Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
Jag tyckte verkligen att premissen för Staden lät intressant – en övergiven stad som stått tom i många år, dit ett dokumentärfilmsteam kommer för att försöka ta reda på vad som hände. De har fem dagar på sig, men när de börjar se och höra oförklarliga saker börjar det bli osäkert om de någonsin ska kunna ta sig därifrån.
En jätteintressant idé, alltså – men för mig faller den totalt platt. Det finns många spår som hade kunnat bli riktigt spännande, men det blir aldrig varken nervkittlande eller pulshöjande. Berättelsen från 1959, då allt hände, är ganska spännande, även om jag mest tänker på Sten Frisk från Tre Kronor – men det finns somligt som är mycket bra. Den nutida berättelsen intresserar mig helt enkelt inte tillräckligt. Jag hade nog för höga förväntningar, och slutet var väldigt förutsägbart. Ett västgötaklimax för mig, alltså – men det är värt att notera att väldigt många är väldigt förtjusta. Men vi klickade inte, Staden och jag.
Jag dras inte automatiskt till rosa omslag, men det var något med detta som fick mig intresserad. Känslan av att det är en bok med vässad egg kom till mig och ja, det stämmer. Edliden har förvisso skrivit en relationsroman med inslag av både chicklit och feelgood men det är mer än bara så och det blir en bra balans dem emellan.
Doris har flyttat till Stockholm från Värmland, delar lägenhet med en tjejkompis på Söder och jobbar inom media – närmare bestämt med en illa förklädd version av Paradise Hotel. (Det gör alltså ingenting att den är illa förklädd – det blir bara extra roligt då, särskilt för en sådan som mig som kan roas hejdlöst av sådana program.) Hon tampas med diviga deltagare men har som tur är goda vänner på jobbet att luncha och stöta och blöta grejer med. Alltid fint!
Dejtar gör hon, mer eller mindre sporadiskt. Tinder är ju som det är – man ska ha rejäl tur för att göra en lyckoträff – men när hon hittar Petters profil känns det ändå som om något kan vara på gång. Han är enligt egen utsago feminist, verkar ha breda intressen och lyssnar på ganska bra musik. Kanske är han för bra för att vara sann? Som läsare drar jag öronen åt mig när han a) vill skicka och ta emot nakenbilder och b) inte dyker upp på deras första planerade dejt. Men hade Doris avbrutit där hade det inte blivit någon bok, förstås.
Efter ett tag kommer det fram (på ett lite osannolikt sätt, kanske) att Doris och massor av andra kvinnor har lurats av ”Petter”. De jämför erfarenheter i en gruppchatt och det blir en riktigt girl power-grupp av det hela, redo att konfrontera ”Petter”. Sådant gillar jag! Det känns som om det var längesen sist.
Vid sidan av fortgår den mest dramatiska säsongen av Château Amore någonsin. Kontroversiella ämnen (nå) tas upp och publiksiffrorna slår i taket – men Doris blir indragen på ett väldigt oväntat och ovälkommet sätt.
En schysst debut som inbjuder till bladvänderi – bara ett kapitel till… ja, ni vet. Tror att detta skulle kunna bli en rolig tv-serie. Edliden skriver flyhänt och med massor av humor och det ska bli roligt att se vad mer som kommer ur hennes penna!
Det tog mig lite tid att plocka upp Fråga mig igen och jag har identifierat varför – jag tyckte att omslaget var så likt Små eldar överallt. Som visserligen är en utmärkt roman i ungefär samma genre, men… ja, jag vet inte. Det är inflation i vissa sorters omslag – detta är en sort, en annan är förstås alla evinnerliga omslag med kvinnor sedda bakifrån. Men nu var det inte det det gällde.
Jag åt lunch med Therese för några veckor sedan och samtalet gled förstås in på böcker. Hon nämnde denna som en sådan där roman som man kan sakna ibland, som sträcker sig över lång tid och faktiskt funkar som en sorts modern epik, trots att det kanske inte borde gå att göra så många år såpass kompakta som de blir här. Men det är skickligt och väl utfört, och det är en riktig njutning att läsa – även om det absolut inte är någon feelgood vi har med att göra här.
Två unga familjer flyttar in på samma gata i en småstad en bit utanför New York. Männen är poliser och har jobbat tillsammans inne i stan under en period, men deras fruar går inte riktigt ihop. En av dem vill bli vän med den andra, men hon stöter bort henne så gott hon kan utan att vara otrevlig. Kalla det intuition. Men när båda paren får barn – Peter och Kate – ungefär samtidigt och de blir goda vänner är det nästan omöjligt att hålla sig på varsin sida staketet, så att säga. Och det är det som leder till den stora katastrofen. Ett av barnen ber om hjälp hos den andra familjen och inom några få minuter är ingenting sig likt.
Vi får följa alla huvudkaraktärer i sin egen berättelse, från 70-talet till nu. Det finns onekligen lite varierande minnen från vad som hände då. Missbruk och psykisk ohälsa är ständigt närvarande, liksom tankar kring varför det blev som det blev. Hemska saker händer och ibland är det otroligt mörkt, men som berättelse sett är det inte avgrundsdjupt heller. Keane gör ett ypperligt jobb med att hålla texten på en lagom nivå och även om man inte alltid håller med det huvudpersonerna tar sig för ger författaren läsaren en chans att åtminstone försöka förstå dem. Skickligt som bara den, tycker jag.
Förra årets semestertegelsten med tillhörande instagramuppdateringar minns ni kanske – det var Ulysses under #bloominquarantine med Metta. I år har vi vårt gemensamma instagramkonto, @kaffeochkultur och tegelstenar tillsammans där istället. Årets bok är The woman in white av Wilkie Collins, som jag skulle ha läst när jag pluggade men som fick stryka på foten bland en massa annat som skulle läsas. Jag trodde faktiskt att jag hade börjat på dem åtminstone, men efter två dagars läsning känner jag inte igen någonting utom namnen, som jag förstås kan ha snappat upp på andra ställen. Nåväl – jag gillar den verkligen såhär långt, den är onekligen både nättare och mer lättläst än Joyce och ja, det kommer att bli bra det här!
Vi började igår och läser i 26 dagar (för ljudboken är 26 timmar, lätt att dela in). För mig som läser e-bok blir det ungefär ”sidor” om dagen, men det går ju fint att läsa vad som helst och dela upp i 26 etapper. Häng på, säger jag, under taggarna #encollinstillkaffet och #kokreadalong 🙂
Och naturligtvis kommer veckans Smakebit därifrån!
”Think of her as you thought of the first woman who quickened the pulses within you that the rest of her sex had no art to stir. Let the kind, candid blue eyes meet yours, as they met mine, with the one matchless look which we both remember so well. Let her voice speak the music that you once loved best, attuned as sweetly to your ear as to mine. Let her footstep, as she comes and goes, in these pages, be like that other footstep to whose airy fall your own heart once beat time. Take her as the visionary nursling of your own fancy; and she will grow upon you, all the more clearly, as the living woman who dwells in mine.”
Ur The woman in white av Wilkie Collins, Penguin Classics: 2003 (första publicering 1859).
Jag gick på semester i onsdags och det har varit kring 30-strecket på termometern en stor del av veckan. Idag är det dock bara 19 grader än så länge och det blåser riktigt kallt. Ljuvligt att vakna och frysa lite grann faktiskt om man nu får säga så – men det är jobbigt när det är för varmt och det är faktiskt extra jobbigt som gravid. Veckan som kommer lär innehålla en del kroppsarbete i form av röj, rens och flyttpack, så jag är glad om det håller sig under 25 i alla fall. Min lilla lägenhet som ska packas ihop blir extremt varm sommartid och att slita i 40 graders värme har jag verkligen noll och nada lust med. Men vi får se, som tur är behöver jag inte vara utflyttad förrän 30 september och vi får nya lägenheten 1 september. Jag har alltså rätt gott om tid egentligen – men skönt att få undan en del innan det är dags för jobb igen – och jag blir ju inte mindre gravid heller.
Annars har början på semestern fyllts med trevliga saker, jag har träffat två av mina bästa vänner och ätit gott, fått flera rejäla havsbad och en hel del lästid. Det är inte fy skam – och jag är ledig en hel månad till 🙂
Fler Smakebitar finns denna vecka hos Astrid Terese! Ha en fantastiskt fin söndag ❤
Om jag räknar ner dagarna till semestern? Jo, det kan man säga. Trevligt nog har jag bara två arbetsdagar kvar, vilket är otroligt skönt. Denna semester blir inte bara sol och bad och böcker då det ska flyttpackas och fixas, men det går bra det också. Vi får hoppas på att sommaren blir lång, för efter flytten kommer vi att bo betydligt närmare havet 🙂 11 minuter på bussen till Fiskebäck, det blir fint det.
I eftermiddag är det dags för bokcirkel, och det är en av mina gamla favoriter som ska diskuteras. Temat var sjuttiotal, så jag såg chansen att sticka in med Virgin Suicides som jag bara älskar. Det var ett tag sedan jag läste den, och sedan dess har den kommit i svensk översättning på Modernista så jag passade på att läsa den denna gången. Jag inser under läsningen att jag uppenbarligen kan delar av den engelska utantill, för jag minns precis hur originalmeningarna lyder. Antagligen har jag läst den ännu fler gånger än jag tror.
Filmatiseringen av Sofia Coppola är också alldeles magnifik – och jag såg filmen innan jag läste boken, under Kulturnatta i Göteborg 2000 på Hagabion. Vi tänkte se den igår kväll men galet nog finns den inte ens att hyra på nätet, i alla fall inte från Sverige. Jag tror att en dvd kan komma fram när jag packar ihop min lägenhet, i alla fall.
Mrs Woodhouse trodde Sorgens Dag hade tjänat ett viktigt syfte och många lärare gladdes åt att tystnaden kring ämnet brutits. En kurator kom till kollegiet en gång i veckan. Hon fick sitta i ett hörn av skolsköterskans lilla kontor. Varje elev som hade behov av att prata uppmuntrades att gå dit. Vi gjorde aldrig det, men varje fredag kikade vi in för att se om någon av systrarna Lisbon träffade henne. Hon hette miss Lynn Kilsem, men ett år senare, efter resten av självmorden, försvann hon utan ett ord.
Hennes examen i sociologi visade sig vara förfalskad och ingen vet om hennes namn verkligen var Lynn Kilsem, vem hon var eller vart hon tog vägen. Hur det nu än är med saken är hon en av de få personer vi inte har lyckats spåra och, med ödets karakteristiska ironi, en av de få personer som skulle ha kunnat berätta något för oss. För det var uppenbarligen så att flickorna gick till miss Kilsem regelbundet varje fredag fast vi aldrig såg dem bland de ynkliga medicinförråden i den där dåliga kopian till sköterskemottagning.
Ur Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides, Modernista: 2018
Ska man tro väderleksrapporten inleds min semester på onsdag med 26 grader och åska – idag är det 17 grader, blåsigt och grått. Ibland är det i och för sig inte helt fel ens på sommaren – igår ösregnade det och jag njöt fullt ut av att läsa, sticka och ta inte en utan TVÅ tupplurar.
Veckans tema i Tisdagstrion hos Ugglan & Boken är bokomslag med ansikten på. Jag är för närvarande kass på att läsa, kass på att blogga och kass på att hänga med på utmaningar, men jag vill ju. Så det är bara att försöka vidare 😉
De tre böcker jag har valt denna gång är:
Adults av Emma Jane Unsworth var en av mina favoriter från förra sommaren. Rolig och sorglig i en salig blandning – som ni vet är det där med humor och svärta en favorit hos mig.
Emma Hambergs ljuvliga Je m’appelle Agneta har förtjusat stora delar av läs-Sverige här under vår och försommar och det är så välförtjänt. En varm och fin berättelse om att våga göra något som man egentligen är alldeles för rädd för – och om Frankrike och mat och…
Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen är en litterär fantasi om Sylvia Plaths veckor i New York, som ju finns fiktionaliserade i Plaths egen The Bell Jar, men här får en annan sorts liv. Kanske den enda bok som någonsin fått mig att köpa ett särskilt läppstift!
Det går fortfarande lite segt med läsningen – eftersom jag somnar så fort jag försöker läsa i horisontellt läge. Men det får väl vara så. Om två och en halv vecka är det semester, får väl hoppas att det blir lite ordning på torpet då. Efter oktober räknar jag inte med att få sova sådär värst mycket på ett tag, så det är väl på så vis lika bra att försöka sova nu… 😉
Denise Rudbergs serie om Kontrahenterna är lätt och lagom spännande läsning, och boken Er tredje man kom ut i veckan som gick. Den funkar även fint som ljudbok, så där har jag i alla fall kommit en liten bit framåt om dagen. Därifrån kommer veckans Smakebit.
”För att inte testa deras tålamod genom att kräva att de skulle vara tysta och stilla, tog Signe med dem på promenad runt ön efter frukost. De letade efter smultron och plockade blommor. Stannade till vid Karlssons gård och matade kossorna i hagen med gräs. Signe gick i sina träskor, men pojkarna sprang barfota. Hon hade behövt förklara vad fenomenet sommarfötter innebar. Att fotsulorna efter vintern var ömtåliga och känsliga, men efter några dagar barfota härdades de. Vilket de gjort med besked.”
Ur Er tredje man av Denise Rudberg. Bookmark: 2021
Det är grått och lite kylslaget i Göteborg idag. Man får inte säga så här på sommaren, men jag tycker ändå att det är lite mysigt. I detta hushåll firas annandag midsommar med lasagne, vilket onekligen är trevligare att laga när det är lite svalt ute. Första gången detta skedde var 2018 och det känns som om det var 35 grader varmt, men vid närmare efterforskningar var det tydligen 18 grader den dagen. Minnet är lurigt!
Jag förstår inte vart tiden tar vägen, och det är just när det plötsligt är söndag igen som det blir påtagligt. Snart har halva juni gått, jag har gått in i vecka 22 och lilla hon i magen har visst fått sommarkänslor och är jätteaktiv och om en månad och en dag går jag på semester. Otroligt. Men skönt, förstås. Jag är trött efter denna våren, denna veckan har varit seg som sirap trots fyra dagars jobb och… ja, det ska bli ofantligt skönt att få vila lite – även om just denna semestern kommer att gå åt till en del annat också. Mer om det inom kort.
Läsning är förstås också något jag vill ägna tid åt. Just nu går det långsamt, eftersom jag somnar ifrån precis allt så fort jag lägger mig ner – men jag har massor på vänt. Nästa som ska påbörjas är Fråga mig igen av Mary Beth Keane, som jag förhoppningsvis kan börja på ikväll, och därifrån kommer veckans Smakebit. Den har hyllats på diverse håll och jag träffade en vän i fredags som också sjöng dess lov, så nu känns det dags.
”Francis Gleason, lång och smal i duvblå polisuniform, klev undan från solen och in i skuggan från det bastanta stenhus som inhyste polisstationen i fyrtioförsta distriktet. Fyra våningar upp vid 167th Street hade någon hängt ett par nylonstrumpor på tork från en brandtrappa, och medan han stod där och väntade på en annan aspirant, en polis vid namn Stanhope, lade Francis märke till hur oerhört stilla de spindelvävstunna benen hängde, den fina kurvan där hälen skulle vara. Kvällen innan hade ännu ett hus brunnit och Francis föreställde sig att det nu såg ut som så många andra i fyrtioförsta: ingenting kvar förutom ett ihåligt skal med en svartnad trappa inuti.
Ur Fråga mig igen av Mary Beth Keane, Albert Bonniers förlag: 2021
Jag har funderat ett tag på vilken bok det är som detta omslag drar mina tankar åt, men nu vet jag – det är förstås Små eldar överallt av Celeste Ng.
I eftermiddag är det dags för bokcirkel om Barnen på Hidden Valley Road, som ju var smakebit för två veckor sedan. Vi hade funderat på att ses ”i verkligheten”, men det blir för stökigt med söndagstrafik. Nästa gång går det förhoppningsvis att ordna tack vare semester och/eller bättre planering… 🙂
Sommaren är här, det är Sveriges nationaldag och vi firar vår första bröllopsdag idag! Hur firandet ska gå till vet jag inte riktigt än, men jag fick pioner på sängen imorse ❤
Imorgon ska Bokbubblarna träffas på picnic i Trädgårdsföreningen och prata om Kärlek i Europa. Jag började alldeles för sent, men jag är ledig imorgon som kompensation för att nationaldagen råkar falla på en söndag, så med lite tur hinner jag läsa en hel del då.
Och ur Kärlek i Europa kommer dagens Smakebit!
Här skulle alltså min journalistkarriär börja. Jag stod framför Sartres dörr och kontrollerade att sömmarna gick rakt upp i knävecken. Flyttade över kollegieboxen och väskan till vänster hand för att kunna ta i hand så fort han öppnade dörren. Högerhandsken hade jag redan dragit av mej för att få vidröra honom. Av trapphusets läge gissade jag att han hade utsikt över Place St Germain och att han kanske hade sett mig komma. Det kändes märkvärdigt, som om nåt hade hänt inuti mig, detta att kanske ha haft den store Sartres blickar på mej. Men så kom jag ihåg de där tjocka glasögonen.
Ur Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg, Norstedts: 1981
Fler Smakebitar hittar du hos Astrid Terese denna veckan.
Sista söndagen i maj vilket betyder Mors dag i Sverige! Min mamma fyller år den 28 maj, vilket ibland är PÅ Mors dag, men alltid nära. Vi åt lunch tillsammans i fredags och i eftermiddag ska vi åka till henne och fika och fixa lite. Så skönt att kunna ses igen nu, tack vare vaccin och grejer.
Sommaren verkar ha kommit till västkusten, igår var det säkert 18 grader varmt vid 22 på kvällen (när undertecknad gäspande gick till sängs) och nu är det 21 grader. Måtte det nu hålla i sig lite, det vore så roligt för alla som har skolavslutningar och studenter i veckorna som kommer om vädret kan vara på deras sida.
Veckans Smakebit kommer ur Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker. Det är en sann berättelse om en tolvbarnsfamilj i Colorado Springs, där tio av barnen var pojkar och sex av dem diagnostiserades med schizofreni. Alla barn föddes mellan 1945 och 1965, den amerikanska baby boomen. Dels är det en berättelse om hur familjen handskades med allt som hände, men även om hur familjens sjukdomshistoria hjälpte forskare vidare med den svåra sjukdomen som fortfarande i viss mån är en gåta för läkarvetenskapen.
Vi ska diskutera den som cirkelbok om två veckor, men det känns bra att sätta igång i god tid – jag gissar att det inte är någon lätt läsning.
1972
Colorado Springs, Colorado
En bror och en syster går tillsammans ut från familjens hus genom köksdörren som leder ut till pation och bakgården. De är ett egendomligt par. Donald Galvin är tjugosju år gammal, har djupt liggande ögon, helrakat huvud och begynnelsen till ett raggigt profetskägg på hajan. Mary Galvin är sju, hälften så lång som han, med vitblont hår och uppnäsa.
Familjen Galvin bor i Woodmen Valley, ett område med skog och åkermark som sträcker sig mellan de branta bergen och sandstensplatåerna i central Colorado. Deras trädgård doftar klippgran, friskt och jordigt.
Ur Barnen på Hidden Valley Road av Robert Kolker, Albert Bonniers förlag: 2021
Stories from the city, stories from the sea 
