Här finns mest böcker och annan kultur, men även lite mat och stickning och resor och andra härligheter. Vill du komma i kontakt med mig? Maila gärna tufvanderanna@gmail.com. Varmt välkommen!
När V träffade G var hon 13 år och han i 50-årsåldern. Hon var en ganska trasig tonåring, skadad av föräldrarnas skilsmässa och med en stor törst för kärlek och och uppskattning – kalla det daddy issues, om du vill. Han var en stor kulturman som i sina verk berättat om sin förkärlek för pre-pubertala tonårsflickor- och pojkar. Vs mamma är först motsatt deras relation, men efter ett tag mjuknar hon och G blir ofta middagsgäst hemma hos dem. Modern har alltså gett sitt samtycke till relationen som fortgår i flera år.
Springoras debut är självbiografisk, och den handlar dels om samtycke som sådan – V blir inte våldtagen, men samtycke från ett barn är inte samma sak som samtycket från en vuxen. Den handlar dels om kulturmännen, som anser sig kunna ta vilka friheter som helst för sitt stora SKAPANDE och sin stora insats för KULTUREN. Vi har ju sett detta på betydligt närmare håll i ett ganska nära förflutet. Hur de tillåts fortsätta med sitt svineri och att vuxna människor ser genom fingrarna.
G (som är författaren Gabriel Matzneff) var öppen med sina böjelser. En kvinnlig författare ifrågasatte honom i ett franskt kulturprogram på nittiotalet – det var hon som blev persona non grata, inte han. V känner skam i relationen, hon känner att det är något som inte stämmer dem emellan, men det är bara ett fåtal av de vuxna omkring henne som verkar tycka att det är något udda med deras relation. Låt oss hoppas att synen på detta har förändrats sedan dess.
Oerhört välskrivet, väldigt skrämmande och så raseriframkallande att det är inte klokt. Läs denna nu.
Linda Skugge har varit en stor favorit för mig sedan jag läste en samling av hennes krönikor från 1991-1993 ett antal år senare. Det är en få böcker i min hylla som är full med understrykningar och anteckningar. Sedan dess har det blivit fler krönikesamlingar, samlade dagböcker, en vuxenroman, följetonger, ungdomsböcker, artiklar, bloggar… och så vidare. En av de mest produktiva skribenterna Sverige har och en av de roligaste och mest välformulerade också.
Om man gillar henne – och det gör inte alla. Hon provocerar, vässar och lägger till. Läser man allt hon skriver bokstavligt kan jag förstå att man tycker att hon inte är riktigt klok. Läser man med humor och distans är hon magnifik.
Och 500 sidor om ett år med Linda Skugge var verkligen något för mig. Jag bar med mig pocketboken och läste så fort jag fick chansen, och det första jag gjorde när julledigheten började var att lägga mig i mammas soffa och läsa.
Jag tycker att det är helt lysande – men det är helt klart krävande på ett sätt. Tätt och ibland upprepande, men fantastiskt bra. Och utbildande, om kortisolsvikt och Addisons sjukdom och giftstruma och annat. Naket och kroppsligt, vilket jag ibland inte gillar men här hör det hemma.
Jag älskar inte allt av Jenny Colgan, men just böckerna om Flora på Mure har jag tyckt väldigt mycket om och här är del tre. Miljöerna på den lilla ön i Hebriderna (tror jag) är helt fantastiska och jag gillar beskrivningarna av personerna – somliga har aldrig lämnat ön, och en isolerad miljö tenderar ju att skapa en viss typ av person. Naturen är karg och så även många av människorna i den.
En annan sak jag tycker om är att Colgan tar upp viktiga och mörka ämnen, bland ”vanliga” chick-lit-tropes och god mat och kapitel där en hund är huvudperson. Här finns graviditet med en person som kanske inte alls vill bli pappa, här finns en flykting som inte vet om hans fru lever, här finns homofobi (och ett starkt avståndstagande, även från mer konservativa personer) och framför allt finns det sjukdom. Det är åtminstone det som talar mest till mig – beskrivningarna av obotlig cancer och dess förlopp skär i hjärtat.
Jag gillar Flora som huvudperson, hon är mänsklig och skör utöver att vara rolig och en duktig affärskvinna i sitt Seaside Kitchen. Huvudkaraktärerna är allesammans bra, (nästan) alla beskrivs med värme och humor vare sig det handlar om den kärlekskranka lärarinnan Lorna eller den tystlåtne men snälle pappan Eck. Men det är ingen som har det lätt i denna boken. Pust.
Helt okej läsning, alltså! Jag trodde att denna var ny till denna julen, men den kom tydligen redan 2019 vilket jag missade totalt. Andra som skrivit om boken är bl.a enligt O, Hyllan, Bokprataren och Västmanländskan. Boken finns att köpa t.ex här!
Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.
På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.
En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.
Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.
På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.
Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!
Jag läser inte så mycket chicklit och feelgood nu för tiden, men 2020 kändes ju ändå som året då man behövde vräka på med julmys, så jag lyssnade på Tolv hjärtan till jul. Tyvärr låg den uppe som en följetong i tolv delar, vilket alltid är irriterande när boken ju finns i sin helhet. Men nog om det.
Kate flyttade hem till Blexford för att ta hand om sin pappa för fyra år sedan. Det skulle inte bli långvarigt, men nu är hon där ändå. Hon arbetar som textildesigner för Liberty på frilansbasis och bakar åt det lilla kafét som barndomsvännen Matt har hand om, The Pear Tree Café, i byn.
Hennes kompis anmäler henne till ett dejtingprojekt – Tolv hjärtan till jul – där deltagarna ska gå på tolv dejter under veckorna som leder fram till jul. Kate är inte jättesugen, hon trivs bra med singellivet men går till slut med på att ställa upp ändå. Hela Blexford blir förstås engagerade i dejtandet och det blir en berg-och-dalbana, med allt från en dejt som inte dyker upp (men som dyker upp ändå, lite senare), till en dejt som är gay, en smått katastrofal matlagningskurs och en bil som vägrar starta i snöstorm.
Det är mysigt, det är roligt, det är varmt och med välrundade karaktärer, tycker jag. Givetvis otroligt förutsägbart, ni vet hur man bara vet att så fort en person introduceras så kan man räkna ut på en gång vilken roll hen kommer att spela i berättelsen. Men ibland gör det inte så mycket. Det är snö, glitter och romantik jag är ute efter i en julroman – men det måste finnas en bra story också. Och det lyckas Bayliss bra med.
Det är väldigt oklart varför det tagit mig så lång tid att läsa Val McDermid, då jag blivit tipsad om henne i många herrans år, och har lyssnat på henne på Bokmässan med stor beundran och vördnad. Men förra veckan hade jag mycket monotont administrativt jobb för mig, och då passar det väldigt bra att lyssna på ljudbok samtidigt. Sagt och gjort – nu har jag lyssnat på första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag lyssnade på engelska, i inläsning av Saul Reichlin, som gjorde ett mycket bra jobb med dialekter och annat utan att det blev alltför teatraliskt.
Boken utspelar sig i Bradfield, som är en fiktiv stad som McDermid själv säger är en blandning av många olika nordengelska städer. Jag föreställde mig Manchester när jag läste, mycket på grund av att gayscenen är väldigt stor där och den är även viktig i boken – men McDermid säger att Bradfield troligtvis ligger någonstans mellan Manchester och Leeds. Miljöerna är mycket bra, och det är de väl avrundade karaktärerna också.
När fyra unga män med jämna mellanrum hittats sexualmördade i Bradfield går äntligen polischefen med på att de förmodligen har med en seriemördare att göra. Carol Jordan är en av polisinspektörerna i teamet, och när man beslutar sig för att ta in en profilerare, psykologen Tony Hill som är expert på just seriemord, blir Carol utsedd till att vara länken mellan polisens spaning och profilering.
Tony Hill har ett förflutet som hjälper honom i arbetet i det att han förstår sådant som ingen annan förstår – men han är ovillig att ta itu med just de delarna av sitt förflutna. Hans förflutna gör honom inte bara till en skicklig problemlösare, utan även till det perfekta offret för mördaren.
Parallellt med den mer klassiska kriminalhistorien får vi utdrag ur mördarens berättelse om vad som hänt – det är ingående och gräsliga beskrivningar och inget för den känslige. Det blir inte alltid så bra när mördaren får komma till tals men här är det fenomenalt.
Det finns ett helt otroligt driv och en sällan skådad intensitet i texten. Jag kan ibland tappa fokus och intresse när jag lyssnar på krim, men här ville jag aldrig sluta lyssna. Det är alltid härligt att börja på en serie där det finns massor av böcker kvar – ofta får man ju vara så god och vänta ett år på nästa bok. Nu har jag tio till framför mig, och det verkar som om det är samma ypperliga inläsare på allihop.
Det är svårt att ta in att boken faktiskt är tjugofem år gammal – somligt märks, men för det mesta tänker jag inte alls på det. Det är inte lätt att skriva tidlöst nu för tiden, när utvecklingen på så många olika plan är så otroligt snabb.
Jag impulsköpte en ungdomsbok av Holly Bourne när jag var i Cornwall 2016, men upptäckte när jag kom hem att det var del två i en serie – jag läste första boken, Am I normal yet? ett par år senare men den andra står och skäms i hyllan – varför vet jag inte, för jag gillade verkligen den första. Ännu en titel för julledigheten, kanske.
Pretending köpte jag när det råkade vara rea i Kindle-butiken, jag kände ju igen författarens namn och tyckte att omslaget såg ut att vara lite edgy och chicklit-aktigt, och så plockade jag upp den i förra veckan då den legat och väntat ett bra tag. Edgy är den kanske på sätt och vis, men inte chicklit på det vanliga viset. Det är en hjärtskärande berättelse om en ung kvinna, April, som för några år sedan blivit våldtagen av sin pojkvän, i en relation som redan var skadlig, och som nu försöker plocka upp bitarna av sig själv. Hon arbetar på en välgörenhetsorganisation som just vägleder kring sex och relationer och det är oundvikligt att frågor som triggar hennes trauma dyker upp.
Men hon vill gärna kunna vara tillsammans med någon, och uppfinner därför ett alter ego, Gretel. En sådan där cool girl som är rolig, extrovert, sexig, utmanande och helt utan problem i livet. Som Gretel kan hon dejta och låtsas njuta av livet, men det är ju just på låtsas. Naturligtvis blir det problematiskt när hon träffar en man som faktiskt kan vara Den Rätte – men han tror ju att det är Gretel han dejtar.
Gretel får även en egen röst i ett gäng ”mellankapitel”, där man får veta hur en Gretel tänker och beter sig. Just dessa hoppade jag mestadels över, det gav inte så mycket.
Just detta låter ju roligt och dråpligt, men boken är inte rolig – den är hjärtskärande och det gäller att man är medveten om temat kring sexuellt våld och trauma innan man ger sig på den. Ibland glömmer man bort det, när det känns som om man läser vilken bok som helst om en ung kvinna i London, men det vänder alltid snabbt för traumat är alltid med April. Det är hudlöst och ärligt och mycket välskrivet.
Jag tycker otroligt mycket om April, och även hennes arbetskamrat Matt som är hennes ”buddy” och som känner till hennes bakgrund och försöker skydda henne – deras relation är väldigt fin. En riktigt läsvärd bok – men inget för den som är ute efter lite upplyftande läsning.
Denna trevliga lilla kortroman, eller kanske snarare novell, utspelar sig mellan Känslan av död och En orolig grav. Ruth Galloway brukar inte fira jul, men sedan dottern Kate kom in i bilden känner hon att hon måste fixa en gran. Och julklappar och mat och sådant. Julstressen kan vi nog känna igen allesammans, och den finns här i allra högsta grad.
Inga mord, men ett litet mysterium. Mest är det mysigt att hänga med Ruth, Kate och Cathbad (och de andra, förstås) – men jag hade gärna velat ha mer såklart. Det är ett gott betyg. Massor av julkänsla!
Novellen är gratis att ladda ner om du har en Kindle – eller Kindle-appen, som är ypperlig.
Brighton! Teater! 50-tal! Elly Griffiths! What’s not to love, liksom. Denna serien har gått mig lite förbi, i och med att den av någon anledning inte översatts till svenska, men jag gillade verkligen The Zig Zag Girl som är första boken om polisen Edgar Stephens och hans gamle armékamrat, trollkonstnären och illusionisten Max Mephisto så nu var det dags för bok nummer två. Jag har blivit plötsligt nykär i att läsa inbundna böcker, och det känns som om det passar extra bra här. Tur att biblioteket är välsorterat, för det sista som behövs i detta hushåll är fler böcker. Det passar också extra bra att läsa boken just nu, då den utspelar sig under december månad, ända fram till julafton.
Max Mephisto befinner sig ännu en gång i Brighton, denna gång för att spela i pantomimteatern Aladdin längst ut på Brighton Palace Pier. Han är berömd och populär, men hans löpsedlar faller i skugga när två barn, Annie och Mark, försvinner till synes spårlöst när de skulle gå och spendera sina ransoneringskuponger på godis. Efter flera dagars sökande hittas de i dalen Devil’s Dyke, omgivna av just godis. Det visar sig att somligt av godiset är från tiden innan andra världskriget, vilket inte gör det lättare för DI Stephens och hans team, Bob och Emma (som är toppenkaraktärer) att ta reda på sanningen.
När de försöker kartlägga Annie och Marks liv upptäcker de att Annie brukade skriva pjäser, blodiga och grymma sådana baserade på Bröderna Grimms sagor. Kan svaret finnas i hennes sista manuskript, eller hos läraren som hon skrev tillsammans med? Eller finns det en koppling till ett annat mordfall relaterat till en pantomimföreställning nästan fyrtio år tidigare? The Great Diablo, eller Stan, som också är armékompis med Edgar och Max och som också är med i Max föreställning var med på den tiden och ser paralleller – men den mördaren hängdes 1912…
Jätteklurigt och väldigt spännande. Jag fick mina misstankar ganska tidigt i berättelsen, men Griffiths lyckades lura mig på fel spår, även om det var åt rätt håll. Det är intressant att få en inblick i teatervärlden under efterkrigstiden, när artisterna reste runt till olika kuststäder för att spela, dansa eller på annat vis uppträda under en säsong och sedan åka vidare till nästa. En annan sorts säsongande än det vi kanske hör talas om idag!
Både Edgar Stephens och Max Mephisto är väldigt intressanta karaktärer, tycker jag. De är mångfacetterade, de har ett mörkt förflutet och fel och brister som alla andra. Det är alltid befriande när poliser inte är labila missbrukare – Stephens är en reko karl som är schysst mot sina kollegor. Det hörde nog inte till vanligheterna att en ung kvinna som Emma fick jobba med mordutredningar på femtiotalet, men det bringar absolut en extra krydda och progressivitet till boken, som på sina ställen annars har en hel del (tidsenlig) arkaiska skeenden och uttalanden.
Elly Griffiths är en riktigt stor favorit, och det är ju väldigt positivt att hon är oerhört produktiv!
Det var meningen att jag skulle ha läst denna till en nystartad bokcirkel för fyra-fem år sedan, men så krockade den tilltänkta träfftiden med något annat och boken blev liggande oläst. Nu blev den vald till månadens bok för Varmprat, på det öppna temat VAL, och det är sannerligen ett av flera teman i boken.
Irina och Lawrence är amerikaner, men har varit bosatta i London i ett antal år. Hon illustrerar barnböcker, han jobbar på en tankesmedja och är specialist på terrorism, och boken tar sin början mitt under IRA:s värsta härjningar i Storbritannien. Paret har det ganska bra, om än lite avslaget. Lawrence är snäll, men inte speciellt passionerad, och Irina känner att det inte räcker till.
En sommarkväll när Lawrence är bortrest uppmuntrar han Irina att upprätthålla traditionen att gå ut och äta med den gemensamme nyskilde vännen Ramsey Acton, som är en berömd snookerspelare. Han är allt som Lawrence inte är – eldig, spontan och oberäknelig, och när Irina följer med honom hem till det stora vackra huset i östra London drabbas hon av en intensiv instinkt att kyssa honom över snookerbordet. Där slutar kapitel ett och romanen börjar på riktigt.
Vartannat kapitel berättar hur historien hade utvecklat sig om Irina hade kysst Ramsey och lämnat Lawrence för honom – vartannat berättar hur det hade gått om hon stått emot sin lust och åkt hem för att låta livet fortskrida som vanligt. De två berättelserna är parallella i tid, samma saker händer i båda världar men med somliga olikheter. Somligt blir identiskt, men under helt andra omständigheter. Det är ett spännande grepp, och det är alltid roligt när författare vågar ta ett steg bort från det traditionella romanbygget.
Det är spännande att fundera på det här med timing och val. Såväl större val, såsom Irinas beslut i början, men även mindre händelser. Ska Irina följa med Ramsey på turné eller stanna hemma och jobba? Ska hon konfrontera Lawrence gällande hans motvilja att kyssa henne eller låta det bero? Ska hon laga den mat hon vill eller följa mannens önskan? Det blir lågmält spännande och ibland tycks det mig omöjligt att ens bestämma vad jag själv hade valt i hennes situation.
Boken är lite för långdragen – vissa snarlika situationer upprepas flera gånger och det är inte riktigt nödvändigt. Kapitlen är väldigt långa och meningarna likaså – på sina ställen hade Shriver kunnat ge Proust a run for his money. Den engelska ljudboken är drygt 24 timmar lång, vilket är åtminstone sex-sju timmar längre än de flesta böcker på drygt 500 sidor och då säger maken att inläsaren inte ens pratar fort. Det säger väl en del om hur tätt den är skriven, vilket är skickligt förstås men passar bättre på hälften så många sidor för mig. Det är kul att läsa om kulturskillnader och krockar, mellan såväl amerikaner och britter som britter och Irinas ryska familj – och medelklass och arbetarklass-som-blivit-stenrik.
Hur som helst är det absolut en roman som kommer att stanna i mitt medvetande ett bra tag, just för att vi ju gör så många vardagliga val utan att alls fundera vidare över konsekvenserna. När stora beslut ska fattas stöter och blöter vi argument och föreställer oss olika scenarier, men de små är allt som oftast impulsiva. Det är roligt att ha läst den, och jag ser fram emot att diskutera den vidare på söndag.
Boken gör mig även väldigt sugen på att äta kryddade popcorn och titta på snooker. Det var alltid väldigt mysigt att komma hem efter pubquiz och göra varma mackor med ost och Worcestershiresås och se på snooker till läggdags i kollektivet i Whitechapel – vi har alldeles för lite snooker i Sverige 😉
Stories from the city, stories from the sea 