Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?
Kanske om att världen är liten, om litteratur, om hur livet kan ändras (både till det positiva och negativa) över en natt, om tillfälligheter och impulsiva beslut som förändrar precis allting.
Musik är enklare eftersom det verkar som om jag bara lyssnar på samma artister hela tiden. Det skulle bli Magnetic Fields, Belle and Sebastian, Amy Winehouse, Beatles, Black Box Recorder (som vi har att tacka åtminstone delvis för att min man skrev till mig på Tinder), The Streets och Beach Boys. Och Dire Straits för pappa, Sultans of swing eller Money for nothing. Och Moonlight Shadow med Mike Oldfield för båda föräldrar. Julia med Marit Bergman och Bara om min älskade väntar från vårt bröllop. Där har jag antagligen fyllt musikkvoten med råge!
Vilket kulturellt verk om midsommar vill du lyfta fram?
För några år sedan läste jag The all-night sunav Diane Zinna, som handlar om en amerikansk universitetslektor som följer med en student till hemlandet – Sverige, förstås. Och trevligt nog i Olofstorp, i närheten av Göteborg. Resan avslutas med en tripp till Öland för att fira midsommar, och det hela slutar i katastrof. Det är en riktigt bra roman och jag är väldigt förvånad över att den inte snappats upp av ett svenskt förlag.
Röda vita rosenav Mariette Glodeck är en fantastisk roman som jag tydligen läste 2013 – det känns verkligen inte som om det var så länge sedan. Även detta firande spårar ur – det kanske inte är så konstigt att jag föredrar att fira midsommar under väldigt stillsamma omständigheter… 😉
Det känns omöjligt att inte nämna En midsommarnattsdröm av Shakespeare, som jag tycker mycket om. På tal om den kan jag ju slänga in den underbara filmen Döda poeters sällskap där just denna pjäs uppförs.
I Flickorna i parkenav Lisa Jewell hålls en stor fest på midsommarafton där en flicka hittas svårt skadad och medvetslös i ett hörn av den stora kommunala trädgården. Ännu en gång – det är säkrast att fira midsommar i stillhet!
För några år sedan tog Spotify fram en lista över de låtar som spelas mest på midsommar. Såhär ser den ut:
”Sol, vind och vatten” – Ted Gärdestad
”Sommaren är kort” – Tomas Ledin
”Sommartider” – Gyllene Tider
”Ta mig till havet” – Peter Lundblad
”Vågorna” – Uno Svenningsson
”Sommarnatt” – Snowstorm
”En kväll i juni” – Lasse Berghagen
”Änglamark” – Sven-Bertil Taube
”Magaluf” – Orup
”Dina färger var blå” – Tommy Nilsson
Personligen är jag förtjust i Sommarnatt, En kväll i juni och Änglamark men övriga klarar jag mig gärna utan…!
Jag högg denna från ett ställ med biografier på biblioteket för ett tag sedan när övriga familjen babysimmade. Jag har haft en fascination för Édith Piaf i många år, och vetat lite grann om hennes uppväxt och start på karriären men det var kul att fördjupa sig lite grann.
Enligt legenden föddes Piaf på gatan i Belleville, enligt födelseattesten på ett sjukhus. Hennes barndom tillbringades delvis på farmoderns bordell, där flickorna som arbetade där tog hand om henne. En stor del av hennes liv som ung vuxen tillbringades på Paris gator och Piaf försörjde sig också som gatusångerska, tills hon blev upptäckt av en nattklubbsägare. Det finns en ganska dråplig historia om när hon blir inkallad för att göra ett framträdande men inte riktigt har hunnit sticka färdigt tröjan hon ska ha på sig. En tidig pojkvän var hallick, men tog en del av Piafs gage i utbyte mot att inte tvinga henne in i prostitution. Han försökte skjuta henne senare, men misslyckades.
Piafs liv kantades av sorg – bortlämnad av föräldrarna, förlorade sin enda dotter till hjärnhinneinflammation vid två års ålder, hennes livs kärlek (som redan var gift), boxaren Marcel Cerdan, omkom i en flygolycka.
Hon blev mycket populär under kriget i Frankrike och mot slutet av 50-talet slog hon även igenom i USA. 1963 dog hon av levercancer, egentligen på Rivieran men kroppen fraktades till Paris för att hennes beundrare skulle tro att hon dog i hemstaden. Hon ligger begraven på Père Lachaise bredvid sin dotter. (Jag var på Père Lachaise första gången jag var i Paris men lyckades inte hitta en enda intressant grav. Det var innan free roaming – nästa gång gissar jag att jag kan använda gps…)
Underhållande och lättsamt skriven. Inget litterärt mästerverk, men det hade jag inte väntat mig heller. En nätt biografi över en intressant person räcker gott ibland.
Nicola Yoon har tidigare skrivit de strålande ungdomsromanerna Ingenting och allting och Idag är allt. Jag blev glad när jag såg att en ny var på gång – och extra glad när jag såg titeln som bara måste vara tagen från min favoritlåt av The Magnetic Fields, nämligen The book of love. Och javisst, ett utdrag finns med på bokens försättsblad. God smak! David Levithan som är en annan stor favorit har ofta med dem i sina böcker också vilket alltid är trevligt.
Texten i sin helhet är ljuvlig:
The book of love is long and boring No one can lift the damn thing It’s full of charts and facts and figures And instructions for dancing
But I, I love it when you read to me and You, you can read me anything
The book of love has music in it In fact, that’s where music comes from Some of it is just transcendental Some of it is just really dumb
But I, I love it when you sing to me and You, you can sing me anything
The book of love is long and boring And written very long ago It’s full of flowers and heart shaped boxes And things we’re all too young to know
But I, I love it when you give me things and You, you ought to give me wedding rings
Stephin Merritt
Evie tror inte längre på kärleken, efter att hennes pappa lämnat familjen för en annan kvinna. Hon har alltid varit tokig i romance-böcker, men inte ens de gör henne glad längre. En dag, när hon ser ett par kyssa varandra, får hon plötsligt en syn för sina ögon – hon ser hur parets kärlek började och hur den kommer att sluta.
När hon försöker reda ut för sig själv vad det är som ¨pågår hamnar hon av en slump, via ett litet lånebibliotek och en gammal dam, på en dansskola. Hon lär sig att dansa klassiska pardanser tillsammans med en kille som kallar X. Han är Evies motsats – modig och passionerad och med en säga ja-filosofi – såpass att han vågar sig på att anmäla dem till en danstävling.
Evies syner gör att hon inte riktigt vågar falla för X, hur gärna hon än vill. Är det värt att ta risken för kärleken, även om det kan sluta illa?
Jag gillade verkligen denna söta berättelse. Övernaturliga inslag är vanligtvis verkligen inte min grej, men när det är någorlunda subtilt och inte tar över allt kan jag tycka att det är lite eskapistiskt trevligt. Nicola Yoon skriver väldigt trevligt, hon plockar upp intressanta tankar och det är bra läsning. En sak som jag inte riktigt gillade var hur lite plats Evies kompisar får – jag minns inte ens vad de hette, och om karaktärer ska finnas med och ändå spela en viss roll kan de få lov att ta lite plats också.
Det sista solot valdes till senaste bokklubbsbok för Bokbubblarna, och som så ofta när det gäller cirkelböcker är det kanske inte en bok jag hade plockat upp spontant. Och som så ofta blir det en bok som jag är glad att ha kommit i kontakt med.
Detta är en berättelse om en frånvarande far, kan man väl säga. En charmig men ganska hopplös jazztrummis som aldrig vill växa upp och efterlämnar många fruar och barn utmed vägen. Vi träffar honom i mitten av 2010-talet i Stockholm, när han kommit till Stockholm för att träffa de flesta av sina barn, och sedan berättas hela hans liv i flashbacks.
Från barndomen i Schiedam – Rotterdams lillebror – genom ungdom och slutligen turnébussen som tar honom till Sverige där han träffar Eva och Den Stora Kärleken. Det är bara det att han redan har en fru och son i Nederländerna, men det går väl att lösa. Sjon Kastelein tar ingenting på särskilt mycket allvar, och man blir otroligt trött på honom boken igenom. Men han är charmig och det är på något vis svårt att inte tycka om honom, även om man såklart inte skulle vilja ha en sådan person nära sig.
Det känns som om detta är en sann historia, men när vi pratade om den i bokcirkeln var det ingen som hade hittat något belägg för det. Jag har fått för mig att jag läst något åt det hållet någonstans men det är nog inbillning. Men det är ett gott betyg för boken. Som ändå är helt okej.
Just nu läser jag: Blonde av Joyce Carol Oates, som är något av ett evighetsprojekt. Den får ta den tid den tar! På kvällarna läser jag The QI Book of General Ignorance där jag lär mig saker såsom att Henry VIII i lagens mening bara hade två fruar, att tvestjärtshanar har en extra penis ifall den primära skulle brytas av när den vänslas med en tvestjärtshona och att Jorden egentligen har minst sju månar (även om inte astronomerna riktigt håller med). Så började jag så smått på Pretending av Holly Bourne idag, och ska börja på andra boken om Stephens & Mephisto av Elly Griffiths, Smoke and mirrors, någon gång under helgen.
Just nu tittar jag på The Crown, SVT:s julkalender, Alla mot alla och säkert lite annat också. Mitt guilty pleasure och avkopplingsprogram Paradise Hotel har final på onsdag och det ska bli rätt skönt att slippa bry sig om det där längre 😉 Och På Spåret, givetvis!
Just nu lyssnar jag på mer musik än jag gjort de senaste två åren, typ. Alltså, den senaste veckan har jag nog lyssnat på mer än 2019 och 2020 tillsammans. Det blir mycket Belle & Sebastian, Monica Zetterlund, The Libertines, Weezer och lite andra gamla favoriter, men jag måste verkligen lära mig att lyssna på ny musik också. Och Flashback Forevers julkalender, givetvis!
Just nu längtar jag efter julledighet och att få ligga i soffan och läsa en hel dag om andan faller på. I det lite kortare perspektivet längtar jag efter fish tacos med mangosalsa och pico de gallo inom en halvtimme!
Det var dags att läsa en gammal favorit för vårt höstbokbingo. Vanligtvis väljer jag något lite nätt och lätt, men jag har varit sugen på att läsa om Louise Boije af Gennäs äldre böcker ett tag och det fick bli denna, som var en stor favorit för mig i tjugoårsåldern.
Det handlar om fyra kvinnor som börjar närma sig trettio. Lizzie, som är gift med Frank och väntar sitt första barn. Catta, som har en komplicerad relation till sin far och till sin gifte älskare Charlie. Gunvor, som flyttat från familjens gods till en egen lägenhet på Södermalm med ett alldeles eget himmelsblått rum men utan en hjärtevän. Och Stella, som driver egen second hand-butik och bor ihop med den mycket yngre och destruktive Benjamin.
De lärde känna varandra på Lundsberg, där de alla hamnade av olika anledningar och blev oväntade bästa vänner, bildade skolans första tjejband och rökte gömda Prince och skrattade och grät tillsammans. Nu har de delvis glidit isär, men träffas då och då och ett av dessa tillfällen är på Cattas födelsedag där de efter några glas champagne och en rejäl bastu beslutar sig för att det är dags att starta upp bandet igen. Men kommer det att fungera, när deras livssituationer är så olika jämfört med då?
Vid sidan av storyn om bandet finns allas separata liv. Lizzie vet inte längre vem hon är, när hon nu förväntas vara mamma och fru. Catta kämpar med det konstanta bekymret att ha en gift älskare, men hittar plötsligt Stefan som verkar vara den perfekta mannen för henne. Eller? Gunvor sliter på jobbet som ekonom, känner sig malplacerad överallt förutom när hon är hemma på landet med brorsan Claes. Och Stella, med sina ätstörningar och allmänt destruktiva livsstil, har även en alkoholiserad åldrande mamma att ta hand om, vare sig hon vill eller inte.
En annan viktig karaktär i boken är Stockholm. Jag är inte så väldigt bekant med huvudstaden även om jag förstås varit där ett tiotal gånger, kanske, och jag älskar beskrivningarna av miljöerna – det är så härligt. Musiken spelar också en stor roll, och citaten som valts ut för att inleda varje kapitel är mycket välfunna.
Överhuvudtaget är boken välfunnen och välformulerad. Den är lång, men jag upplever inte att den är babblig – även om inte allt känns lika fantastiskt som det var när jag läste den för första gången, för sisådär femton år sedan. Men mysigt är det, och varmt och fint om vänskap och om hur livet förändras men somligt består. Och om att göra svåra val och fatta beslut som man inte vill, för att det är det som måste ske.
November, alltså. Förra veckan var tung, med Alla Helgona en helg följt av Fars Dag igår. Men – det gäller att lägga fokus på de positiva saker man har omkring sig istället. Vi hade en mysig helg med mycket sällskapsspel och god mat och jag verkar ha fått lite nytt läsflow igen. Och snart är det jul och det ska bli så skönt med ledighet, levande ljus och lite frid.
The artists formerly known as Kulturkollo, eller några av dem i alla fall: Anna, Fanny, Helena, Linda och Ulrica ger oss utmaningen Just nu första lördagen i varje månad och här kommer mina svar för november.
Just nu läser jag Blonde av Joyce Carol Oates, Nio liv av Emelie Schepp och Breathless av Jennifer Niven. Har en härlig hög med biblioteksböcker som väntar på mig och som behöver läsas under de närmaste tio dagarna, så jag hoppas att jag kan hålla igång lite flow.
Just nu tittar jag liksom praktiskt taget alla andra på Kärlek och anarki på Netflix. Har även börjat se The Queen’s Gambit, också på Netflix, och The Undoing på HBO. Sedan finns det ju en hel del annat kul också. Alla mot alla fortsätter att leverera, och jag har gillat Decenniets mästerkock som gått nu under ett par månader.
Just nu lyssnar jag inte speciellt mycket på någonting. Vissa poddar sätter verkligen guldkant på veckodagarna dock, såsom Flashback Forever och Recensörerna, men jag har varit jättedålig på att lyssna på musik i 1½ år, ungefär. Får se när jag får feeling igen!
Just nu längtar jag efter normaliteten i vardagen. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att jobba hemifrån, men jag saknar kulturevenemang och naturligt umgänge med vänner jättemycket. Och att krama folk och att inte behöva tänka två gånger innan jag sätter mig på en spårvagn eller går till biblioteket, hur snabb jag än blivit på att kasta mig in, gå till reservationshyllan, till återlämningsdisken och ut igen 😉
För några veckor sedan tillbringade vi en regnig helg med att se på brittiska förlagan till Bäst i test, Task Master. En av deltagarna var Richard Osman, som jag kände igen lite vagt som deltagare i andra brittiska lekprogram, jag följde honom på Twitter, insåg att det var han som skrivit The Thursday Murder Club som är så enormt hyllad och flög upp på topplistorna i England när den kom ut och tyckte att det var himla skoj. Några dagar senare upptäckte jag att han a) är lillebror till Mat Osman, basist i Suede som är ett av mina favoritband genom tiderna, och att b) Mat Osman också släppt sin debutroman i år. Så jag fick ju kasta mig över Kindle Store och plocka hem The Ruins, och åh, vilken bok det är!
Jag vet knappt var jag ska börja när jag försöker skriva något om den, och jag tror inte att jag ens kan försöka göra en sammanfattning. Däremot kan jag berätta om startskottet, och det som får boken att få en riktig kickstart.
Adam Kussgarten är något av en eremit. Han bor ensam i en lägenhet i västra London där han byggt upp ett eget litet universum i form av en otroligt avancerad modellstad, Umbrage. Umbrage är fullt utrustat med el, vatten och allt man kan tänka sig, och har en helt egen historia. Otroligt spännande att läsa om, faktiskt. En dag får han ett telefonsamtal, där han får reda på att hans identiska tvillingbror Brandon, en bedagad musiker, har skjutits till döds en kort sträcka från Adams lägenhet. Bröderna har inte pratat på många år, men när Brandons flickvän och modern till Adams brorson i USA ber honom nysta i vad som hänt kan han inte säga nej.
Spåren leder först till ett exklusivt barockhotell i östra London, där Adam inser att han kan passera för Brandon helt utan problem. Detta leder till en av de mest unika och intressanta berättelser jag någonsin läst. På sätt och vis är det förstås en deckare, eller snarare spänningsroman, men det är så mycket mer. Det handlar om identitet, och flytande identitet, och om att fatta beslut om förfluten tid och framtid. Brandons värld är så diametralt olik Adams, och det är en otrolig beskrivning av en undre värld och att äntra den, från att ha varit nästan isolerad.
Osman har en otrolig talang för att skriva och berätta. Det är verkligen förtrollande att läsa The Ruins, som är så mycket mer än bara en roman. Här finns allt. Spänning, dekadens, kärlek – och musik. Massor av musik och texter. Man förstår att Osman känner till hur den brittiska musikindustrin funkar, för det är väldigt trovärdigt beskrivet och säkert sant. En vän berättade att han sagt i en intervju att Bernard Butler, Suedes första gitarrist som hoppade av strax innan den stora succén, är den bäste skribenten bland dem. Eftersom båda Brett Andersons böcker varit magnifikt välskrivna får man ju hoppas att även Butler tar sig an skrivandet!
Mycket av det Killinggänget gjorde skedde när jag bodde utomlands – jag kan NileCity 105,6 praktiskt taget utantill, men efter det är jag pinsamt obevandrad. Jag har sett Torsk på Tallinn, ganska snart efter att den gjordes, och på senare tid lite mer tack vare en bildande make, men det är alltså mycket som jag inte kommit i kontakt med mer än i förbifarten. Linus Kuhlin har fyllt i mina kunskapsluckor på ett makalöst sätt i sin bok. Oerhört researcharbete, mycket skickligt sammanfattat och väldigt inspirerande.
Det handlar ju om humor, såklart – men lika mycket om hur det är att arbeta tillsammans med vänner, om hur vänskaper inte alltid mår så bra av att arbeta ihop och om hur livet kan vilja gå i olika riktningar som inte nödvändigtvis matchar med planen för arbetet – eller vänskapen. En kronologisk berättelse med analys och tanke, inte helt okritiskt men fullt av kärlek ändå.
Korrekturläsningen lämnar tyvärr lite att önska, men jag hängde för en gångs skull inte upp mig på det. Det var så trevlig läsning i alla fall.
Det var en slump att Snedtänkt-avsnittet om Killinggänget – det första av två, i alla fall, kom några veckor innan jag läste boken och det var en fröjd att lyssna på Kuhlin i samtal med Kalle Lind. Jag längtar efter avsnitt två!
Stories from the city, stories from the sea 