Blixtra, spraka, blända! av Jenny Jägerfeld

Bara titeln här fick det att blixtra och spraka i mig. Sedan såg jag omslaget och blev än mer förtjust och jag vet ju redan att jag älskar Jenny Jägerfeld – så det kunde ju inte bli annat än bra, det här. Och jag blev inte besviken. Verkligen inte.  
 
Penny Löwe är det unga stjärnskottet som vann Augustpriset för några år sedan för sin roman Strid. Sedan dess har hon lyckats få ett stort förskott från sitt förlag för nästa bok, få ihop det med en Akademimedlem och fotograferas med sin hypokondriske, berömde, självupptagne skådespelarfar (han har bland annat haft aids två gånger) med en påse vitt pulver i handen. Hon bor ihop med den ordentlige Nick och det är naturligtvis meningen att hon ska skriva nästa bok – men det går inte. Hon jobbar deltid på en revisionsbyrå där hon mest spelar mobilspel och det blir inget skrivande alls. 
 
Det tar slut med pojkvännen och hon drar till London och spenderar några hedonistiska, vilda månader fyllda med sex, drugs and rock ‘n’ roll där tillsammans med färgstarka, perukbeslöjade väninnan Lola – men några idéer får hon inte. Inte direkt, i alla fall. Väl hemma i Sverige igen har Lola en plan för hur Penny ska få inspirationen tillbaka. Men den är inte riskfri, långt ifrån, och kaoset är ett faktum. 
 
Det händer så enormt mycket i den här boken – tempot är 280 km/h hela vägen igenom, och jag älskar det. Jag tänker på en gammal favorit, Namedropper av Emma Forrest – den symbiotiska, destruktiva vänskapen tjejer emellan och romantiserandet av diverse berusningsmedel och allt detta London – den måste jag läsa om snart. Jag vet att katastrofen hela tiden bara är en liten bit bort, men jag vet inte vad som ska hända och det är så himla spännande! Älskar även hur Jägerfeld knutit ihop slutet. En sjukt bra bok, helt enkelt. Läs den! Finns att köpa här eller här. 
 
Jag kryssar ”Getaways” i Sommarbingot – Penny flyr från förlagets krav och fortsätter redan att försöka fly från sig själv och allt runt omkring på ett ganska målmedvetet, om än svajigt, sätt.  

Livet i en skokartong av Liv Marit Weberg

Jag tror att jag snappade upp denna titeln när jag scrollade på Goodreads i största allmänhet för några veckor sedan, och lyckades få tag på den på biblioteket ganska omgående. Baksidestexten talade till mig – den inleds såhär: 
 
”CSN har slutat leverera, pojkvännen Tore har gjort slut och universitetskurserna är omöjliga att klara av, eller ens gå på.” 
 
Man måste ju liksom få reda på vad det är som pågår här! 
 
Och jag sträckläste den, nästan – tog med den till badet förra söndagsmorgonen, läste och skrattade så att en svan tittade strängt på mig från vattenytan, och fortsatte sedan läsa i skuggan på gården när jag kom hem igen. Det tog inte många timmar, och det är ett gott betyg i detta fallet. Jag ville verkligen inte lägga ner den – för jag var tvungen att se vart denna fullständigt absurda berättelse skulle ta mig. 
 
För det är så svart. Och så absurt. Och så löjligt, löjligt roligt. Kanske är det mycket norskt – jag tycker mig förnimma lite Erlend Loe och lite Tore Renberg – hur som helst är det mycket njutbart. Lite skämskudde och en hel del skratt – och en viss igenkänning, det ska sägas, för somliga känslor kring att a) slippa andra människor och b) vägra delta i säcklöpning är mycket bekanta. Och mänskliga! 
 
Gillar verkligen hur Vox by Opal börjar arta sig, alltså. Riktigt bra böcker som kommit från det hållet på sistone! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Sommar på den lilla ön i havet (The Summer Seaside Kitchen) av Jenny Colgan

På sätt och vis är det ju fullt begripligt att Massolit bestämt sig för att göra som man gjorde med Goldie Hawn och Mel Brooks på 80-talet (Tjejen som… och Det våras för…) och döpa om Jenny Colgans böcker till titlar som liknar varandra, och göra omslagen så att de liknar varandra… trots att de är vitt skilda. Strandpromenaden-serien hänger förstås ihop, men Den lilla bokhandeln på hörnet och Sommar på den lilla ön i havet har ingenting med varandra eller de tidigare att göra – och dessutom är ju originaltiteln på denna, The Summer Seaside Kitchen, så oändligt mycket trevligare än Sommar på den lilla ön i havet som mest påminner om en saga jag skrev i lågstadiet som heter Häxan i skogen. 
 
Men nog om det. 
 
Jenny Colgan skrev ett par riktigt förskräckliga romaner på 90-talet och det är ju alltid trevligt när saker och ting blir bättre. Numera berättar hon samma historia i olika böcker och det borde egentligen vara ruskigt tråkigt men det är det faktiskt inte. Jag köper det! Jag vet vad jag får och förväntar mig ingenting annat, och ibland är det precis vad jag behöver. Särskilt nu, när det har varit väldigt intensivt ett tag såväl professionellt som privat – då behöver inte precis allting jag tar in i bokform vara djupt eller tänkvärt. 
 
Vilken historia hon berättar? Den om tjejen som bor i storstan och gör lite halvhjärtad karriär men tvingas flytta till en mindre ort – i detta fallet ön Mure, långt ifrån ära och redlighet utanför Skottlandskusten – där hon börjar laga mat (eller baka eller göra godis eller…) och gör succé och hittar en stilig karl och återknyter relationer med familjen. 
 
Sån’t ärn’t, och sån’t lär det förbli. Inte mig emot, för det fungerar faktiskt fortfarande. 
 
Boken finns att köpa här eller här. Jag lyssnade på större delen av den i inläsning av Kerstin Andersson. 

Denna vidunderliga vecka

Som sagt – det har varit en fullständigt otrolig vecka! Här kommer lite bilder i vanlig ordning, jag hoppas att jag har fått dem i korrekt ordning 😉 
 
 
I söndags exercerade jag min nya filosofi om att säga ja till saker och åkte iväg på äventyr till Arendal. Det blev en god falafellunch och en promenad på sisådär åtta kilometer i 28 graders värme. Icke väl uttänkta skor för ändamålet men det var härligt ändå. 
 
 
 
 
 
Efter kaffe, glass och ett ganska underligt schackparti var det dags för bokcirkel. 
 
 
Vi har hjälpts åt att dricka oss igenom sortimentet av Kiviks Musteris lemonad under träffarna det senaste – citron, päron, ingefära, jordgubb – och nu svart vinbär (ja, för mig är det två ord!) och citronmeliss. Så rackarns goda! Och vad glad jag är över trenden att ha glasen i frysen just nu alltså. Kvällen avslutades med en glass på en bänk i Slottsskogen. Man vill ju inte att kvällarna ska ta slut nu. 
 
 
 
 
 
 
Måndagskvällen innehöll Nyhetsbar på Stadsbiblioteket. Idolen Glenn var på plats och det var därmed givetvis vi också. 
 
 
Det är lätt att slarva med maten i värmen men i måndags som råkade vara enda kvällen denna veckan som jag visste att jag skulle vara hemma i någorlunda tid för att laga mat så gjorde jag faktiskt det. Pepparbiff med små fyllda svampar, tomater och rucola och blåbär med överbliven björnbärsvinägrett. Yum. 
 
 
I tisdagsbytte jag sonika ut skylten till mitt rum. Ernst fick stryka på foten! 
 
 
Var mycket taggad redan vid 06:45-tiden i tisdags. Det var ju Foo Fighters-dagen! Först hade jag några vanliga tisdagstimmar dock, men ni vet. Foo Fighters! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Magiskt! Heeeelt otroligt. Åh, vad roligt det var. Sista bilden är lavendelrabatten utanför mitt hus, vilket säkert redan uppfattats 🙂 
 
 
Det var onekligen skönt att det råkade vara ledigt i onsdags. Jag åt nationaldagsbrunch på bär och keso i uppladdning för ännu en dag med musik från såväl symfonikerna och Hollywood Vampires. 
 
 
Ja. Vad ska man säga? 😉 
 
 
 
Större delen av västra Sverige var på plats i Slottsskogen. Det är väldigt fint när alla, av massor av olika nationaliteter, reser sig upp ur gräset och sjunger nationalsången ❤ 
 
 
 
 
 
 
Alice Cooper, Joe Perry och inte minst Johnny Depp levererade på Lisebergs stora scen. Såg igår att Aftonbladets arge Markus Larsson dissade konserten fullständigt – jag tycker faktiskt inte att det var förtjänt. Det var show! Det var roligt och energiskt och sannerligen inte värt något minustecken. 
 
 
Men det tog tid att ta sig hem och trots att det var lördagskänsla hela dagen slog söndagskänslan definitivt till när jag insåg att inte skulle komma att gå och lägga mig förrän senast midnatt och att nästa morgon var dagen då våra nya fina sommarjobbare skulle hälsas. Men det gick bra. Man är väl viking! 
 
 
Jag trodde att jag hade läst allt av Marie Hermanson tills jag fick nys om denna, Tvillingsystrarna, som kom ut i början på 1990-talet. Någon annan hade visst också fått upp ögonen för den för det var reservation på den, så jag fick ta den som busslektyr. Ganska kort och behändig som tur var 🙂 
 
 
I torsdags eftermiddag var jag på en föreläsning med Kim Karhu på Kviberg Park Hotell, som sitter ihop med Serneke Arena och skidomen. Det var ingen som tränade just då, men här pågår rätt mycket fotboll annars. 
 
 
Jag som tycker att det är rörigt nog med alla Ullevi blev inte mindre förvirrad här 😉 Som tur var hölls föreläsningen inne i Camp Nou. 
 
 
Snygg dekor tycker jag. Det är lite vita ränder i mattan och så också. På bortre skylten står anvisningar till andra konferensrum – San Siro, Anfield och Azteca. 
 
 
Så iväg till nästa Ullevi. Lilla, Gamla, eller Tjej-Ullevi. Man kan välja själv. En glass från Max fick in mig i andra andningen. 
 
 
Svenska damerna utklassade Kroatien fullständigt med 4-0. Fantastiskt bra match! Älskar att se på damfotboll, de står kvar på benen och jag har nog aldrig varit med om att det inte blev en enda sekunds extratid efter första halvlek. Underbart. 
 
 
Någon tog sitt dentala ansvar även på läktaren. 
 
 
Jag köpte mjölk på Pressbyrån på Drottningtorget. Ibland har man helt enkelt inget val… 😉 
 
När jag satt på bussen hem i fredags för att titta in och lämna lite väska samt byta om snabbt kom ett sms från Emmelie: ”Har ni badkläder med er?” – det hade jag nu inte, men det var ju enkelt åtgärdat att dra på sig en baddräkt, en tunn klänning över och susa iväg. Andrea hämtade mig och så åkte vi om Bao Kitchen i Kungsbacka och hämtade upp mat, för vidare befordran till Fjärås. 
 
 
Åt på balkongen och vid det laget var alla så hungriga att ingen hade en chans att fotografera någon mat. VIlket var synd, för det var otroligt vackert och jättegott! Jag åt en bowl med räkor och frukt och delade laxbuns med Emmelie. Efter maten bar det av till Skärsjön och BAD! Naturligtvis var älsklings-Rufus också med. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Så gött och så mysigt. Och vackert! 
 
 
#hipsterstakingpicturesofhipsterstakingpicturesoffood 😉 
 
 
 
Brownie med jordnötskola uppepå, sa du? Jo, tackar som bjuder. Rackarns, så gott det var! 
 
 
Katten Molle höll koll på omgivningen. För mig som stadsråtta är det oerhört mysigt att höra får i bakgrunden när jag äter efterrätt. 
 
 
Kan vi prata om dinosaurien på bordet? (Ja, det är ett filter…) 
 
 
 
 
Mycket prat och skratt och Rally i P3… Rufus var i allra högsta grad delaktig och ville slicka på mina fötter. Man får ta det som bjuds, tänker jag 😉 
 
 
 
 
Igår var jag ute och gjorde lite ärenden på förmiddagen och kom sedan hem och lade mig i sängen igen. Det var så varmt ute och för en gångs skull svalt inne, så jag och Kjell Westö mös i horisontellt läge ett slag. Efter denna veckan med mycket lite sömn förtjänade jag nog en liten tupplur också 😉 Sedan blev det sen lunch på persikor, gurka, melon och kallrökt skinka innan dusch och fix och avfärd mot Liseberg. 
 
 
Synd att jag ser så sur ut men jag blev så snygg i håret 😉 Älskar även toppen, impulsköp på H&M som jag nog vill ha i en färg eller två till. Jag tror att jag inte gillar att stå längst fram på konserter men köade ändå med in i första fållan och tänkte att jag får väl flytta på mig vid behov men det var helt fantastiskt! Det var alltså Queens of the Stone Age som höll hov på Liseberg och jag njöt fullt ut. Så fruktansvärt roligt. Quelle kick! 
 
 
 
 
 
 
 
Kom hem till denna ljuvliga himmel och en känsla av att vara så priviligierad som fått vara med om allt roligt denna veckan! Men oj, så trött jag var i fötterna. Och törstig. 
 
 
Efter en halvliter rosa fanta och en försvarlig mängd oliver kunde jag dock krypa ner och känna mig återställd 😉 Nu önskar jag er en alldeles fantastisk söndag! Det ska nämligen jag ha – förhoppningsvis i ett ganska lugnt tempo… 🙂 

Så långt vi kan följas av Susanna Martelin

Jag plockade upp Så långt vi kan följas på biblioteket häromveckan, antagligen endast för att en av bibliotekarierna på Älvstrandens bibliotek hade gjort en schysst skyltning, och läste ganska snabbt förra helgen. 
 
Alex och K har varit bästa vänner sedan högstadiet, när han kom ny till skolan och snabbt visade sig vara en fin person med civilkurage. De blev oskiljaktiga och nu är de unga vuxna. Alex ska just flytta ihop med sin pojkvän, och K ska hålla sin första fotoutställning. När vi träffar dem första gången är de på väg till en lokal där utställningen skall hållas – men de kunde omöjligt veta att den kvällen var den sista tillsammans. 
 
En fruktansvärd olycka gör att de slits isär och Så långt vi kan följas är berättelsen om sorgen hos den som blir ensam kvar, och även den parallella berättelsen om hur det var då, på högstadiet. Jag som gammal hästtjej gillar även att Alex hästintresse och arbetet i stallet får ta lite lagom mycket plats, det är alltid ett trevligt inslag när en hobby får lov att vara med utan att ta över. 
 
Det är en lättläst bok utan krusiduller, och jag tycker att den tar upp sorgen och allt däromkring på ett fint sätt. Lite grann får jag känslan av att jag har läst det här förut, men det är väl egentligen ett gott tecken om det nu är så att det blir mer och mer tillåtet att prata om jobbiga saker – om sorg, om döden och känslan av att verkligen inte veta hur man ska kunna ta sig vidare efter att det otänkbara skett. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Smakebit på söndag, 10 juni 2018 – Den svavelgula himlen av Kjell Westö

 
Tänk att denna magiska vecka börjar gå mot sitt slut. Helt otroligt! Har ju vetat sedan i höstas att denna veckan skulle bli intensiv och underbar (förutom fotbollen, som bestämdes lite mer nyligen) men när man går och räknar ner till något sådant här känns det ju som om det aldrig ska bli dags. Men det blev det ju, förstås, och bilder kommer! Flera av er är ju med på Instagram och har redan sett det mesta. 
 
Tro det eller ej, men jag har hunnit läsa lite också. Främst tack vare att jag vaknar tidigt, att jag har tagit chansen att läsa lite på luncher och så, att det var ledigt i onsdags och att jag, trots sena kvällar, har varit så uppe i varv och smått extatisk när jag har kommit hem att jag har varit tvungen att läsa en stund innan jag har kunnat sova 🙂 
 
På torsdag träffas Bokbubblarna på picnic och sommarpresentbyte och denna månad läser vi Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Jag läste ut den nu på morgonen, men plockade Smakebiten från bokens början. 
 
 
 
”Hösten hade gått in i sitt tröstlösa skede, gula löv smetade mot gatorna och det duggade eller öste ner dygnet runt. Regnet hade bildat kondens på mitt fönster, runt den rödaktiga återspeglingen från en av lyktorna vid stranden grupperade sig tusentals små droppar i ett pointillistiskt mönster. 
 
Där vid stranden gick en upplyst promenadväg som joggare och stavgångare tyckte om. Sommartid skymdes vägen av en liten skogsdunge och en lekpark omgiven av yviga buskar, men nu var sikten om inte fri så halvbra. Vädret var så dåligt att inga joggare eller stavgångare syntes till. 
 
Plötsligt fick jag ändå för mig att någon rörde sig där nere. Bakom de risiga buskarna nedanför lekparken, alldeles intill stranden där husbolagets brygga låg. 
 
Det var inte någon som bara passerade förbi, i så fall hade jag sett honom eller henne tydligt.” 
 
Ur Den svavelgula himlen av Kjell Westö, Albert Bonniers Förlag: 2017
 
 
 
Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese. 
 
 
Idag får det lov att vara lite lugnt 🙂 Ska åka ner till Majorna om ett par timmar och äntligen träffa Linda och baby M (och kanske P också, vem vet!) på en stillsam fika. Sedan en snabb sväng ner på stan för att göra ett par ärenden (om jag orkar) och sedan ska jag försöka koppla på självdisciplinen och ligga på soffan ett tag. Det har som sagt varit magiskt men jag är riktigt trött och mör nu – på ett väldigt skönt sätt, ska sägas ❤ Livet leker! 

Statsrådet och döden av Bo Balderson

 ”Äntligen stod Statsrådet på kanslitrappan.” Ja, så börjar första delen i Bo Baldersons serie om Statsrådet, tappert och tålmodigt berättad av adjunkt Vilhelm Persson. Bo Balderson, säger du, vem är det? Ja, det vet ingen förutom hans agent och någon på förlaget. Det vi vet är att han ”i högsta grad är en man”, och att han ännu är i livet. Det är riktigt spännande att hemligheten lyckats bevaras så länge, tycker jag! 
 
Det är politisk satir, det är mordgåtor och det är så vansinnigt, vansinnigt roligt. Statsrådet och döden inleds alltså med att Statsrådet himself går på semester från kanslihuset. Statsrådet har blivit Statsråd för att han hade för stora galoscher och på den vägen är det. Adjunkt Vilhelm Persson, vår berättare, är bror till Statsrådinnan Margareta och han har det inte lätt, med tarmar och hjärta och annat som strular – och så måst han dessutom hålla reda på Statsrådet och hans barn, som är fjorton till antalet i just denna boken. 
 
Man ska ut på Vindö och fira semester, nämligen. Efter att adjunkten blivit inkapslad i en massa remmar med spännen samt störthjälm placeras Statsrådets chaufför i baksätet – han vill nämligen köra själv – och efter ett antal förskräckelser kommer man fram till idyllen i skärgården. Men inom kort inträffar ett mord och det blir förstås upp till våra hjältar att ta reda på vad det är som pågår därute. 
 
Jag älskar att dessa böckerna lyckas vara just både satir, deckare och fars – deckargåtan är en pusslig sådan som påminner om såväl Sherlock Holmes som Miss Marple och Poirot, och när vi diskuterade den i bokcirkeln i söndags var vi eniga om att det inte hade varit möjligt att lista ut det hela förrän alldeles i slutet – på gott och ont, får man väl säga. Men även de andra bitarna är fantastiskt skickligt sammanställda. Någon i bokcirkeln irriterade sig på det farsartade, jag tycker att det är briljant utfört. 
 
Helge Skoog har läst in ljudboken och det är en fröjd att lyssna. Jag önskar så att förlagen ville ta sig samman och se till att allihop blir inlästa och även att de blir e-böcker – det är inte helt lätt att få tag på dem, tyvärr, och de verkar ha hoppat över nästa i serien vid inspelningarna. Tråkigt, för dessa böcker är en nationalskatt. 
 
Statsrådet och döden finns hur som helst att köpa här eller här! 

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Jag lyssnar på En varg söker sin pod så ofta jag kan och är mycket förtjust i både Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Strömquists album har jag läst med stor behållning och jag såg Juicebaren som CRFD skrivit manus till med skräckblandad förtjusning. (Strax efter att jag sett den besökte jag Stockholm och av en slump ett kafé som jag tror faktiskt kan ha varit förlaga och inspelningsplats.) Hade även turen att få lyssna på CRFN under släppet av seminarieprogrammet till Bokmässan förra veckan – tyvärr var akustiken i lokalen riktigt dålig, men det är alltid roligt att se och höra folk ”på riktigt” ändå. 
 
Rich boy följer tre generationer kvinnor genom 1900-talet. Det börjar med Gully, en begåvad ung kvinna som gifter sig med den välutbildade Tord och bosätter sig på Lidingö, där villorna har pool! De blir en fin, borgerlig, välplanerad familj – tills Tord dör, och Gully tvingas lägga all sin tid och energi på att överleva själv. Barnen, särskilt dottern Marianne, blir bortglömda. 
 
Marianne kommer in på psykologlinjen på högskolan och söker sig där till de engagerade och politiska grupperna. Hon träffar Kaj, som är hennes lärare och en framstående person inom vänstern, och de bildar familj. Men Kaj är inte så särdeles intresserad av familjen och den sortens behov – inte ens traumat som skakar familjen i grunden får honom att engagera sig något vidare. Men Marianne är djupt påverkad, såpass att hon hamnar på Beckomberga i perioder, och hon är inte förmögen att ta hand om dottern Annika på det sätt hon nog egentligen skulle vilja. Och Kaj fortsätter att köra sitt race, så Annika växer upp som ett ganska vilset barn och blir även en vilsen vuxen. Hennes liv i Stockholm är hårt bundet till sambon tack vare tryggheten som han ger, men när han lämnar henne står hon som ett rö för vinden, fullständigt utan stabilitet. 
 
Det är oerhört smärtsam läsning, det här, men så fruktansvärt bra! Jag blir helt golvad av språk och formuleringar och trots att det nu har gått ett tag sedan jag läste ut boken har jag verkligen inte släppt den. Så drivet och så genomtänkt. Fantastiskt bra. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Tretton skäl varför av Jay Asher

 
Jag började se tv-serien Thirteen reasons why någon gång förra året. Bestämde mig sedan för att jag borde läsa boken först, och började läsa boken… och sedan har jag ingen aning om vad som hände, men jag kan inte ha läst många sidor innan jag halkade iväg på något sidospår. Nu har ju andra säsongen av serien kommit och flera av mina kompisar är mycket förtjusta – så när denna stod och tittade på mig i ungdomsbokshyllorna på biblioteket så plockade jag med mig den, och läste den ganska raskt, bland annat som busslektyr förra helgen. 
 
Tyvärr hade någon stjärna lånat boken innan mig, och den var helt full av anteckningar och översatta ord och kladd och understrykningar – jag blir lite tokig på sådant. När texten sedan är stiliserad med kursivt och vanligt för att skilja på vad som är vad blir det i ärlighetens namn väldigt rörigt – jag skummade genom vissa bitar för det blev bara för mycket. 
 
Men i korthet – tonåriga Hannah Baker har tagit sitt liv, och lämnat efter sig tolv kassettband med tolv förklaringar till varför hon valde att göra det. Clay Jensen är personen vi får följa – han tar emot paketet med banden, får veta att han finns med på dem men inte vem som haft dem innan honom eller på vilket band som hans namn kommer att nämnas. 
 
Jag är inte sådär väldigt imponerad av boken – delvis säkert för att det var så himla besvärligt att läsa den. Tänker dock se serien någon gång om det blir dåligt väder för jag tror att jag gillar idén och kan tänka mig att den faktiskt fungerar bättre som tv-serie än bok. 
 
Boken finns att köpa på engelska här eller här – jag antar att de har tagit slut på svenska i och med seriens framgång! 

Syndabocken av Sofie Sarenbrant

Detta är sjätte boken om polisen Emma Sköld – jag tycker att Sarenbrant har gjort ett bra val med att fortsätta med serien. 
 
Emma och dottern Ines har flyttat in i Emmas systers hus i Bromma, medan systern med make bor i Spanien. En inbrottsvåg drar genom den välbärgade förorten, och när en tonårspojke mördas under vad som verkar vara just ett inbrott kopplas Emma och hennes kollegor in på fallet. 
 
På sociala medier börjar ryktena frodas bland Brommaborna och misstankar riktas mot städerskor och gästarbetare, alla med utländskt ursprung är misstänka för ett eller annat. Emma beslutar sig för att ta saken i egna händer.  
 
Vid sidan av detta följer vi historien mellan Emma och kollegan Nyllet, som  just brutit upp sitt förhållande, och min favoritdel av berättelsen – berättelsen om en tonårspojke i Bromma och hans speciella relation till personen han älskar allra mest. 
 
Sarenbrant är, liksom många andra svenska deckarförfattare, sällan överraskande – jag vet vad jag får, liksom, och ibland är det ju precis vad jag vill ha. Jag blir som vanligt förbannad på folk som gör puckade grejer och undrar varför, men inser förstås att det ibland är det som krävs för att föra berättelsen framåt. Helt okej, men inget som fastnar särskilt. Jag fortsätter dock gärna att läsa om Emma nästa gång. 
 
Boken finns att köpa här eller här!