Bara ha roligt av Maria Maunsbach

 
Jag fick tips om denna bok i en av mina stora favoritpoddar Nord & Francke häromhelgen, och sträckläste den nästan rakt av samma eftermiddag. Det var så många bitar som de talade om som lockade mig – och vissa som inte gjorde det men som jag misstänkte skulle fylla mig med skräckblandad förtjusning och därmed ändå lockade. 
 
Lydia är en ung, hungrig Malmötjej som gillar att dejta, festa och tja, leva i största allmänhet. Även om hon vill ha sin frihet suktar hon efter ett ”riktigt” förhållande med en ”vanlig” man, och när Johannes dyker upp genom gemensamma vänner blir de ganska snabbt ihop. Johannes är arkitekt, några år äldre och väldigt säker på vad han vill ha i en relation. Båda vet hur man gör när man dejtar, men är nog i slutändan inte särskilt bra på att leva i ett förhållande. Detta är berättelsen om Lydia och Johannes och deras relation. 
 
Det finns så mycket igenkännande här och jag blir fullständigt galen på båda två. Johannes för att han är så rigid och har så underliga idéer om så mycket (och för att han berättar vad allt kostat hela tiden) och Lydia för att hon böjer sig och anpassar sig och ursäktar Johannes beteende för både sig själv och andra. Anledningen till att jag blir förbannad på henne är naturligtvis att jag känner igen beteendet, hos både mig själv och mina tjejkompisar i tjugoårsåldern och däromkring. Jag är ingen allvetande Quinna vid 35, tro mig, men det känns ändå lite befriande att kunna se på sådant här objektivt… 
 
Jag älskar hur rått och oförklätt det är, jag älskar språket med vilket Maunsbach bär fram berättelsen. Jag älskar att en beskrivning av isterband, av alla saker, sticker ut som en fantastisk bit text. Det är verkligen inte det lättaste. Mycket fängslande. 
 
Boken finns att köpa här eller här. Missa inte denna! 

Den sjuttonde veckan

Det är långhelg! Och jag är sjuk, störande nog. Men jag hade en fantastiskt fin dag i lördags och den stunden jag var ute igår när jag försökte trotsa halsont var också ganska skön, så jag får faktiskt inte klaga alltför mycket. Sedan jag hittade Alvedonröret (som naturligtvis var där det skulle, men det var inte där när jag yrade omkring inatt och letade) och kokade kaffe är det faktiskt lite bättre. Och så åskar det så det står härliga till, så det är inte direkt så att jag missar en massa trevliga utomhusaktiviteter heller… 
 
Lite bilder från förra veckan, då! 
 
 
I tisdags hade Göteborgs Litteraturhus ett härligt nördigt samtal med Stefan Lindberg och Gabriella Håkansson, om konspirationer som intrig. Mycket intressant – men det där med att starta ett program klockan 19 en vardagskväll, alltså… det blir sent och körigt. Nu blev det i och för sig mysigt fikahäng med Therese och Metta innan, så det gick bra ändå. 
 
 
I onsdags klippte jag mig och konstaterade att jag inte kan ta spegelselfies… 
 
 
Men blev nöjd, trots försening och proppar som gick mitt i föningen. Här på Kungsportsplatsen, trött, hungrig och allergisk Och i tydligt behov av något åt läppstiftshållet. 
 
 
Fick syn på lite sköna munkar och blev så till mig att jag råkade gå på 4:an mot Mölndal. Som tur var kom jag på det rätt snabbt. 
 
 
Vackra buskar utanför porten. 
 
 
I torsdags åt vi lunch på Cuckoo’s Nest för att tacka av Miriam, som har varit konsult hos oss ett tag. Jag åt örtbakad bleka med rostad broccoli och polentacrème – rackarns gott! 
 
 
I torsdags höll Anna Blennow ett föredrag om guidebokens historia de senaste 1000 åren på Göteborgs Litteraturhus. Vansinnigt fascinerande! Försökte fika på Kafé Frilagret innan men det var fullständigt kaos så vi travade ut i regnet för att leta upp något alternativ – och hittade Tommys Crêpes och Café tvärsöver gatan. Fräscht och supergott! (Nu kom jag på att jag redan skrivit om detta och tisdagens samtal, men det skadar inte.) 
 
 
I fredags gick jag från jobbet vid lunch för att delta i festligheterna kring avslutningen av Litteraturveckan i P1 – med utdelning av Sveriges Radios tre litteraturpriser. Massor av samtal, livesändning av Kulturnytt, quiz och uppläsningar och härligheter. Här kommer en smärre bildbomb – det är ingen idé att jag kommenterar precis allting. 
 
 
 
 
 
Ja, jag vann faktiskt quizet! 🙂 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Gunnar D Hansson vann Lyrikpriset för Tapeshavet, som jag ju faktiskt läste i vintras! Hansson var med på Göteborgs Romanfestival och gjorde starkt intryck på mig, och det faktum att han är från Smögen skadar ju inte heller. Härlig man. Visste ni att det finns en dikt om GW i boken? 
 
 
Nicolas Kolovos vann Novellpriset för Underverket – till och med hans konkurrenter som satt framför oss skrek rakt ut av glädje när hans namn tillkännagavs! Jag har skam till sägande inte lyssnat på just den ännu, men den finns här i inläsning av Fredrik Hallgren. Själva underverket, tror jag, satt nästan vid våra fötter och var omåttligt gullig. 
 
 
Aleksander Kotturi vann Romanpriset för Broder – den enda av de nominerade som jag inte läst. Men jag ska! Han verkar vara en härlig person och det är skoj med lokalanknytning – området som skildras i boken ligger inte långt hemifrån mig. 
 
 
Med rejält ont i rumpan men uppfylld av energi och kultur bar det av hemåt via Bio Roy där jag fixade biljetter till visningen av Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap efter årsmötet om två veckor. Det var en ganska vacker vårkväll! 
 
 
Forsythia i rabatten hemmavid. 
 
 
 
 
 
En promenad i lördags förmiddags, till torget för att hämta paket. 
 
 
Har spanat på denna klänningen i flera år men inte slagit till förrän nu – men den sitter verkligen som en smäck! Löjligt nöjd. Och läppstiftet matchar! 
 
 
Drog iväg på afternoon tea hos Flickorna på Färjenäs med T. Otroligt gott och fräscht! Små smörgåsar, kakor, miniportion blåbärspaj, en liten panna cotta och sedan varma scones. Strålande, dit åker jag igen. 
 
 
En liten sväng upp på Ramberget blev det också. Kolla vitsipporna! 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag borde ha stannat hemma igår, men det gjorde jag inte. Korkat! Det blev dessutom en riktigt krånglig resa med kollektivtrafiken – men med bonusen att jag hamnade på Järntorget och kunde fotografera körsbärsblommorna. Och lite krukor. 
 
 
Orkade inte med så värst mycket Merci Poesi, men det var trevligt att titta in i alla fall! 

Smakebit på söndag, 29 april 2018 – Still me av Jojo Moyes

 
I år har vi ledigt på valborgsmässoafton på mitt jobb – vilket innebär att idag bara är dag två av fyra lediga dagar på rad. Sedan jobbar vi tre dagar och är lediga två, sedan jobbar vi tre och är lediga fyra igen. Inte mig emot! Timingen är ju onekligen bra nu när det börjar bli något som åtminstone liknar vår… 🙂 Jag vaknade dock med gräsligt ont i halsen idag – det börjar dock bli bättre. Jag har hållit mig frisk hela våren när alla andra har varit mer eller mindre döende i perioder så jag har väl glömt hur det känns… 😉 Tar det lite lugnt här på förmiddagen i alla fall, med poddar, böcker och dagens tidning – så får vi väl se vad dagen har i sitt sköte. 
 
Veckans Smakebit kommer ur Still me av Jojo Moyes, tredje boken om Lou Clark – ni vet, Livet efter dig och Arvet efter dig. Jag läste Arvet efter dig för drygt två år sedan och tyckte tydligen ganska mycket om den men jag kom inte ihåg speciellt mycket av den nu när jag började lyssna på Still me i veckan. Ja, lyssna… för sådana här böcker brukar fungera ganska bra för mig som ljudbok men jag har gått över till e-bok för jag blir fullständigt galen på detta med att härma dialekter. Det var illa i Hur man gör succé på dårhus som jag också lyssnade på i veckan, särskilt då dialekterna var ganska dåligt utförda – det är de inte här, men det är för många. Det är brittiskt, amerikanskt, brittiskt med ”sexig” heshet, australiensiskt och inte minst – polsk brytning. I långa, långa stycken. Jag orkar inte mer. 
 
Nåväl. Det blir faktiskt två Smakebitar idag för jag blev lite road av den andra 🙂 Men först, main-Smakebiten – här har Lou träffat en kille på en tillställning – som är ruskigt lik Will Traynor. 
 
 
 

”Afterwards I was glad that the room was so crowded because when I stumbled sideways into the man next to me he instinctively reached out a hand and, in an instant, several dinner-suited arms were righting me, a sea of faces, smiling, concerned. As I thanked them, apologizing, I saw my mistake. No, not Will – his hair was the same cut and colour, his skin that same caramel hue. But I must have gasped aloud because the man who was not Will said, ‘I’m sorry, did I startle you?’ 

 
‘I – no. No.’ I put my hand to my cheek, my eyes locked on his. ‘You – you just look like someone I know. Knew.’ I felt my face flush, the kind of stain that starts at your chest and floods its way up to your hairline.’ 
 
Ur Still me av Jojo Moyes, Penguin: 2017 
 
Sedan läste jag en annan bit nu på morgonen som fick mig att le – inte för att huvudpersonerna är så himla jobbiga och svartsjuka hela tiden, utan för att jag tror att Lou har rätt här. Jag vet inte hur många pocketböcker jag har gett bort av exakt denna anledning under åren mellan 20 och 30… 😉 Här ringer Lou sin kille Sam som är kvar hemma i England medan hon är i New York och jobbar. Han har just fått en ny ambulansförarpartner och hon har just kommit hem från en fest – där hon, som kuriosa, sprungit på Josh. 
 
 
”‘I might be. A little Did you say you were reading?’ 
‘Yup. A novel.’ 
‘Really? I thought you didn’t read fiction.’ 
‘Oh, Katie got it for me. Insisted I’d enjoy it. I can’t face the endless inquisitions if I keep not reading it.’
‘She’s buying you books?’ I pushed myself upright, my good mood suddenly dissipating.
‘Why? What does buying me a book mean?’ He sounded half amused. 
‘It means she fancies you.’ 
‘It does not.’ 
‘It totally does.’ Alcohol had loosened my inhibitions. I felt the words coming before I could stop them. ‘If women try to make you read something it’s because they fancy you. They want to be in your head. They want to make you think of stuff.’ 
I heard him chuckle. ‘And what if it’s a motorcycle repair manual?’ 
‘Still counts. Because then she’d be trying to show you what a cool, sexy, motorbike-loving kind of chick she is.’
‘Well, this isn’t about motorbikes. It’s some French thing.’ 
 
Ur Still me av Jojo Moyes, Penguin: 2017 
 
 
Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!
 
Boken finns som ljudbok hos en leverantör nära dig,
om du orkar med bruten polskengelska i elva och en halv timme.
 

Guidebokens historia – i 1000 år

 
Igår föreläste Anna Blennow på Göteborgs Litteraturhus (i samarbete med Folkuniversitetet) om guidebokens historia. Blennow har varit projektledare för ett arbete kring guideböcker över Rom sedan 800-talet – otroligt fascinerande! En riktigt trevlig kväll. 
 
Innan föreläsnngen blev det crêpes på Tommys Crêpes och Café – en ny pärla och en fin sådan för rackarns vad gott det var. Rekommenderas varmt! 

Den sista mrs Parrish av Liv Constantine

 

Tack Harper Collins Nordic för recensionsexemplaret av Den sista mrs Parrish! Liv Constantine är pseudonym för två systrar som visserligen heter Constantine i efternamn, men Lynne och Valerie i förnamn. 

 
 
 
 

Amber Patterson är trött på att inte vara någon – nu är det faktiskt hennes tur. Först på listan för att bli någon är att bli vän med Daphne Parrish, drottningen av den lilla staden i Connecticut där de bor. Att genom lögner infiltrera hennes familj och manipulera dem så till den grad att hon kan ta över Daphnes make, Jackson. Då, då kan hon bli någon. Men det finns saker, såväl i hennes eget förflutna som hennes nutid, som kan sätta ödesdigra käppar i hjulet. Det gäller att undvika dessa – till varje pris… 
 
 
 
 

Detta är en ganska välskriven bok med intressanta idéer som är alldeles, alldeles för lång. Det relevanta och intressanta i berättelsen hade nog kunnat rymmas på 250 sidor istället för dryga 400, om en redaktör hade kommit in och strukit en hel massa onödiga detaljer om ytligheter som dräkter och underkläder och smycken. Jag förstår principen av att beskriva i detalj i början då det ytliga är viktigt för Amber, men sedan är det otroligt tjatigt och påminner mig om avsnittet av Helt hysteriskt när Dawn French leder morgon-tv och någon beskriver smycken. Fast där är det ju komik 😉 
 
 
 

Jag gillar böcker med vändning men jag önskar verkligen att man slutade berätta i marknadsföring och på baksidor att böcker kommer att ha en twist. Det resulterar ju liksom bara i att jag som läsare går och väntar på att twisten ska komma, och försöker lista ut vad den kommer att bli tills den kommer. I detta fallet resulterade det i sin tur i att jag listade ut ungefär vad den skulle innefatta och hade ungefär rätt. Hade jag inte sett Karin Slaughters blurb hade jag med största säkerhet läst boken på ett annat sätt och tyckt att den var betydligt bättre. Även om den fortfarande är alldeles för lång. 
 
 
 
 

Boken finns att köpa här eller här! 

Världsbokdagen och Mew

Igår firades Världsbokdagen på Stadsbiblioteket här i Göteborg. Det var ett välbesökt evenemang! Långa köer redan utanför hörsalen en halvtimme innan det hela började, men det fanns plats åt oss när vi kom in. 
 
 
Tablettask från i lördags fick äntligen göra sitt jobb som proviant. 
 
 
Agnes Lidbeck inledde med att läsa ur sin senaste roman, Förlåten. Jag har varit sugen sedan den kom och är nu ännu mer intresserad. 
 
 
Poeten Anna Mattsson är styrelseledamot i Svenska PEN och Författarcentrum Väst, och läste dikter av den kambodjanske poeten Yin Louth. 
 
 
Leif Holmstrand var en ny bekantskap för min del – han läste dikter som ett sorts performance, mycket intressanta grepp och tankar. 
 
 
Stefan Missios och en basist som jag inte uppfattade namnet på spelade tre låtar. Det visar sig att Stefan Missios är med i samma band som min första kille. Världen är liten! Schysst, proggig och bluesig musik. 
 
 
Catharina Thörn samtalade med arkitekten Lars Mikael Raattamaa om hans senaste roman, Dö andras död. Spontant hade jag nog inte plockat upp den men nu är jag nyfiken! 
 
 
Sigrid Combüchen läste ur Sidonie och Nathalie, som ju är nominerad till Sveriges Radios romanpris som presenteras på Stadsbiblioteket på fredag. 
 
 
Och göteborgssonen Johannes Anyuru läste en dikt och en essäliknande text ur sin senaste bok, Strömavbrottets barn: texter om konst, våld och fred 2010-2018 som jag definitivt ska ta mig an så fort jag hinner. Slalomläsningen är total för tillfället…! 
 
 
Som kuriosa kan jag ju berätta att jag fixade Mew imorse. Ni som fattar, fattar… 😉 
 

The Handmaid’s Tale på SVT och SVTPlay

 
Jag läste Tjänarinnans berättelse i höstas, efter alla andra, för jag ville ha läst den innan jag såg serien. Efter alla andra. Men det blev naturligtvis inte av eftersom jag är förskräckligt dålig på sådant. Men igår började serien sändas på SVT1, och kommer även att komma ut på SVT Play. Jag såg första avsnittet och förstår verkligen varför den blivit så populär och hyllad. Otroligt. Missa för all del inte detta! 

Smakebit på söndag, 22 april 2018 – Sacred Country av Rose Tremain

 
Under besöket på Brighton Museum & Gallery förra veckan upptäckte vi av en slump att det är dags för en ny Brighton & Hove City Reads-titel, nämligen Sacred Country av Rose Tremain. Det kändes kul att köpa med sig den hem, vilket flera av oss gjorde. Den utspelar sig inte i Brighton, dock, men temat – trans – är nära associerat med Brighton. Jag har egentligen bara börjat och imorgon – Världsbokdagen – är startdatum för projektet. 
 
När min Smakebit startar har Mary, huvudpersonen som i sexårsåldern kom på att hon egentligen är en pojke, skickats för att bo hos sin morfar efter att ha uppfört sig illa hemmavid. Det är mitten på 50-talet och hon har absolut inte berättat för någon hur hon känner, men är definitivt helt säker på vem hon egentligen är. 
 
 
 
”On my first night, Grandpa Cord showed me a theatre programme for a show called South Pacific. It had a picture of Mary Martin in it and Grandpa Cord said: ‘What do you think of that?’ I thought people looked dead in photographs, like they were ancestors of themselves, long departed, but I said the name Mary Martin was a good name and that I would call myself that from now on. And this amused Grandpa Cord. He slapped his old corduroy knee. He said: ‘No one told me you were a good sport, but I can see that you are!’ 
 
So I began to live there and to be called Mary Martin. After a week I said: ‘Much as I like Mary Martin as a name, it is rather long, Grandpa Cord. So I think you can just call me Martin. 
 
‘Plain old Martin?’ he asked. 
 
‘Yes.’ 
 
‘Very well. A bit peculiar, but who cares? And you call me Cord, Martin. ”Grandpa” makes me feel I should have lumbago. Is that a deal?’ 
 
I said it was a deal. We shook hands. The skin on Cord’s hands had the feel of medal ribbon, ribbed and silky. He closed his eyes and said: ‘Scouts honour, as they say.’ 
 
Ur Sacred Country av Rose Tremain, Vintage Publishing: 2017 (första utgåvan kom 1992 på Sinclair Stevenson)   
 
 
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese!