Inte längre min av Ann-Helén Laestadius

I Inte längre min återser vi Maja från Tio över ett. Hon och hennes familj har tvingats flytta på grund av flytten av Kiruna, och nu bor de på andra sidan stan – långt ifrån alla sprickor och gropar kring gruvan. I första boken kämpade Maja med panikångest och rädsla över att staden skulle försvinna ner i gruvan vid de nattliga sprängningarna. Hon är fortfarande ledsen över flytten, men problemen med psykisk ohälsa och tvångstankar har hon kunnat jobba med, och mår bättre. 

 

Pojkvännen Albin och familjen finns vid hennes sida, även om bästisen Julia borta i Luleå inte verkar vara som förut. Och när Maja får reda på att hennes gamla hus kanske kan räddas ändå tänds en gnista… 

 

Det handlar mest om relationer i denna uppföljare, och jag var faktiskt besviken när jag lade ner den. Det är livsfarligt att ha för höga förväntningar! Jag tyckte att vissa bitar var rent ältande, även om jag mycket väl minns hur det är att vara tonåring, och jag fastnade verkligen inte.

 

Efter att ha sovit på saken tänkte jag dock om, och ja – det är en bra ungdomsroman, som tar upp en problematik som nödvändigtvis inte hör till vanligheterna i en tonårsrelation, och det är bra. Dessutom gillar jag verkligen Laestadius sätt att skriva – och det jag behöver ta med mig härifrån är, som så många gånger förr, att inte hoppas för mycket på en bok. Särskilt på en uppföljare. 

 

Boken finns att köpa här eller här.