Jag är helt säker på att jag har börjat på denna boken tidigare, men lagt ner den av någon anledning – kanske står den i Hunnebo och blev bortglömd vid hemfärd. Jag känner nämligen inte direkt igen handlingen, men jag känner igen ett förnamn på en karaktär – Reidun – som väl är ett synnerligt ovanligt namn. Lustigt nog såg jag det i ett annat sammanhang häromdagen – hon hade nämligen namnsdag 9:e maj. Visst är det konstigt?
Detta är som ni förstår en Maria Wern-deckare, och jag tycker väldigt mycket om dem. Detta är kanske inte en av mina favoriter hittills, men visst är det igenkännbart och bra!
Prästen Johannes dotter Cecilia är en typiskt bortskämd tonåring. Hennes mamma dog när hon var liten, och styvmodern Reidun passar inte riktigt in i prästgården. Cecilia gör ingenting för att få henne att känna sig hemma heller – det är ingen hemlighet att hon inte hyser några varmare känslor för sin styvmor.
Efter en filmkväll på orten stämmer Cecilia möte med en kille från Lunarstorm, vilket visar sig vara ett ödesdigert beslut. Hon blir påkörd av tåget – men det är inte det hon dör av. Någon har gasat ihjäl henne.
Maria Wern och kollegorna kopplas in, och misstankarna riktas först mot en flyktingkille som tidigare levt gömd i prästgården, och sedan mot en person på skolan vars enda intresse verkar vara datorer och unga tjejer. Men naturligtvis visar det sig vara betydligt mer komplicerat än så.
Och vid sidan av detta ska Maria och hennes kollegor rodda privatliv, barn, svärmor och äktenskap. Det är lättare sagt än gjort, minst sagt.
Det är alltid intressant när aktuella samhällsproblem tas upp i populärlitteraturen, tycker jag – i detta fallet sociala medier och dess faror. Det kan inte vara helt lätt att vara förälder till tonåringar idag!
Lättläst, trevligt och ganska skrämmande. Som vanligt, med Jansson och Wern.
Stories from the city, stories from the sea 