Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
Några av the artists formerly known as Kulturkollo kör en Just nu-enkät i början på varje månad och jag hakar på! Gör det du också. Jag plockade listan hos Fiktiviteter och där finns även länkar till fler.
Just nu… … läser jag:Ya Leila av Donia Saleh. Jag började på den igår kväll så har inte kommit så långt ännu. Slog någon sorts rekord igår och avslutade inte mindre än tre påbörjade böcker, det var Sömnernas sömn av Elin Säfström, Truly Devious av Maureen Johnson och The Ruins av Mat Osman.
… ser jag på:Seinfeld. Vi började från början för några veckor sedan och det är väldigt underhållande – och svårt att tänka sig att det är nästan trettio år sedan det sändes. Somliga saker är universella, andra inte. Ser även på Älska mig, som jag gillar skarpt men blir vansinnig på, och lite annat blandat. I underhållningsväg gillar jag Alla mot alla, Filip och Fredriks frågesport, och Muren. Och – ja, jag skäms inte – Paradise Hotel för det är så bisarrt att jag inte kan låta bli.
… lyssnar jag på: poddar och ljudböcker. Mina bästa poddar är Flashback Forever och Daddy Issues. Försöker lyssna på musik av och till men jag har blivit otroligt dålig på det.
… längtar jag efter: kulturevenemang och långledighet.
Veckans Smakebit kommer ur Sömnernas sömn av Elin Säfström. Det är bok tre i en urban fantasy-serie, som jag började läsa tack vare att jag behövde en bok med en alternativ verklighet till ett bokbingo. Det är ju inte riktigt min genre, men jag läste En väktares bekännelser och blev stormförtjust. Det tog lite tid innan jag läste andra boken, Visheten vaknar, men jag gillade den minst lika mycket och nu är det äntligen dags för den avslutande delen.
Huvudpersonen i böckerna är Tilda, som är väktare i Stockholm. Inte den vanliga sortens – utan en sådan som ser till att människor och rådare (tomtar, troll, älvor och andra varelser) kan leva tillsammans i hyfsad harmoni, och att människorna inte under några omständigheter får reda på att rådarna finns ibland dem. Det blir väldigt besvärligt ibland, som när troll löper amok på Skansen och tomtar försöker campa i svampar på Odenplan. Som tur är har hon sin gamla hund Dumpe till hjälp – han kan inte mycket, men han känner på sig när rådarna har något fuffens på gång. Det är rappt och roligt och väldigt välskrivet.
”Mor?” säger Stubbe olyckligt och tittar på sin mamma med bedjande blick. Som om hon kunde hjälpa honom. Det är rart och fint, men dessvärre tänker jag tvinga honom med mig vad hans mamma än kan ha att säga om saken. ”Gå du med unga fröken väktare här. Hon har nog sina skäl ska du se.”
Om alla rådare vore som hon så skulle mitt liv vara en härlig sol- och badsemester.
Med sin mors välsignelse lunkar Stubbe lydigt efter mig när jag bitvis åker, bitvis stapplar genom gränderna, beroende på terrängen. Han säger inte ett ljud och det gör inte jag heller. Faktiskt så vet jag inte riktigt hur man småpratar med ett troll när man inte försöker luska ut någonting. Har du ätit några schyssta sopor på sistone? Inte värt att försöka.
Jag tittar ned i marken för att, utan att låta mig dras omkull av Dumpe, navigera genom en ovanligt knepig passage (för den som händelsevis har fotbeklädnader i form av inlines) beströdd med allsköns bråte, och lyckas på detta sätt gå rakt in i en vägg bestående till hundra procent av troll. Ett troll, närmare bestämt.
”Ursäkta mig”, säger jag. Det är väl ändå på plats, även om det förmodligen bara var för mig krocken kändes.
Trollet tittar ned på mig. Jag känner genast igen henne. Och hon känner igen mig. Det är Måne, det troll jag egentligen ville ha tag på.
Hon håller upp sin halva av talträet. Det lyser blått och vibrerar som en slagborr i labben på henne. När jag tar emot det slocknar det och blir stilla.
”Förlåt. Jag glömde att jag hade det i höftskynket. Trodde att det var gaser.”
Ur Sömnernas sömn av Elin Säfström, Gilla Böcker: 2018
Här blir det en stillsam söndag. Jag har varit förkyld med hosta och krångliga luftrör i över en vecka, men fick just tillbaka mitt coronatest och det var negativt så nu vågar jag röra mig ute igen – men idag är det höstligt och regnet hänger i luften, så det får bli en lugn dag. Ni glömmer väl inte att det är Kanelbullens dag, förresten?
Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese.
Ibland hittar man nya titlar på de krångligaste vis. Jag slöscrollade lite på Twitter i förmiddags och såg ett roligt inlägg av Richard Osman (som ju skrivit den otroligt hyllade Thursday Murder Club, jag står först i kön på bibblan) där han taggade sin bror Mat Osman, som ju är basist i ett av mina favoritband of all times, nämligen Suede, och genom att jag klickade på hans profil upptäckte jag att även han skrivit en bok som verkligen låter som något för mig. Jag köpte den således omgående till min Kindle, och dagens Smakebit blir förordet – eller vad man ska kalla det.
I stand stock still, as if I’m full to the brim with petrol, full to the very edge with flames twisting around my feet. The snow falls at night here but this evening is so bible-black that the only sign of the surrounding snowfall is that sound itself has died.
felt on the piano strings,padding in the bass drum
I can see the faint outline of the deck, then all is abyss. I stand, frost crackling under my boots, and spread my arms wide to lean into the wind. The pressure holds me there, precisely balanced, leaning, forward, downhill, into the night.
woodwinds: lacuna, solo
I feel I could dive, swooping between the starburst of fat, soft flakes and the silent pines, over the sleeping lakes and dead roads, all the way to the end of America.
strings: andante, acceso, glissando
I let go…
Ur The Ruins av Mat Osman, Repeater: 2020
Fler Smakebitar finns denna vecka hos Flukten fra virkeligheten! Mycket nöje och glad söndag önskar jag er.
Äntligen har jag fått tid att läsa På andra sidan bron, uppföljaren till Hanna Jedviks fina Sommarplåga. Och åh, vad den levde upp till mina förväntningar! Det är ju inte självklart att bok två blir lika bra som den första, men denna är ännu bättre. Ja – jag har faktiskt läst ut den, men jag valde veckans Smakebit redan igår, och den kommer från en passage ganska tidigt i boken.
”Lätt att jag skulle vara en säl om jag var tvungen att välja ett djur”, säger jag rakt ut i luften, släpper inte den lilla grå knubbsälen med blicken.
”Sälar är fina djur. Finns det någon särskild anledning till att du vill vara just en säl?”
”Sälar lever det perfekta livet, simmar omkring i havet eller ligger på klipporna och solar.”
”Det förstås.”
Att förklara hur fri jag känner mig i havet låter sig inte göras så lätt. Hur det är att bli ett med vågorna, känna vattnets starka krafter omsluta kroppen. Med livets krav ovanför ytan på betryggande avstånd.
”Och du då? Vilket djur skulle du vara?” frågar jag Jim.
Han funderar en stund och följer en sälunge med blicken.
Ur På andra sidan bron av Hanna Jedvik, Rabén & Sjögren: 2020
Det är så mycket jag älskar med denna boken – havet, Göteborg, text, sälar och bekanta gator och platser. Och kärlek, vänskap, musik, familj – och humor, mitt i svärtan. Jättefin ungdomsroman som passar alla åldrar, så att säga.
Det är grått i Göteborg idag och bokcirkel om Terapeuten av Helene Flood står på schemat i eftermiddag. Önskar er en fin fortsatt söndag! Fler Smakebitar finns denna veckan hos Astrid Terese!
Idag är det höst i Göteborg. 13 grader, blåsigt och grått. Men jag omfamnar hösten med mustiga grytor, mycket deckare och mycket stickning.
Veckans Smakebit kommer ur Lisa Jewells senaste spänningsroman, Invisible Girl. Jag har faktiskt bara börjat, så jag kan inte säga så mycket mer än vad Smakebiten ger, men jag gillar hennes genrebyte och ser fram emot boken!
I duck down and pull my hoodie close around my face. Ahead of me the girl with red hair is picking up speed; she knows she is being followed. I pick up my speed to match hers. I only want to talk to her, but I can tell from the way she’s moving that she’s terrified. I slow down at the sound of muffled footsteps behind me. I turn and see a figure coming after us.
I don’t need to see their face to know who it is.
It’s him.
Ur Invisible Girl av Lisa Jewell, Atria Books: 2020
I eftermiddag blir det förhoppningsvis ett besök på Röhsska, följt av middag på stan. Jag önskar er en härlig söndag! Fler Smakebitar finns att hitta hos Astrid Terese.
En otroligt svår fråga, måste jag säga. Utgivningen i höst är helt enorm med massor av titlar som jag är sugen på. Jag skrev ner sex-sju sidor i en anteckningsbok när jag läste Svensk Bokhandels höstkatalog, några av dem har jag redan betat av men det är väldigt många som återstår – för att inte tala om den utländska utgivningen.
Här är några i alla fall:
Concrete Roseav Angie Thomas – en prequel till fantastiska The Hate U Give.
Jag skulle kunna lägga till femtio titlar till, men det får väl finnas gränser. Kul ska det bli, i alla fall! Var jag ska hitta all lästid vete fåglarna, men det gäller att satsa!
Till träffen med Bokbubblarna på onsdag valdes två böcker ut – Rodham och Frankissstein. Jag hade tänkt nöja mig med Rodham, men så föll det sig ändå så att jag började på den i förrgår kväll och har fastnat totalt. Den berättar två historier – om Mary Shelley och hennes sällskap i Genève när hon började skriva Frankenstein, och tvåhundra år senare när en brittisk läkare och transperson, Ry, förälskar sig i Victor Stein, en ledande forskare inom artificiell intelligens. I den nutida berättelsen finns även Ron Lord, som håller på att göra sig en förmögenhet på sexrobotar för ensamma män, och ett centrum i Arizona där döda kroppar väntar på tekniken som krävs för att de ska kunna komma tillbaka till livet.
Dagens Smakebit kommer ur Mary Shelleys funderingar på sin kommande berättelse.
Du måste skapa mig en kvinna, som jag kan leva tillsammans med under ömsesidigt utbyte av de ömma känslor som är nödvändiga för mig… jag kräver en varelse av ett annat kön, men lika anskrämlig som jag… Vi kommer visserligen att vara monster, avskurna från hela världen, men av den anledningen kommer vi att bli desto mer fästa vid varandra. Vårt liv blir inte lyckligt, men skadar ingen, och tyngs inte av den olycka jag nu känner. Om du går med på detta, ska varken du eller någon annan människa någonsin se oss igen: jag ska ge mig av till Sydamerikas väldiga vildmarker… Mitt liv kommer att förflyta stilla och i min dödsstund kommer jag inte att förbanna min skapare.
Min make är ute på sjön tillsammans med Byron. Huset är stilla och varmt. När huset torkar ångar det om det, och det verkar fyllt av uppenbarelser, eftersom våra tankar formar ångan till gestalter som vi tycker oss känna igen.
Vad känner vi igen? Vad vet vi?
Ur Frankissstein av Jeanette Winterson, Wahlström & Widstrand: 2020
Idag är min sista semesterdag! Det kommer att kännas konstigt att börja jobba efter semestern utan att faktiskt åka till jobbet – jag behöver bara sätta på kaffe och förflytta mig från ett rum till ett annat – men det är klart att det är skönt att slippa det där joxet sista kvällen också, leta efter passerkort och packa väska och lista ut matlåda och ligga vaken halva natten av rädsla att inte vakna i tid.
Det har ”hotats” med rejäla oväder i flera dagar men hittills har det mest varit några enstaka smällar och lite regn. Och regnet behövs, så jag hoppas att eftermiddagens ”hot” faktiskt uppfylls. Då kan man dessutom ligga och läsa i soffan med gott samvete 😉
Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese!
Vilken är din favoritförfattare inom spänningslitteraturen? Vilken är hens bästa bok?
Frågeställerskan har själv svarat med en manlig och en kvinnlig författare, så det tänker jag också göra!
Vad gäller den manlige så är jag enig med enligt O – Peter James är överlägsen för mig. Jag läste hans Levande begravd2016 och plöjde sedan hela serien om Roy Grace under några månader. Sedan dess har jag fått vänta tålmodigt tills nästa kommit ut, under våren eller försommaren. Och jag blir aldrig besviken! Grace är en bra manlig poliskaraktär, vilket inte alltid är fallet, och hans privatliv har varit alldeles lagom viktigt i böckerna och under ett antal av dem var det minst lika spännande som mordfallen han och hans team löser. I början på serien får vi veta att hans fru Sandy försvann på Graces trettioårsdag, vilket utgör ett otroligt fängslande mysterium i flera volymer. Det är svårt att välja den bästa, men förra årets Dead at first sight, som tydligen inte kommit på svenska ännu, var fantastiskt bra.
Vad gäller kvinnliga författare vill jag också försiktigt instämma i Lindas svar, men jag har bara läst två böcker av Sharon Bolton så jag vet inte om jag ska uttala mig så säkert. Därför väljer jag att svara Elly Griffiths här. Jag tycker mycket om hennes böcker om rättsarkeologen Ruth Galloway, och får även där vänta tålmodigt på nästa bok i serien varje år. Dock släpptes första boken i en ny serie, med den kvinnliga polisen Harbinder Kaur i huvudrollen, förra året – The Stranger Diaries, eller Främlingenpå svenska. Den var otroligt bra och jag längtar efter nästa, The Postscript Murders som kommer i höst.
Min fjärde semestervecka lider mot sitt slut – men jag har en kvar, och igår fick jag en snilleblixt om att resa bort några dagar. Så imorgon, trevligt nog min födelsedag, åker vi till Varberg över två nätter. Jag har sett så fantastiska foton från Getterön denna sommar, så när jag hittade ett boende mitt i en av vikarna var det bara att hoppas att min käre make var med på tåget – och det var han. Det ska bli så skönt – och förhoppningsvis ge lite lästid vid havet, för sådan är jag svältfödd på i år.
Veckans Smakebit kommer ur Mot San Francisco, en av de debutanter som jag markerade som intressant i Svensk Bokhandels höstkatalog härom morgonen och blev glad när jag såg att den redan kommit till Storytel.
Julie berättar om sin vänskap med B under sent 70-tal, och om våren 2019, när B har rymt från fängelset där hon hamnade efter att ha varit skyldig till skolskjutning, vilket Julie känner att hon har en skuld i, men vi vet inte hur än. Boken är löst baserad på Brenda Ann Spencer, ni vet, sextonåringen som myntade begreppet ”I don’t like Mondays” som Bob Geldof och Boomtown Rats senare gjorde till poplåt.
Men jag hade fel om närheten. För jag träffade Jim. Det var i Boston. Precis som jag studerade han till lärare, och trots att min dröm varit att skriva, att resa, att smälta in i något annat land där min stora kärlek inte var ett sår i nationens historia, möttes vi där, en iskall decembernatt.
Jim var från Minnesota och antalet ord han kunde för snö var fler än gångerna jag hade sett den innan jag flyttade från San Fiego. Han tryckte alltid min hand extra hårt när de isiga nordstatsvindarna blåste genom våra jackor.
Jag tänkte ofta på henne om vintrarna, jag skämdes över de barnsliga föreställningarna om oss i sön. Hur vi skulle gjort snöänglar. I de tankarna var vi fortfarande flickor, barnsliga tonåringar. B var vild och jag tillbakadragen och rädd för hur vätan från snön skulle ge mig urinvägsinfektion.
Ur Mot San Francisco av Clara Clementine Eliasson, Romanus & Selling: 2020
Idag hittar du fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten! För egen del blir det bokcirkel i eftermiddag hos M och O i Tuve vilket ska bli trevligt. Tre personer i cirkeln har dock meddelat idag att de vill pausa under hösten, så vi får se hur framtiden blir för denna lilla grupp, som jag faktiskt deltog i för första gången för precis fem år sedan idag.
Enligt O har startat en ny utmaning, nämligen Veckans kulturfråga, som satte igång igår. Kul initiativ och självklart vill jag vara med.
Utmaningens första fråga lyder, kort och gott:
Vilken är den bästa bok du läst i sommar?
Jag har flera kandidater, men valet måste till slut falla på The Girl with the Louding Voice av Abi Daré. Den var verkligen helt fantastiskt bra och golvade mig fullständigt.
Stories from the city, stories from the sea 