Kategori: 2010-tal

 

Jag behövde läsa en bok där en huvudkaraktär delar ett av mina namn för vårt höstbingo. Man skulle kunna tro att det är ganska enkelt när man heter Anna, men det var av någon anledning jättebesvärligt. Googlade lite och hittade en lista på Goodreads, där det visade sig att minst hälften av alla på den listan hette Anne eller Annie och så liberal tänker jag inte vara – men så dök denna upp och den kostade bara några kronor på Kindle Store, så sagt och gjort, jag tog den. 

 

Personen som heter Anna är ingen trevlig person, tyvärr. Vår huvudperson heter Regina och var tidigare medlem i skolans coolaste tjejgäng, men när rykten börjar gå om henne och hennes bästis pojkvän blir hon utfryst på ett hemskt sätt. Hon söker stöd och tröst hos Michael, en kille som hon tidigare varit med om att mobba svårt. 

 

Jag hade inga direkta förväntningar här. Tvärtom, faktiskt, jag misstänkte nog någon halvbra YA som följer alla andra mallar. Först kändes det mest som Mean Girls men utan de roliga bitarna, men ju mer jag läste desto bättre blev det. Brännande ämnen, välskrivet, en viktig bok. 

Matilda Gustavssons Klubben är redan en modern klassiker. Vilket arbete och vilket resultat! Detta är den sanna historien, späckad med vittnesmål och förstahandsberättelser, kring Kulturprofilen Jean-Claude Arnault, om Svenska Akademien och Horace Engdahl och allt där omkring. 

   

 

Mike Gayle är en gammal favorit som jag glömt bort lite grann under senare år. När jag bodde i England fanns hans gamla böcker i varenda second hand-butik och hans nya i varenda mataffär – så har det ju inte riktigt varit här. Det verkar vara ett bra tag sedan Gayle översattes till svenska – men det var väldigt kul att se att Half a world away hade snappats upp av Norstedts!

 

Jag hade redan köpt den engelska som Kindle-utgåva, så jag valde att läsa den då jag gillar hans ton och språk mycket och var rädd att den skulle gå förlorad i översättningen. Vill dock inkludera det svenska omslaget här ändå, för jag tycker att det är väldigt snyggt och passar väldigt bra. 

 

Jag tog med denna bland mina bokförslag till min ena bokcirkel över juluppehållet, och då det bara skilde en röst mellan denna och Huset på udden valde flera att läsa båda. Alltid roligt när flera av ens val väcker intresse! Jag hann dock inte med denna då – men något senare. 

 

Gayles tidigare böcker har varit ganska typiska lad-lits – mycket grabbhäng och tjejer och öl och indierock. Inte på ett trashigt sätt, alltså, utan på ett väldigt typiskt brittiskt trevligt sätt. Detta är något helt annat, vilket överraskade mig – positivt, när jag väl förstått att jag inte skulle förvänta mig ”det gamla vanliga”. 

 

Kerry Hayes är ensamstående mamma (och Mariah Careys största fan), jobbar med att städa rika människors hem och vänder på varenda slant för att kunna försörja sig och sin son. Hon växte upp i diverse fosterhem och har haft ett riktigt tufft liv. Hon saknar den lillebror hon hade i några år, tills de splittrades av socialtjänsten när deras mamma ansågs olämplig som förälder. Hon har skrivit brev till honom varje år, i hopp om att han ska höra av sig när han fyllt 18 och fått rätt att ta reda på vilka som ingick i hans originalfamilj, men ingenting kommer. Förrän en dag, när ett oväntat sms dyker upp. 

 

Noah Martineau har ett strålande liv, tycker han. Vackert hus i Primrose Hill, en lysande karriär som advokat, vacker fru och härlig liten dotter. Han adopterades som mycket liten av ett akademikerpar i Oxford, och faktumet att de har olika hudfärg har aldrig spelat någon roll. Det är där han hör hemma. En dag berättar hans fru att hon vill separera ett tag och plötsligt blir det dags för Noah att ta itu med det förflutna och det som komma skall. 

 

Detta är en väldigt varm och fin berättelse. Oändligt sorglig, men riktigt vackert berättad – och på sina ställen är den väldigt rolig också, Gayle har en humor som talar till mig. 

 

Som soundtrack i mitt huvud varje gång jag tänker på den (och det gör jag, titt som tätt) hör jag Oasis Half the world away. Lite annorlunda titel, ja, och låten har absolut ingenting med boken att göra, men det är en av mina stora favoriter av Oasis, så varsågoda! 

 

Det var enligt O som tipsade om att detta var en riktig höjdare under vår träff med Bokbubblarna i januari, och jag vet inte riktigt hur jag missat att Griffiths, som är en stor favorit, hade släppt en ny roman, som ska bli första boken i en serie om kriminalinspektör Harbinder Kaur. Sagt och gjort, det var bara att köpa Kindle-utgåvan! 

Jag läste Det finns annan frukt än apelsiner för några år sedan och blev stormförtjust, men har inte kommit mig för att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal? förrän nu. Antagligen för att jag vetat att det är tuff läsning, och att man kanske måste vara i rätt sinnesstämning för att fixa den. Om jag var i rätt sinnesstämning vet jag inte, men jag blev sugen och plockade upp den. 

Jag har läst ett par böcker av Matt Dunn tidigare, för många år sedan, och minns att jag tyckte att de var rätt mysiga. Mycket Brighton och finurliga tankar, lite åt Mike Gayle-hållet (om än inte lika bra). A day at the office poppade upp som något erbjudande i Kindle Store i julas eller där omkring och jag tänkte att det skulle vara trevligt att återse Dunn då mina minnen var positiva. 

 

Oerhört bra om kärleken i senkapitalismens tid, konsumtionssamhället, poesi, Kierkegaard och Smurfarna. Och massor av annat. Väl underbyggt, lärorikt, roligt och vasst. Liv Strömquist är ett geni. 

Jag fick frågan från Bokförlaget Nona om jag ville läsa och recensera denna. Tack Nona! Jag skrev om den på instagram redan i januari, men i mitt lilla projekt att komma ikapp med (och igång med) bloggen igen är den näst på tur här, sådär två månader senare. Jojo. 

 

Jag var halvimponerad av Laura Marshalls förra bok, Vänförfrågan, men jag gillade det typiskt brittiska i den och att spänningen höll i sig hela vägen. Detsamma gäller för Tre små lögner. So very, very British och ja, den krypande spänningen funkar hela vägen igenom även här. 

 

År 2005 träffas Ellen och Sascha, 17 år. Ellen blir alldeles förtrollad av Sasha och hennes utstrålning och glamour, och hon blir välkomnad i Sashas bohemiska konstnärsfamilj. Men bakom musikaliteten och frigjordheten finns ett mörker, och under en nyårsfest sker något fruktansvärt, som slutar i rättegång där Ellens vittnesmål leder till att en person får ett längre fängelsestraff. 

 

År 2018 bor Ellen och Sascha tillsammans i London, men en helg försvinner Sascha spårlöst. Polisen gör inte så mycket åt saken då det hänt förut, men Ellen tror att sanningen om vad som hände, den där gången för 13 år sedan, har kommit ikapp dem. Det skulle betyda att de båda svävar i livsfara. 

 

Jag tycker att storyn är bra och det flyter på, men att somliga sidospår gör att berättelsen tappar spåret och blir lite platt. Sedan – nu ska jag inte spoila – tycker jag att hela lögngrejen är lite konstig, för det handlar om känsliga ämnen vad gäller lögner och offrets ord mot gärningsmannen och jag vet inte om man ska elda på just tankar kring lögner om vittnesmål. 

 

Pluspoäng för att den är alldeles lagom lång, till skillnad från många spänningsromaner som håller på i 600 sidor till synes utan anledning. Tre små lögner är behändiga 330 sidor. Föredömligt. 

 

Det går alltså att göra tilltalande omslag och korta titlar utan att för den skull förlora uppmärksamheten – jag hade absolut kunnat falla för både det brittiska och de två franska omslagen, den svenska hade jag gått rakt förbi. Men är det bokcirkel så är det, och då försöker jag åtminstone alltid läsa det jag ska 😉 

 

Didierlaurents huvudperson jobbar på en återvinningsstation för makulerade böcker. Han bor ihop med sin guldfisk och ringer hem till sin mamma varje torsdag för att berätta om sitt fiktiva jobb i förlagsbranschen. Enda ljuspunkten i livet är när han läser högt på 06:27-tåget till jobbet varje morgon, från boksidor som han räddat ur krossen på jobbet. 

 

En dag hittar han en USB-sticka, som visar sig innehålla en kvinnas dagboksanteckningar. Allt han vet om henne är att hon heter Julie och jobbar som toalettvakt på ett köpcentrum i Paris – och troligtvis åker samma tåg som han, åtminstone ibland. Och att hennes arbetsplats har 14 717 kakelplattor, för hon räknar dem varje vårdagjämning i hopp om ett mirakel. Guylain blir smått besatt av att söka reda på denna fantastiska kvinna – han är ganska säker på att hon är hans drömkvinna. 

 

Mycket Amélie-esque, inte sant? Det finns till och med en scen med en guldfisk på samma bro över Canal St Martin som man kan se i Amélie-filmen, vilket är en fin vinkning. 

 

Och det är en helt okej bok. Inte otrolig, men helt okej och ganska underhållande. Vive la France. 

Jag älskar detta omslag, och det var nog det som fick mig att välja att plocka upp Ett hem att dö för. Ibland är det svårt att hitta fotfästet bland alla spänningsromaner och psykologiska thrillers, men det var något med denna som stack ut.