Jag plockade upp Så långt vi kan följas på biblioteket häromveckan, antagligen endast för att en av bibliotekarierna på Älvstrandens bibliotek hade gjort en schysst skyltning, och läste ganska snabbt förra helgen.
Alex och K har varit bästa vänner sedan högstadiet, när han kom ny till skolan och snabbt visade sig vara en fin person med civilkurage. De blev oskiljaktiga och nu är de unga vuxna. Alex ska just flytta ihop med sin pojkvän, och K ska hålla sin första fotoutställning. När vi träffar dem första gången är de på väg till en lokal där utställningen skall hållas – men de kunde omöjligt veta att den kvällen var den sista tillsammans.
En fruktansvärd olycka gör att de slits isär och Så långt vi kan följas är berättelsen om sorgen hos den som blir ensam kvar, och även den parallella berättelsen om hur det var då, på högstadiet. Jag som gammal hästtjej gillar även att Alex hästintresse och arbetet i stallet får ta lite lagom mycket plats, det är alltid ett trevligt inslag när en hobby får lov att vara med utan att ta över.
Det är en lättläst bok utan krusiduller, och jag tycker att den tar upp sorgen och allt däromkring på ett fint sätt. Lite grann får jag känslan av att jag har läst det här förut, men det är väl egentligen ett gott tecken om det nu är så att det blir mer och mer tillåtet att prata om jobbiga saker – om sorg, om döden och känslan av att verkligen inte veta hur man ska kunna ta sig vidare efter att det otänkbara skett.
Stories from the city, stories from the sea 