Det är så oändligt svårt att skriva en text om memoarer – för det är just vad detta är. Sjutton berättelser som tecknar Maggie O’Farrells liv, genom hennes sjutton nära-döden-upplevelser. Som hon skriver i boken är nära-döden-upplevelser inget unikt – alla har haft dem, många utan att inse det. Och visst måste det vara så, särskilt när man börjar fundera på fjärilseffekter och slump.
O’Farrells upplevelser är brett skilda – från att ha blivit utsatt för fara av en utomstående man, till svår sjukdom som barn, till en förlossning, till risktagande äventyr, till hennes dotters svåra sjukdom. Jag upplever berättelserna som ganska ojämna, men de är alla starka skildringar och O’Farrell skriver som en gudinna. Hennes språk är ofelbart. Vi bokcirklade denna tillsammans med Kulturkollo läser och Sekwa på Bokmässan – författarinnan kunde tyvärr inte resa till Göteborg på grund av dotterns sjukdom, men hon var med på Skype och även live, i tal, är hon helt fantastisk på att formulera sig. Hon är medryckande på ett väldigt speciellt sätt och en mycket sympatisk människa.
Jag har tidigare läst Sommaren utan regn som jag tyckte hemskt mycket om, och håller just nu på med Den hand som först höll min. Jag hoppas att Sekwa fortsätter att ge ut henne, för är det någon som förtjänar en riktigt bred publik är det Maggie O’Farrell, som numera är en av mina idoler.
Stories from the city, stories from the sea 