Ode to Autumn

 
Season of mists and mellow fruitfulness,
Close bosom-friend of the maturing sun;
Conspiring with him how to load and bless
With fruit the vines that round the thatch-eaves run;
To bend with apples the mossed cottage-trees,
And fill all fruit with ripeness to the core;
To swell the gourd, and plump the hazel shells
With a sweet kernel; to set budding more,
And still more, later flowers for the bees,
Until they think warm days will never cease,
For Summer has o’er-brimmed their clammy cell.

Who hath not seen thee oft amid thy store?
Sometimes whoever seeks abroad may find
Thee sitting careless on a granary floor,
Thy hair soft-lifted by the winnowing wind;
Or on a half-reaped furrow sound asleep,
Drowsed with the fume of poppies, while thy hook
Spares the next swath and all its twined flowers;
And sometimes like a gleaner thou dost keep
Steady thy laden head across a brook;
Or by a cider-press, with patient look,
Thou watchest the last oozings, hours by hours.

Where are the songs of Spring? Ay, where are they?
Think not of them, thou hast thy music too,—
While barred clouds bloom the soft-dying day,
And touch the stubble-plains with rosy hue;
Then in a wailful choir, the small gnats mourn
Among the river sallows, borne aloft
Or sinking as the light wind lives or dies;
And full-grown lambs loud bleat from hilly bourn;
Hedge-crickets sing; and now with treble soft
The redbreast whistles from a garden-croft,
And gathering swallows twitter in the skies. 

 
– John Keats

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Till minne av en villkorslös kärlek leker Gardell med fantasin att han själv dog i en bilolycka 1998, i en rondell i närheten av Örebro. Boken tar därmed formen av en släktkrönika över den glömde författarens familj och förfäder – men allra främst Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. En egensinnig frikyrkoflicka som gick sin egen väg, blev akademiker, mor, hustru till framtidsmannen Bertil – nu skulle de två ta över världen. 
 
Det är episkt, förstås. Det är starkt, stundtals humoristiskt, högt och lågt, intensivt och lättsamt. Berättelsen om när Ingegärd tänker bli lärare men vägrar sticka ett par vantar med argumentet ”Jag måste vara fri!” är en scen jag burit med mig i flera veckor sedan jag läste boken och det finns många andra citat och händelser i boken som bör få vara odödliga. 
 
Jag köper inte formen, dock. Berättelsen om familjen Gardell hade kunnat berättas rakt av, utan sidoberättelser om en död bortglömd författare som vi alla vet inte är det minsta död. Det blir svulstigt och stolpigt och det tycker jag är hemskt onödigt, då texten och berättelsen verkligen står för sig själv. Särskilt modern och berättelsen om henne – det finns ingen anledning att ställa den icke-döde författaren i fokus, tycker jag. 
 
Jag har läst det mesta Gardell har skrivit genom åren, utom de religiösa texterna, och därmed känner jag igen lite för mycket. Det finns scener här som vi redan läst om, nästan ordagrant, i Frestelsernas berg. Detta är förstås författarens privilegium, att använda scener ur verkligheten i romaner som sedan dyker upp i sanna berättelser, men det blir lite tjatigt. 
 
Läsvärt är det ändå, och boken kan man köpa här eller här

Gränsen av Elise Karlsson

Gränsen tar vid där Linjen slutar. Emma jobbar kvar på förlaget som ger ut självhjälpsböcker – på samma kontor, i samma byggnad, med samma kaffemaskin och samma kollegor. Böckerna ska säljas på marknad och mötena hålls som vanligt – men samhället förändras utanför. 
Emma blir sjuk av sitt slit och när hon kommer på bättringsvägen förändras hennes attityd till allt, såväl arbetet som livet i stort. Hon börjar engagera sig i politik, relationer och yoga och inom kort blir hon tillsammans med sin yogainstruktör. De flyttar ihop och inleder ett öppet förhållande och nu ska Emma vara bäst på att vara flickvän, sambo, partner. Och yogi och kollega och… ja, precis allt. Samtidigt försöker hon bli tillfreds med såväl kropp som själ. 
 
Jag skrev om Linjen att jag tycker att det känns som om Elise Karlsson skriver den nya tidens arbetarlitteratur, och det håller jag med om här också – men Gränsen är framför allt en otroligt stark skildring av vår samtid. Av vad vi prioriterar och lägger tid, pengar och energi på. Hur vi hela tiden förväntas adoptera nya tankesätt och attityder för att hänga med i det evigt förändrande samhället runtomkring. Det är både humoristiskt och desperat och stundtals jättestressigt. 
 
Språket är ljuvligt och passar perfekt till berättelsen. Jag tycker så mycket om Elise Karlssons avskalade och rakt-på-sakliga sätt att berätta och det gör sig så bra här. 
 
Boken finns att köpa här eller här

En himmelsk hösthelg

 
Detta var förra veckans bussbok, som avslutades på fredagen. Missa för jösse namn inte denna – den är helt underbar! Heter The sun is also a star på originalspråk. Så bra. 
 
 
Lyxlunch bestående av grekisk yoghurt och hallon. Tyvärr får jag ge mig och inse att jag behöver något rejälare till lunch en arbetsdag när jag dessutom har en aktivitet efter jobbet, för jag var helt fruktansvärt hungrig senare på eftermiddagen. Men gott var det, det var det… 
 
 
 
Stack ganska tidigt på eftermiddagen och åkte och mötte Metta i Mölndal för att spana in nya köpcentrat där Søstrene Grene öppnat butik. Så mycket fint, och användbart, och… ja. Jag är nästan klar med julklapparna 😉 Hittade ett och annat i diverse andra butiker också och var nöjd med utflykten. Men som sagt. Hungrig! 
 
 
Egentligen hade jag tänkt hämta sushi på hemvägen (jag är fortfarande biten av demonen men känner att det får begränsas till en gång i veckan pga dyrt i längden och jag vill egentligen inte lägga en massa cash på hämtmat), men var trött och frusen och det blev chili con carne av det hela. Tomatbasen är en liter gazpacho som blev över! Gjorde sig väl eftersom den var ganska stark. 
 
 
Lördagen startade jag med sista avsnittet av första säsongen av Vår tid är nu. J skulle komma hem till mig efter jobbet för att lösa Melodikrysset och käka frukost och hänga några timmar, så jag satte klockan – men det gjorde verkligen ingenting att gå upp tidigt. Mörkt och tyst, kaffe och bra serie. Tipptopp! 
 
Detta gjorde ju jag redan i somras! Inväntar royaltycheck. 
 
 
Ett par avsnitt av Twin Peaks följde Melodikryss och langning av skaldjur av världens bästa pappa, innan det blev dags för mig att göra mig i ordning och åka ner till Anna för vidare avfärd mot Gunnebo Slott, med rundtur och afternoon tea! 
 
 
Såhär fint är det nere vid ån såhär på hösten. Det blir ännu finare när löven gulnar ordentligt! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Trädgårdarna på Gunnebo är fortfarande prunkande vackra. Kolla lavendeln! Det var riktigt roligt att få titta inne på slottet också, jag har bara varit på utsidan och i kafét tidigare. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ett jättefint eftermiddagste dukades upp i kaffehuset efteråt. Så gott och mysigt och trevligt vi hade det! 
 
 
 
Sofie och lilla femveckors Vera hann smita, men Bea-utan-blogg, Linda, Linda, Anna och jag poserade glatt framför trädgårdslanden. 
 
 
Hem och hämta lite grejer och sedan hem till J för skaldjursparty. Nå – jag var kanske inte hungrig riktigt på en gång efter tebjudningen, men efter lite Black Books dukade vi upp denna vidunderliga måltid – som allt som allt bara gick på lite över 100:-. Kan ni tänka er? Så bortskämda vi är på västkusten. Bröd och aioli och råa grönsaker och alkoholfritt bubbel satte pricken över i. Och efteråt fick jag stifta bekantskap med ett badkar för första gången på evigheter, så härligt det är ändå. 
 
 
Vaknade tidigt igår och läste först ut Popkulturens död vilket tippade mig över kanten för att klara årets Goodreadsutmaning. Trodde aldrig jag skulle göra det i år eftersom min läsfrekvens gått ner våldsamt mycket sedan i somras (av roliga skäl, men ja, dygnet har bara så många timmar) men det gick! Läste ut ett par andra påbörjade böcker och tog mig sedan samman för att klara av månadens Bokbubblarbok. 
 
Vi har Stephen King-tema till träffen nästa vecka. Jag försökte ju läsa Det, men den är för lång, jag klarar inte av att se så många olästa sidor… så det blev The Body eller Höstgärning istället, ni vet, novellan som ligger till grund för fantastiska Stand by me. Älskade! Kanske läser någon mer ur Årstider – men nu har jag i alla fall klarat det viktigaste. Good enough, ni vet? 😉 
 
 
Man ska alltid köpa lite för många räkor, för då får man räkmacka till frukost! 😉 
 
 
ALLTSÅ HÖSTEN. Dessa träd bar vidunderliga rosa blommor i somras, och nu detta? Mot den otroliga himlen, det är ju gudomligt. Här är det dags att styra kosan mot havet, ty vi missade att bada förra veckan då jag var sjuk och ja. Det är ju inte mycket att göra. 
 
 
 
 
 
 
Det är inte varmt, det är det inte. Men så otroligt skönt efteråt! Det där kaffet smakar bättre än du kan tänka dig. Men det var lite speciellt när det satt folk och fikade i stickad mössa bredvid, det var det… 
 
 
Väl hemma pickade jag lite rödlök och marinerade en massa lax… 
 
 
…och fick lite ordning på håret. 
 
 
Jag började svärma om pokébowls till matlådor i förra veckan och nu har jag gjort min första! Visst är den fin? I botten är det glasnudlar blandade med koriander, citron och lite sesamolja. Sedan babygrönkål, tomater, gurka, just picklad rödlök, sojabönor, rostad majs och så lax, tärnad och marinerad i sesamolja, vitlök, lime och soja. Sesamfrön på toppen, och så gjorde jag en srirachasås imorse. Längtar nu väldigt till lunchdags! 
 
Denna veckan är fantastiskt rolig också, som sig bör efter en så fin helg. Ikväll ska J och jag se Imagine: John & Yoko på Bio Roy och på lördag ska vi se Sgt. Pepper på Stadsteatern. Passar bra då John Lennon skulle ha fyllt 78 år imorgon! Imorgon är det stickkafé i Adlibris butik, på onsdag ska jag baka till 30 personer inför jobbfika på torsdag, torsdag kväll är det middag med Line på Pinchos och på söndag kickar skräckfilmsfestivalen igång, med double feature av Christine följt av Salem’s Lot.  Jag är så taggad att det är inte klokt! (Och ser fram emot att göra ingenting på fredag…;-)) 

Smakebit på måndag, 8 oktober 2018 – Strage 242: Krönikor av Fredrik Strage

 
Jag fixade screenshots och allting igår och skulle lägga upp mina Smakebitar så snart jag kom hem på kvällen… men så började jag marinera lax och pickla lök och färga hår och sticka och så plötsligt var klockan läggdags. Men jag är så nöjd med dessa bitar att jag lägger upp dem idag istället – de är från första krönikan i boken och jag tycker att de är exceptionella. Fantastisk start på en samling! 
 
 
 
”Ingen som sett ”Fucking Åmål” köper en popstjärneparfym. I den mest ångestframkallande scenen fyller Agnes år och hennes mamma ordnar kalas. Den enda personen som vill komma är rullstolsburna Viktoria. Hon ger sin present till Agnes som öppnar den och hittar Dateparfymen ”Robyn”. ”Det kanske är lite löjligt med Robyn”, ursäktar sig Viktoria. ”Men jag tycker att den luktar jättegott.” ”Jaså, har hon en egen parfym?” säger Agnes mamma. ”Det var väl fint”, säger pappan. Agnes får ett utbrott, kallar Viktoria ”CP-skadad idiot som lyssnar på Backstreet Boys” och skickar hem henne och parfymen. 

 
”Innan vi utnämner parfym till den nya rocken måste dock dofterna anpassas till musiken. Om lukten baseras på artisten borde vi kunna få fram storsäljare som Ramones (lim), 50 Cent (krut), Moneybrother (secondhandkavaj) och R Kelly (kiss). Robyn lär i alla fall inte behöva kränga Dateparfym igen. Hennes nya singel ”Be mine” är så sinnessjukt bra att ingen doft i världen kan göra den rättvisa.” 
 
Ur Strage 242: Krönikor av Fredrik Strage, Albert Bonniers Förlag: 2018 
 
(Eftersom jag är en besserwisser behöver jag flika in här att Agnes inte alls skickar hem Viktoria med parfymen, för när Elin sedan kommer hem till henne ber hon att få ta lite parfym, som står kvar på skrivbordet. Jojo.) 
 
Jag känner nu ett stort behov av att se om fantastiska Fucking Åmål och njuter fortsatt av Strages texter. Och, i skrivande stund, hans intervju med Brett Anderson som släpptes häromdagen. Missa inte, om du gillar Strage eller Suede eller helst både och. 
 
Veckans övriga Smakebitar finns hos Astrid Terese

Grease, återbruk och vackra morgnar

 
På stickkafét på Stadsbiblioteket igår berättade Linnea Larsson, som skrivit boken Go Recreate, om sitt arbete med att återvinna gamla kläder och sy nytt av dem. Jätteintressant! Jag syr inte och lär aldrig göra men det är häftigt när folk gör så himla fina saker. Hon berättade även en del om miljön och klädindustrins påverkan och där kan jag ju verkligen behöva tänka till. Och många med mig, förstås! 
 
 
Jag köpte en pokébowl hos Roots Café när jag kom – svart ris, rostad majs och mango – så gott! Wasabimajonnäs och rödkål, som jag är så svag för. 
 
 
Plockade upp denna, som jag fick tips om – en isländsk 60-talsskildring som ska vara fantastisk. Allting med Beatles är ju av intresse för mig förstås, och har det med böcker att göra skadar det ju inte. Hoppas få lite tid till den i helgen! 
 
 
Mitt i stickkafét kom jag att tänka på denna fina dikt av Emily Dickinson. Kanske för att det hela gick av stapeln mitt i poesiavdelningen? Vacker är den i alla fall. 
 
 

Sedan – singalong av Grease på Bio Roy! Så välgörande det är att sjunga. Och skratta. Och dansa lite! Men det är för sent för denna juniorkulturtant att komma hem efter 23 en vardagskväll, det är det… 😉 

 
 
Jobbar vidare på min Quicksilver – imorse innan jag ens gick ur sängen. Ville så gärna se hur det skulle bli med min röda ”wedge” och det blev faktiskt bra! Det är så himla roligt att se hur det faktiskt går vägen och att jag lär mig och vågar. Bagateller för dig som är van att sticka, förstås, men jag har bara stickat halsdukar och någon mössa i mitt tidigare liv… så det är roligt. Men en sak i taget, förstås! Jag har ju min jättestora halsduk som ska vara klar till en viss födelsedag om några veckor också, så ja. Lite i sänder. 
 
 
Jag var riktigt trött imorse, det var jag. Och så var det kallt och så är jag lite hes och så har jag en väldigt lång dag framför mig. Men så möttes jag av denna oerhörda skönhet direkt utanför porten, och kom ihåg att jag har en jättefin kväll att se fram emot, och så mötte jag min chefschef på bussen och så… ja. Livet är ju fantastiskt. Visade nedan lilla klipp för M på bussen och hon trodde att det var någonstans mitt ute på landet… nä, det var bara utanför min port ❤ 
 
 

Pojken med stjärnorna av Mirre Sennehed

Pojken med stjärnorna berättar Mirre Sennehed om sin vän Per Nordkvist, som var offret i det fruktansvärda Bankomatmordet på Hisingen i februari 2010. Texten är skriven som en roman, men är starkt baserad på verkliga händelser. 
 
Det är berättelsen om en varm, fin och rolig vän, Philip, som just kommit hem från ett fantastiskt år i USA där han träffat den stora kärleken i makeupartisten Ashley. Väl hemma arbetar han i hemtjänsten, festar med vänner och lägger en hel del tid och energi på sin stil, inspirerad av favoriterna Broder Daniel. Philip är van vid att utseendet kommenteras men bryr sig inte så mycket om det – men det visar sig bli förödande den kvällen då han blir brutalt attackerad av personer med hat och fördomar mot folk som inte ser ut som de själva. 
 
Pojken med stjärnorna är en viktig bok, men den hade mått bra av en rejäl genomgång av en skicklig redaktör. Det är mycket upprepningar och ibland blir det lite för långrandigt och alldeles för pratigt. Jag hoppas dock att den når ut till många och fungerar som en ögonöppnare – och att om den blir tryckt på nytt får hamna på en redaktörs skrivbord. 
 
Som alltid är det underbart att läsa fina skildringar av mitt kära Göteborg – detta lyckas Sennehed utmärkt med. 
 
Boken finns att köpa här eller här

Mid-week meditation II

 
Tog en tidig middagsdejt med J på Andrum igår, efter mitt jobb och före hans. Att jag inte upptäckt denna pärla tidigare! En av varmrätterna var vegansk kålpudding – som ni säkert förstår vad den godare än den var vacker. Men alla sallader! Röror! Grönsakscurryn! Mmm, det var underbart. Och så mysigt att hinna med ett par timmar sådär mitt på blanka eftermiddagen. 
 
 
 
 
Visa det här inlägget på Instagram

Finally blocking my Lace Triangle shawl from @redheartyarns ♥️ had to rearrange half the furniture but so worth it 😉😍 #helaannastickar

Ett inlägg delat av Anna (@annzahstories) 2 Okt 2018 kl. 10:49 PDT

Sedan hem för att sticka färdigt min Lace Triangle shawl – det var bara avmaskning kvar – samt blocka upp den. Gigantisk är den, men härlig också! Hoppas videon funkar ovan. 
 
 
Började sedan på något jag bävat lite för – det är ju ränder och korta varv och jag vet inte allt. Men min sticksensei skällde på mig och sa åt mig att sluta med ursäkter och sjåperier och till slut bara gjorde jag. Med mycket guidning, ska sägas. Det blir nog bra! Ska bli en sådan här fin Quicksilver Shawl
 
 
Satt förstås uppe alldeles för sent och stickade men vad gör det när morgonen bjuder på sådan här skönhet. Det gör inte så mycket att gäspa då. 
 
 
Men fick sätta in det tunga kaffeartilleriet… 😉 
 
 
De nya röda bootsen fick komma ut och lufta sig för första gången! Jag är ovan vid klackar men de funkar bra. Tog dock med loafers även idag, vilket var tur för jag fick springa lite ärenden och sådant som inte görs bäst i högklackat. 
 
 
 
Det är så fantastiskt vackert. Och skönt! Luften är gudomlig nu. 
 
 
Skaffade mig en rävklänning. En närstående (ingen nämnd, ingen glömd) undrade om det var rövar på. Tror det var telefonens fel… 😉 
 
Ikväll är det först stickkafé på Stadsbiblioteket, lämpligt nog ty jag vill bara sticka mera, följt av sing-along-föreställning av Grease på Bio Roy! 
Trevlig onsdag, kära vänner! 

Plåtmannen av Sarah Winman

Plåtmannen var den framröstade titeln till Bokbubblarnas septemberträff. Jag missade tyvärr träffen då jag var på jobbresa till Stockholm över dagen och inte kom fram igen förrän klockan var mycket, men jag hann i alla fall läsa boken och tyckte mycket om den. Har tänkt läsa Winman tidigare, då många i min närhet älskar När Gud var en kanin, men det är ju ingen chock för er trogna läsare att jag ibland behöver en bokcirkelspark i rumpan för att komma mig för! 
 
Jag har varit i Oxford en hel del, och tyckte att det var underbart roligt att läsa en fin skildring av den underbara staden. Just kring Cowley Road, där en stor del av handlingen är försatt, har jag varma känslor. 
 
Ellis och Michael är i tolvårsåldern när de blir bästa vänner – en djup och varm vänskap, som en dag slår över i något mer. Men innan vi får veta så mycket om det hoppar vi tio år fram i tiden, då Ellis är gift med Annie, och Michael inte verkar finnas i närheten. Vad kan det vara som har hänt, egentligen? 
 
Detta är en helt underbar skildring av vänskap, av kärlek och av samspel mellan människor. Det är finstämt och stillsamt, vemodigt och vackert. Riktigt, riktigt fint. 
 
Boken finns att köpa här eller här