
Jag nämnde i min text om Flora Wiströms Hålla andan att jag har en tendens att skapa förutfattade meningar om saker och ting – en sådan sak, som överbevisade mig med råge, var Desperate Housewives. Jag var helt säker på att det inte var någonting för mig, alls, men så köpte jag första säsongen på DVD för några pund någon gång – jag vet ju även att det ofta händer att jag blir just överbevisad, se Harry Potter, t.ex, så det kan vara värt att utmana mig.
Och jag var ju fast på nolltid! Satt uppe halva nätterna och skulle se ”bara ett avsnitt till”, och längtar nu efter att Desperate Housewives ska bli tillgänglig på någon streamingtjänst, för åh, vad jag skulle vilja se om serien!
Anledningen till att jag börjar tjata om det nu är för att jag genast fick en sådan stark Wisteria Lane-känsla av Små eldar överallt. Jag började lyssna under en varm lunchpromenad en dag då jag jobbade hemifrån, behövde skingra tankarna och kom på att detta kanske kunde vara något att fastna i. Jag knatade omkring bland försommarblomster och gröna gräsmattor och blev mycket riktigt indragen i Ngs berättelse på nolltid.
Liksom på Wisteria Lane handlar det om familjer, vänskap, hemligheter och lögner. Om hur saker som hände för längesedan formar tillvaron i nutid, och om hur sådant som bara borde ha fått vila i frid plötsligt kommer upp till ytan. Om om blod är tjockare är vatten, om konst och ouppfyllda drömmar, om yta och fasad och om när allting rasar samman. Mycket, mycket bra.
En tanke på “Små eldar överallt av Celeste Ng”