag kan ju börja med Coraline, som varken är jättelång eller särskilt komplicerad. Jag tror nämligen att det ofta är det som avskräcker mig från fantastikgenren – det är så mycket folk och varelser och världar och dimensioner att hålla reda på att jag känner mig som om jag hamnat mitt i Jane Austen… 

 

Coraline är en ung flicka som är självutnämnd utforskare. Hon bor med sina föräldrar, som är snälla men väldigt upptagna, i London. Hon gillar inte regn eller mat som är lagad efter recept – men hon älskar att ta reda på mer om sin omgivning. När de flyttar till en ny lägenhet hittar hon en nyckel som visar sig leda till en dörr som bara döljer en tegelvägg när hon tittar tillsammans med sin mamma. Men när hon tittar ensam upptäcker hon en lång mörk korridor som leder till en annan lägenhet, som ser precis likadan ut som hennes egen… med ett annat föräldrapar som ser precis ut som hennes egna – fast de har knappar istället för ögon och mamman har långa, röda naglar… 

 

Huset visar sig vara fullt av hemligheter och nu blir det Coralines uppgift att lyckas ta sig åter till sin riktiga familj. Men var har den andra mamman gjort av hennes föräldrar? 

 

Jag gillade berättelsen hemskt mycket – lagom läskig utan att kännas för urflippad. Det är sådant här som folk som jag behöver skola in oss med, för jag vill faktiskt väldigt gärna kunna avaktivera min suspension of disbelief lite oftare… 

 

Åh, jag vet inte riktigt vad som fick mig att vilja läsa en gammal Tvillingarna-bok – men skulle det ske så fick det ju vara ur high school-serien, och gärna då den första boken. Och det visade sig att den har jag faktiskt aldrig läst. Vi hade liksom några stycken allihop som vi lånade av varann, men just denna – som hette Rivaler i kärlek på svenska – tror jag inte att någon av oss hade. 

 

Och jag ska inte skriva någon längre utläggning om saken heller. Det är en ganska rörig historia med förväxlingar, missförstånd, lögner, hämnd och naturligtvis ett relativt lyckligt slut. 

 

Jag undrar vad det var som var så lockande när vi var små – antagligen någon sorts kombination av glamouren i USA (som vi ju även kunde se i t.ex Pang i plugget och California Dreams) – ni vet, de hänger på restauranger och går på danser och baler och allt vad det är. Det var ju främst på mellanstadiet vi läste böckerna, och då var det förstås otroligt spännande! Vi trodde nog till och med att högstadiet skulle vara något i stil med high school… det var det nu inte. Haha. 

 

Men – visst var det kul att återse tvillingarna, även om de är otroligt irriterande på varsitt vis. Jag kan varken rekommendera eller avråda, men om det är tjugo år sedan även du läste dem sist så varför inte! Dock tycker jag att Lottaböckerna har hållit bättre för tidens tand och de är ändå tjugo-trettio år äldre… 

När 16-åriga Alexandra Skarp får höra talas om att en flicka, bara något äldre än hon själv, har hittats död – mördad – på ett hotell i Vasastan i Stockholm kan hon inte låta bli att engagera sig i fallet. Hon får med sig sina vänner, danspartnern Charlie och hemmasittaren Bianca – i efterforskningarna. Samtidigt måste hon undvika att hennes styvmor som är polis och arbetar med fallet får reda på vad hon håller på med. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Jag älskade ju To my Love (eller Till min Love som den verkar heta nu) som kom ut 2015 – såpass att jag fortfarande blir alldeles lycklig när jag tänker på den. Blev därför överlycklig när jag såg att Karin Aspenström kommit ut med något nytt, och kastade mig över den så fort jag bara hann. 

 

Andra som skrivit om boken: JoS blog, Boktokig Eva Boström, Bina’s Books

 

Boken finns att köpa t.ex här eller här! 

 

Detta är utan tvekan en av de ”vuxenböcker” jag läst flest gånger – jag köpte den någon gång i slutet på 90-talet och blev verkligen helt tagen. Nu blev jag sugen på att läsa om den och se om jag tyckte att den var lika bra nu. 

 

Och ja. Det är fortfarande en helt lysande kärlekshistoria. Det som drabbade mig så i tonåren var kanske inte främst kärlekshistorian, utan alla kommentarer om klass och politik som jag väl inte hade förstått innan dess. Jag var nog inte medveten om klasskillnader eller liknande alls, jag är uppvuxen i en förort till Göteborg där ”alla” förmodligen var någonstans i arbetar- eller medelklassfacket. Visst fanns det undantag, men det var nog ingenting jag förstod ändå. Det är fortfarande intressant att läsa om detta, särskilt de dramatiska skillnaderna mellan adeln och arbetarklassen. Det är en helt annan värld för mig, det här med jakter och våningar och spontana lyxresor… gamla pengar och ärvda seder och traditioner. Verkar mycket tröttsamt! 

 

Introduktionen är ljuvlig: ”Kärleken kom till mig på västra Söder, bland fula hyreshus och asfalterade lekplatser, blankvåta parkeringar och klätterställningar i impregnerat trä. Häruppe under en järngrå novemberhimmel mötte jag den på allvar, och ljuset tändes inom mig. Adventsstjärnor lyste i fönstren runt den ödsliga gårdsplanen, och jag visste att fast jag hade förlorat mig själv totalt så hade jag också för allra första gången i mitt liv kommit hem.” 

 

Jag kan tycka nu att den är lite för lång. Alla sidohistorier är kanske inte helt nödvändiga, somliga är inte sådär jätteintressanta varken som berättelser eller för att föra den faktiskt historien framåt. Men – eftersom jag säkert har läst denna tjugofem gånger förut gick det ju rätt bra att hoppa över bitar. Det är dessutom kul att läsa karikatyrerna av t.ex Guillou och GW, som jag absolut inte förstod i tonåren! (Nina Lekander berättar lite mer här.)

 

Nåväl. Ett trevligt återseende, men jag läser nog inte om den på några år än.