Kategori: 2010-tal

 

Ett X2000-tåg står stilla på Norrköpings centralstation efter att en ung kvinna hittats död på en toalett. Hennes reskamrat som larmade är spårlöst försvunnen. Vilka är kvinnorna? Och vad gör de överhuvudtaget i Sverige? Obduktionen visar att åtminstone den döda kvinnan har dött av en överdos – av heroin som hon hade i magen. Det är därför rimligt att tro att kvinnorna har utnyttjats som drogmulor. 

 

När poliserna Henrik Levin och Mia Bolander får upp ett spår i utredningen inser Jana att det leder till någon i hennes närhet – någon hon inte får förknippas med, och någon hon helst vill glömma. För att skydda sin hemlighet måste hon hitta den misstänkte innan polisen gör det… 

 

Ja, det är precis lika rappt, snabbt, spännande och vasst som i första boken. Otroligt spännande! Jag valde att läsa denna ”på papper” till skillnad från Märkta för livet och det var nog bra, för det är svårt att riktigt hänga med i en ljudbok när det går såhär snabbt hela tiden. Och det är så förskräckligt. Beskrivningen av drogsmugglingen är helt grotesk, även för mig som inte anser mig vara så känslig för sådant. 

 

Ser nu, naturligtvis, ännu mer fram emot Prio ett – som kommer… håll i er… imorgon! 

 

 

Berättaren här är alltså en total psykopat. Helt galen. Han heter Joe Goldstein och jobbar i en liten indiebokhandel i New York. När den spirande unga författaren Guinevere kommer in i butiken blir han genast besatt av henne. Han måste veta allt. Vilket han ordnar genom att förfölja henne, bryta sig in hos henne, stjäla hennes telefon (som hennes mamma fortfarande betalar räkningen för, så han har tillgång till hennes mail och sociala medier) och spionera. 

 

Guinevere är först reserverad mot honom, men när hennes pojkvän Benjy försvinner (gissa hur) släpper hon på hämningarna och tror att Joe kanske kan vara något för henne ändå. (Hon har naturligtvis ingen aning om vad han håller på med.) Joe bryter förstås mot alla regler, och Guinevere är van vid att använda sig av manipulation och maktmissbruk genom känslor, lögner och sexualitet. Därmed slår två fullständigt skruvade personligheter sina påsar ihop, och det kan naturligtvis inte bli annat än katastrof. 

 

Gastkramande, spännande, välskrivet och skitbra. Helt otrolig debut! Och vid sidan av själva thrillern älskar jag beskrivningarna av New York, denna underbara stad. Och bokhandeln också förstås – förutom då buren i källaren… 

 

Emelie Schepp är ju väldigt notabel eftersom hon gav ut sin första bok på eget förlag – det kräver både mod, dedikation och hårt arbete. Mycket imponerande, särskilt när man har två små barn tycker jag. 

 

Jana Berzelius är Schepps huvudperson – hon jobbar som åklagare i Norrköping och kringliggande kommuner, är känd som något av en isdrottning, har ett svalt förhållande till sina föräldrar och kör en dyr BMW. 

 

Hon har dessutom ett underligt förflutet – vid nio års ålder vaknade hon nämligen upp på ett sjukhus, helt utan minnen. Men med något inristat i nacken… 

 

I Märkta för livet hittas en chef på Migrationsverket mördad i sitt hem. Fingeravtryck och sättet på vilket han blivit skjuten pekar på att det är ett barn som har gjort det – naturligtvis helt befängt. Poliserna Henrik och Mia blir inkopplade på fallet, och Jana blir utsedd till förundersökningsledare. När en pojke hittas död utanför staden pekar allt på att morden hänger ihop och har någonting med flyktingar att göra, men det finns oerhört mycket mer i historien. 

 

Och ju längre utredningen går, desto närmare sanningen om sitt eget förflutna kommer Jana. 

 

Det är full fart hela tiden, men samtidigt bibehålls en känsla av spänning som inte är påträngande, så att säga. Välskrivet, vasst, rappt och väl researchat. Jag förstår varför Schepp har blivit en av våra deckardrottningar så fort, för hon är verkligen bra. 

 

Recension av andra boken, Vita spår, kommer inom kort – och tredje, Prio Ett, kommer ut om ett par veckor! Jag längtar redan. 

 

Detta är som ni förstår en Maria Wern-deckare, och jag tycker väldigt mycket om dem. Detta är kanske inte en av mina favoriter hittills, men visst är det igenkännbart och bra! 

 

Prästen Johannes dotter Cecilia är en typiskt bortskämd tonåring. Hennes mamma dog när hon var liten, och styvmodern Reidun passar inte riktigt in i prästgården. Cecilia gör ingenting för att få henne att känna sig hemma heller – det är ingen hemlighet att hon inte hyser några varmare känslor för sin styvmor. 

 

Efter en filmkväll på orten stämmer Cecilia möte med en kille från Lunarstorm, vilket visar sig vara ett ödesdigert beslut. Hon blir påkörd av tåget – men det är inte det hon dör av. Någon har gasat ihjäl henne. 

 

Maria Wern och kollegorna kopplas in, och misstankarna riktas först mot en flyktingkille som tidigare levt gömd i prästgården, och sedan mot en person på skolan vars enda intresse verkar vara datorer och unga tjejer. Men naturligtvis visar det sig vara betydligt mer komplicerat än så. 

 

Och vid sidan av detta ska Maria och hennes kollegor rodda privatliv, barn, svärmor och äktenskap. Det är lättare sagt än gjort, minst sagt. 

 

Det är alltid intressant när aktuella samhällsproblem tas upp i populärlitteraturen, tycker jag – i detta fallet sociala medier och dess faror. Det kan inte vara helt lätt att vara förälder till tonåringar idag! 

 

Lättläst, trevligt och ganska skrämmande. Som vanligt, med Jansson och Wern. 

 

Men jag vet inte. Vi fick höra några av dessa som högläsning på lågstadiet och vissa bitar är inte särskilt genusmedvetna, eller bra. Nä.

 

Bert och familjen, inklusive mormor, ska åka på kollo tillsammans med några andra familjer från stan. Jag var nog lite okoncentrerad i början, men jag är övertygad om att det hade någonting med att motverka näthat att göra. Hur som helst blossar konflikterna naturligtvis upp, särskilt bland de vuxna, och det blir Berts uppgift att ställa allt tillrätta.

 

Lill-Erik hamnar i dåligt sällskap, tjejerna gillar fel killar och ja, det blir dråpligt och tokigt på alla möjliga vis. Men det är trots allt ganska kul – även om jag inte skulle sätta böckerna i händerna på eventuella unga killar. Kvinnosynen är nämligen inte riktigt vad jag tycker att vi ska eftersträva 2016…  

 

Detta är ännu en litterär fantasi, kan man säga – lite i stil med Den bästa dagen är en dag av törst, där vi vet att vissa bitar är sanna men omöjligt kan veta vissa andra. Men där stannar nog likheterna, förutom att det handlar om kreativa kvinnor med trasigt psyke i ett svunnet Sverige. 

 

Jag kände knappt till Ester Henning alls innan jag fick höra talas om denna boken. Nog kändes det lite bekant när jag läste på, men jag visste egentligen ingenting. Henning växte upp i en skomakarfamilj i Mora, och var redan i unga år säker på att det var konstnär hon ville bli – men hon kände sig motarbetad av traktens starke man, Anders Zorn, som inte stöttade kvinnor som konstnärer. Hur som helst lyckades hon komma in på en konstskola i Stockholm och hade viss framgång. 

 

Men, i trettioårsåldern insjuknade hon i vad man då kallade ”kronisk psykos” eller schizofreni, och togs in på Katarina Sjukhus. En period försökte hon bo hemma hos föräldrarna, men efter att ha attackerat modern med en stekpanna hamnade hon först på Säter och sedan på ett antal andra sinnessjukhus, bland annat Beckomberga. På Beckomberga fick hon kontakt med en kurator som hjälpte henne att kunna ägna sig åt skapande, och det var väl det som blev hennes räddning – trots sjukdomen blev hon nästan 100 år gammal. 

 

Det är fascinerande, drömskt och vackert – men den har inte fastnat lika mycket hos mig som jag nog trodde att den skulle göra. Boyeboken tänker jag fortfarande på, men Ester försvann ganska fort – även om jag har haft mycket intressant stunder när jag läst på om henne. Dock intressant format som skapade många diskussioner i cirkeln vilket förstås är vad man hoppas på! 

 

Och tänk, att så många fortfarande tror att ”schizofreni” är synonymt med delade personligheter. Jag trodde också att det var så till åtminstone vuxen ålder, men det finns ju så mycket mer. Älskar litteratur som jag kan lära mig av – min vetgirighet vet inga gränser… 

 

I natt är du död inleds med att en student hittas hängd på sitt studentrum i Nacka. Självmord verkar vara den självklara förklaringen, men efter samtal med hans närstående känns det inte längre så troligt. Brevet han lämnat är inte signerat, och hans dator, som han alltid bar med sig, är försvunnen. 

 

När polisen till slut får vantarna på hans mobiltelefon upptäcker man ett samband mellan ett antal personer han varit i kontakt med under den senaste tiden – och snart börjar man hitta även dem mördade. 

 

Den gemensamma nämnaren för flera av personerna han kontaktat är att de var med i samma grupp i Kustjägarna på 1970-talet – men varför intresserar sig en ung student för dessa herrar? 

 

Nutiden varvas med dagboksanteckningar just ifrån tiden som kustjägarkadetter (eller vad man nu var) och det är fascinerande som bara den! Spännande, skrämmande och gripande. Kanske är det samma sorts intressefrö som jag har av fängelseskildringar – för det som dessa stackars killarna fick utstå är inte att leka med. Väldigt starkt. 

 

Nå – det är Thomas, Margit, Gubben och gänget som får ta sig an fallet. Nora Linde gör sitt till också, men hon är inte lika aktiv i denna boken som i de tidigare. Hon dejtar en ung hyresgäst och bråkar med exet. Thomas däremot har hittat tillbaks till sin fru Pernilla efter att de bearbetat dotterns PSD-frånfälle, och är väl ganska nöjd med det också. Därmed – inte så mycket drama på det personliga planet denna gången. 

 

Men desto mer i barackerna och på jägarmarscherna på 70-talet…! 

 

Mycket läsvärt, mycket välskrivet, mycket spännande. Det var synd att Viveca Sten knappt fick öppna munnen för pratkvarnsnarcissisten David Lagercrantz i På Spåret i höstas tycker jag, för hon är en intressant och humoristisk kvinna! 

 

Och lättillgänglig är ett bra ord för att beskriva även denna bok – jag läste den i ett par sittningar, eller liggningar snarare – det flyter på och det är alltid skönt. 

 

Förlaget skriver: 

 

 

 

Ja – det är puttrigt, sådär. Vissa delar naturligtvis ganska hemska också, men i stort så flyter det på i lagom fart. Ett par saker listade jag ut innan de avslöjades, vilket inte hör till vanligheterna för mig och deckare, men det gör då rakt ingenting. Det är trevlig läsning – och precis vad man förväntar sig. 

För visst är det förutsägbart. Men det betyder inte att det inte är trevligt! 

 

Jess Thomas trivs inte med livet. Hon har två barn, två jobb och det går inte ihop. Dottern Tanzie är ett litet mattegeni, men styvsonen Nicky, vars egen far inte längre finns med i bilden, blir mobbad i skolan för att han är lite egen. Och använder maskara. När Nicky hamnar på sjukhus efter att ha blivit misshandlad av grannpojken har Jess helt enkelt fått nog av de där usla Fishers som bor på samma council estate. 

 

En dag får hon ett telefonsamtal – Tanzie har blivit erbjuden ett stipendium till en fin skola. På 90%, vilket betyder att Jess och hennes odugling till ex, Marty, på något vis ändå måste hosta upp rejäla summor för att hon ska kunna gå där. Men när hennes lärare berättar om en matteolympiad med stora vinstsummor som Tanzie lätt skulle kunna vilja inser Jess att de har en chans. 

 

Det är bara det att de måste ta sig till Skottland, på andra sidan Storbritannien, för att Tanzie ska kunna delta. 

 

Som av ett mirakel ställer Ed, som Jess städar hos, upp. Han har själv ett kaotiskt förflutet och behöver komma bort från allt. Och efter många om och men sitter de då i bilen, Jess, Ed, Nicky, Tanzie och den illaluktande, gasbesvärade jättehunden Norman. 

 

Större delen av boken utspelar sig på resande fot, således, och det är mysigt – även om vissa bitar känns lite upprepande. Men här och där blir man trots allt överraskad och det är fint och härligt på alla sätt. Jojo Moyes är en riktigt bra historieberättare – jag har läst fyra av hennes fem romaner som kommit ut i Sverige samt en novell – nu ska jag bara försöka mig på Sista brevet från din älskade igen, som jag dumpade efter någon fjärdedel. Kanske var sinnesstämningen fel, för det är absolut inget fel på Moyes själv!