Kategori: 2010-tal

Sveas son av Lena Andersson

I Sveas son berättar Lena Andersson om folkhemmet, på ett vis personifierat i Ragnar, som föds 1932 och därmed till och med är jämnårig med själva folkhemmet. Han är son till Svea, vars far emigrerade till Amerika, och han växer upp i det Sverige där staten vet bäst, där moderniteten är på väg in med stormsteg, där det är ordning och reda. Ragnar vill helst bli möbelsnickare men det passar bättre att bli slöjdlärare. Räta vinklar, raka streck, blyertspenna och ja – ordning och reda. 
 
Han gifter sig med Elisabeth från Norrland, de får två barn – naturligtvis en pojke och en flicka – de frisksportar och tränar, är aktiva i föreningar och har bildningskomplex. Allt flyter på, precis som det ska. 
 
Men – så kommer 1980-talet. Nya vindar blåser, nya prioriteringar inträder, det blir viktigare för barnen att studera än att åka längdskidor – och till råga på allt blir statsministern skjuten. Folkhemmet skakar i sina grundvalar och ingenting är längre som förut. 
 
Jag gillade Anderssons böcker om Ester Nilsson, men jag var ganska mätt på henne efter att ha läst dem. Jag lyssnar gärna på henne i P1, men kan ibland få just bildningskomplex av hennes träffsäkerhet. Träffsäker är hon här också, och vass som en nyslipad kniv – men även humoristisk! Jag tycker att detta är en riktigt rolig bok, åtminstone på sina ställen, och jag uppskattar den finstämda berättelsen med lättsammare inslag. Ragnar må vara folkhemmet, men han får även illustrera hur absurt det kan bli ibland när man fastnar i idéer och tankar om vad som är rätt och fel. Jag minns en scen på en idrottstävling som är både rolig och tragisk. 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

Nuckan av Malin Lindroth

 

 
Med Nuckan vill Malin Lindroth återta, reclaima, begreppet nucka. Hon har levt ensam i trettio år, är 52 år och barnlös, och nu vill hon berätta om sin livserfarenhet – den som ingen vill ha. Eller? Allt utanför normen är skrämmande och ifrågasätts av omgivningen, och särskilt just detta. En kvinna som inte har man eller barn måste vara en farlig kvinna. Det måste åtminstone vara något fel på henne. 
 
Förlaget beskriver Nuckan som ett befrielseprojekt, och till viss del förstår jag. Till viss del tycker jag inte att det känns som om det är så befriande. Vissa bitar, absolut, men somligt känns mest ledsamt. Inte för att normen bryts, men för att stämningen är sådan. 
 
Vad jag är säker på är dock att detta är en otroligt välskriven text. Formuleringar vassa som knivseggar, och somliga beskrivningar får mig att gapskratta. När Lindroth läste på Stadsbiblioteket för ett tag sedan skrattade publiken gott åt flera bitar, men framför allt får jag känslan av att sätta skrattet i halsen. Det är begåvat att skriva så – Jonas Gardell är expert på det. 
 
Det är otroligt uppriktigt, naket, hudlöst och skavigt. Dessutom fullt av intressanta fakta om nuckan som begrepp, nu och historiskt. Absolut läsvärt! Boken finns att köpa här eller här. 
 
 

Syskonen av Tessa Hadley

    

 
 
I Syskonen träffar vi fyra vuxna syskon, med olika liv och i olika familjekonstellationer, när de ska ha tre veckors gemensam semester i sin barndoms sommarstuga – morföräldrarnas gamla prästgård, på landsbygden i södra England. Alice kommer med sitt ex tonårsson, Fran med sina barn, Roland med sin dotter och nya fru, Harriet för sig själv. Alices före detta bonusson ämnar förföra Rolands dotter, systrarna har svårt att acceptera den nya, eldiga, sydamerikanska frun Pilar, Frans barn utforskar det öde grannhuset och hittar något fasansfullt, och den före detta revolutionären Harriet får hela sin självbild ställd på huvudet när hon plötsligt inser något om sig själv. 
 
Det låter actionfyllt, inte sant? Det är det inte – det är lågmält och stillsamt, men berättelsen kryper på en. Vi kommer karaktärerna extremt nära inpå livet, familjen och relationerna utforskas på ett nästan plågsamt tätt sätt, och Tessa Hadley är en otrolig berättare. Jag läste på engelska och har förstått att jag nog gjorde rätt i det, då många har kommenterat att den svenska översättningen är lite märklig. Så läs gärna på originalspråk, om möjlighet finns! 
 
Det är så engelskt, så engelskt, vilket förstås sätter fart på denna anglofil. Jag älskar landsbygden i England, även om jag älskar kusten ännu mer, och jag har så lätt att föreställa mig miljöerna. En gammal huskamrats föräldrar bor i en konverterad vattenkvarn i Sussex, 8-9 mil från London, och vi var där och bodde över några helger för många år sedan. Promenerade på fälten och badade i den gamla dammen och gick flera kilometer genom skogen för att komma till närmsta pub, och spelade cricket i trädgården. Jag kan känna doften ännu, och det är precis så jag föreställer mig miljöerna som Hadleys karaktärer befinner sig i. Underbart! 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Inte längre min av Ann-Helén Laestadius

I Inte längre min återser vi Maja från Tio över ett. Hon och hennes familj har tvingats flytta på grund av flytten av Kiruna, och nu bor de på andra sidan stan – långt ifrån alla sprickor och gropar kring gruvan. I första boken kämpade Maja med panikångest och rädsla över att staden skulle försvinna ner i gruvan vid de nattliga sprängningarna. Hon är fortfarande ledsen över flytten, men problemen med psykisk ohälsa och tvångstankar har hon kunnat jobba med, och mår bättre. 
 
Pojkvännen Albin och familjen finns vid hennes sida, även om bästisen Julia borta i Luleå inte verkar vara som förut. Och när Maja får reda på att hennes gamla hus kanske kan räddas ändå tänds en gnista… 
 
Det handlar mest om relationer i denna uppföljare, och jag var faktiskt besviken när jag lade ner den. Det är livsfarligt att ha för höga förväntningar! Jag tyckte att vissa bitar var rent ältande, även om jag mycket väl minns hur det är att vara tonåring, och jag fastnade verkligen inte.
 
Efter att ha sovit på saken tänkte jag dock om, och ja – det är en bra ungdomsroman, som tar upp en problematik som nödvändigtvis inte hör till vanligheterna i en tonårsrelation, och det är bra. Dessutom gillar jag verkligen Laestadius sätt att skriva – och det jag behöver ta med mig härifrån är, som så många gånger förr, att inte hoppas för mycket på en bok. Särskilt på en uppföljare. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

I slutet av regnbågen av Bitte Andersson

Jag hörde talas om denna serieroman i någon podcast, tror jag, och blev genast väldigt intresserad. Lånade på bibblan så fort jag kunde och läste snabbt och i två omgångar. Helt underbar! Denna bör ingen missa. 
 
Huvudpersonen Marja har förlorat sin livs kärlek, Ann, till cancer. Efter en skada klarar hon sig inte ensam hemma, och flyttar till HBTQ-seniorboendet Plejaderna där hon kan få en hjälp under en tid. Hon är skeptisk och djupt i sorg, men den framfusiga grannen Millan hälsar välkommen med sherry och en inbjudan i kompisgänget, filmklubben och allt vad det är och innan Marja vet ordet av har hon ett nytt sammanhang. 
 
Blandat med denna rara och roliga berättelse träffar vi de andra boende personerna i sina tidigare liv – en rejäl bit HBTQ-historia, alltså, från flera delar av världen. Helt fantastiskt väl sammansatt av Bitte Andersson! Illustrationerna är också helt underbara. Syster Förlag bjuder på smakbitar på sin hemsida och jag har lånat dem här: 
 
 
Helt underbart, som ni ser! Boken finns att köpa här eller här. 

Slutet av Mats Strandberg

Detta inlägg skulle ha kommit upp igår, som utlovat, men en kombination av teknikstrul och slutgiltig trötthet satte käppar i hjulet. Men nu är det här! Stort tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret av denna bok som jag längtat efter sedan jag först hörde talas om den. 
 
Jag har läst Cirkeln-trilogin, och Färjan och Hemmet och älskat dem alla – ja, fastän varken fantastik eller skräck egentligen är min grej. Det är tack vare de lysande personporträtten, miljöerna, socialrealismen och gestaltning av ”det vanliga livet”. Och här, i Slutet, briljerar Strandberg mer än någonsin med just detta. GöteborgsPosten rubricerar sin recension ”mer vardag än domedag” och precis så är det. 
 
Men jag går händelserna i förväg. 
 
Kometen Foxworth är på väg mot jorden. Om lite drygt fyra veckor kommer den att slå mot jordens yta, i närheten av Kanarieöarna, och några minuter efter nedslaget är allt över. Det är för sent att göra något åt det – slutet är helt enkelt här, trots att allting alldeles nyss var precis som vanligt. 
 
Vi får följa två sjuttonåringar, Simon och Lucinda, under de sista veckorna. Båda är ensamma, men när något fruktansvärt händer med Simons ex och Lucindas före detta bästa väninna blir de besatta av att ta reda på vad som hänt. Intriger och relationer vecklas ut i verkligheten, på gott och ont, men är något egentligen värt någonting? 
 
Det är så intressant att sätta sig in en situation där ingenting egentligen spelar så stor roll. Ingenting kan få några vidare konsekvenser. För vissa experimenterande tonåringar blir det intensivt och destruktivt, med festande, droger och sex. För somliga handlar det mest om att få göra de där vardagliga sakerna en sista gång. Fira jul mitt i sensommaren till exempel. Andra vill lämna ett spår efter sig, i den händelse att någonting kan sparas och föras till någon som kan tyda det. 
 
Personerna är så otroligt trovärdiga och jag har burit dem med mig sedan jag lade ner boken förra söndagen. Suveräna skildringar – precis som i Färjan träffar vi en salig blandning människor med ytterst olika situationer och attityder – men allihop känns så verkliga. Berättelsen tickar på i olika takt, beroende på om det är Simon eller Lucinda som berättar, men för mig känns den liksom ganska jämn i tempot, det balanseras… tills det faktiskt börjar dra ihop sig och jag inser att det blir helt fruktansvärt spännande. Jag gråter nästan av intensiteten när jag läser de sista trettio sidorna, det är så ödesmättat och samtidigt smygande. Jag vet vad som kommer att hända, men… 
 
Rekommenderas varmt till alla. Boken finns att köpa här eller här! 

Ett hjärtslag från döden av Maggie O’Farrell

Det är så oändligt svårt att skriva en text om memoarer – för det är just vad detta är. Sjutton berättelser som tecknar Maggie O’Farrells liv, genom hennes sjutton nära-döden-upplevelser. Som hon skriver i boken är nära-döden-upplevelser inget unikt – alla har haft dem, många utan att inse det. Och visst måste det vara så, särskilt när man börjar fundera på fjärilseffekter och slump. 
 
O’Farrells upplevelser är brett skilda – från att ha blivit utsatt för fara av en utomstående man, till svår sjukdom som barn, till en förlossning, till risktagande äventyr, till hennes dotters svåra sjukdom. Jag upplever berättelserna som ganska ojämna, men de är alla starka skildringar och O’Farrell skriver som en gudinna. Hennes språk är ofelbart. Vi bokcirklade denna tillsammans med Kulturkollo läser och Sekwa på Bokmässan – författarinnan kunde tyvärr inte resa till Göteborg på grund av dotterns sjukdom, men hon var med på Skype och även live, i tal, är hon helt fantastisk på att formulera sig. Hon är medryckande på ett väldigt speciellt sätt och en mycket sympatisk människa. 
 
Jag har tidigare läst Sommaren utan regn som jag tyckte hemskt mycket om, och håller just nu på med Den hand som först höll min. Jag hoppas att Sekwa fortsätter att ge ut henne, för är det någon som förtjänar en riktigt bred publik är det Maggie O’Farrell, som numera är en av mina idoler. 
 
Boken kan man köpa t.ex här eller här. 

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

I Till minne av en villkorslös kärlek leker Gardell med fantasin att han själv dog i en bilolycka 1998, i en rondell i närheten av Örebro. Boken tar därmed formen av en släktkrönika över den glömde författarens familj och förfäder – men allra främst Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. En egensinnig frikyrkoflicka som gick sin egen väg, blev akademiker, mor, hustru till framtidsmannen Bertil – nu skulle de två ta över världen. 
 
Det är episkt, förstås. Det är starkt, stundtals humoristiskt, högt och lågt, intensivt och lättsamt. Berättelsen om när Ingegärd tänker bli lärare men vägrar sticka ett par vantar med argumentet ”Jag måste vara fri!” är en scen jag burit med mig i flera veckor sedan jag läste boken och det finns många andra citat och händelser i boken som bör få vara odödliga. 
 
Jag köper inte formen, dock. Berättelsen om familjen Gardell hade kunnat berättas rakt av, utan sidoberättelser om en död bortglömd författare som vi alla vet inte är det minsta död. Det blir svulstigt och stolpigt och det tycker jag är hemskt onödigt, då texten och berättelsen verkligen står för sig själv. Särskilt modern och berättelsen om henne – det finns ingen anledning att ställa den icke-döde författaren i fokus, tycker jag. 
 
Jag har läst det mesta Gardell har skrivit genom åren, utom de religiösa texterna, och därmed känner jag igen lite för mycket. Det finns scener här som vi redan läst om, nästan ordagrant, i Frestelsernas berg. Detta är förstås författarens privilegium, att använda scener ur verkligheten i romaner som sedan dyker upp i sanna berättelser, men det blir lite tjatigt. 
 
Läsvärt är det ändå, och boken kan man köpa här eller här. 

Gränsen av Elise Karlsson

Gränsen tar vid där Linjen slutar. Emma jobbar kvar på förlaget som ger ut självhjälpsböcker – på samma kontor, i samma byggnad, med samma kaffemaskin och samma kollegor. Böckerna ska säljas på marknad och mötena hålls som vanligt – men samhället förändras utanför. 
Emma blir sjuk av sitt slit och när hon kommer på bättringsvägen förändras hennes attityd till allt, såväl arbetet som livet i stort. Hon börjar engagera sig i politik, relationer och yoga och inom kort blir hon tillsammans med sin yogainstruktör. De flyttar ihop och inleder ett öppet förhållande och nu ska Emma vara bäst på att vara flickvän, sambo, partner. Och yogi och kollega och… ja, precis allt. Samtidigt försöker hon bli tillfreds med såväl kropp som själ. 
 
Jag skrev om Linjen att jag tycker att det känns som om Elise Karlsson skriver den nya tidens arbetarlitteratur, och det håller jag med om här också – men Gränsen är framför allt en otroligt stark skildring av vår samtid. Av vad vi prioriterar och lägger tid, pengar och energi på. Hur vi hela tiden förväntas adoptera nya tankesätt och attityder för att hänga med i det evigt förändrande samhället runtomkring. Det är både humoristiskt och desperat och stundtals jättestressigt. 
 
Språket är ljuvligt och passar perfekt till berättelsen. Jag tycker så mycket om Elise Karlssons avskalade och rakt-på-sakliga sätt att berätta och det gör sig så bra här. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Pojken med stjärnorna av Mirre Sennehed

I Pojken med stjärnorna berättar Mirre Sennehed om sin vän Per Nordkvist, som var offret i det fruktansvärda Bankomatmordet på Hisingen i februari 2010. Texten är skriven som en roman, men är starkt baserad på verkliga händelser. 
 
Det är berättelsen om en varm, fin och rolig vän, Philip, som just kommit hem från ett fantastiskt år i USA där han träffat den stora kärleken i makeupartisten Ashley. Väl hemma arbetar han i hemtjänsten, festar med vänner och lägger en hel del tid och energi på sin stil, inspirerad av favoriterna Broder Daniel. Philip är van vid att utseendet kommenteras men bryr sig inte så mycket om det – men det visar sig bli förödande den kvällen då han blir brutalt attackerad av personer med hat och fördomar mot folk som inte ser ut som de själva. 
 
Pojken med stjärnorna är en viktig bok, men den hade mått bra av en rejäl genomgång av en skicklig redaktör. Det är mycket upprepningar och ibland blir det lite för långrandigt och alldeles för pratigt. Jag hoppas dock att den når ut till många och fungerar som en ögonöppnare – och att om den blir tryckt på nytt får hamna på en redaktörs skrivbord. 
 
Som alltid är det underbart att läsa fina skildringar av mitt kära Göteborg – detta lyckas Sennehed utmärkt med. 
 
Boken finns att köpa här eller här.