Kill all happies av Rachel Cohn

Rachel Cohn har skrivit flera böcker tillsammans med David Levithan som jag bara älskar – Nick och Norah, Dash och Lily, Naomi och Ely samt Sam och Ilsa, som jag inte hunnit ge mig på än. De är underbara. Jag har även läst någon av hennes egna och tyckt att den var helt okej, om än lite stressig, så när jag nu behövde en gul bok till sommarbingot föll valet på denna. Lagom lång som ljudbok och tja, det lät som om den kunde vara ganska kul.

Och det börjar ganska bra, om än lite hetsigt redan från start (och värre ska det bli). Vic Navarro har bestämt sig för att ha den bästa festen någonsin för sistaårseleverna på hennes high school, och den ska gå av stapeln på Happies, den lilla ökenstaden Rancho Soldados kitschiga restaurang som är på väg att gå i konkurs. Dessutom ska hon få chansen att få ihop det med Jake Zavala-Kim.

Ägaren är med på noterna, men det blir betydligt svårare att övertyga kommunalrådet och ekonomilärarinnan Miss Ann Thrope (ja, det är roligt) om att festen är en bra idé.

Sedan blir det bara kaos, förstås. Och det fortsätter liksom att vara kaos hela boken igenom. Jag vet inte om det är för att jag är för gammal för att ens tänka på vilda studentfester, men jag blev helt matt av att lyssna. Och varm, för om jag gnäller lite smått över 28 grader i Göteborg när jag inte är nära havet, så kan jag bara tänka mig hur det måste vara på sommaren i en ökenstad. Men det är ju inte författarens fel.

Ett plus för snyggt omslag – och jag ger inte upp om Rachel Cohn. Men kanske väljer jag hennes samarbeten före ”soloböckerna” framöver – det ter sig som om hon kan behöva en liten bromskloss.

de av Helle Helle

Det var tack vare enligt O och hennes hyllning av denna bok som jag fick upp ögonen för de och för Helle Helle överhuvudtaget, faktiskt. Jag känner igen några av hennes titlar när jag tittar på bibliografin, men det är väl inget som riktigt har väckt min hunger förut.

Det är Danmark och åttiotal när vi träffar flickan som är huvudperson i boken och hennes mamma. De har alltid varit tillsammans, alltid bara de två och trots att de ofta haft det knapert får man intrycket av en trygghet dem emellan som är viktigare än att ha mycket pengar.

Några månader innan flickan börjar gymnasiet börjar mamman må dåligt och när ett kort tag av gymnasietiden gått kommer svaren och det är allvarligt. I skolan finns nya kompisar och killar, hemma finns sjukdom och ovisshet om framtiden.

Detta är en kort bok – bara 159 sidor – men Helle Helle får mer sagt på dessa än många andra författare lyckas med på det tredubbla. Det känns intimt och äkta utan att någonsin bli sentimentalt eller flottigt och det är otroligt bra. Sorgligt och vemodigt men med värme och någon sorts hopp. Jag gillade skarpt.

Beatrice (Charlie Lager, #3) av Lina Bengtsdotter

Charlie Lager vaknar utan att komma ihåg något från kvällen innan, som så många gånger förr, när hon skickas till Karlstad där en niomånaders bebis har försvunnit. Föräldrarna är i chock, lokalpolisen näst intill handlingsförlamad och medierna är aggressiva. Hur ska hon lyckas nysta upp detta, när ingen verkar speciellt intresserad av att berätta hela sanningen?

Föräldrarna är miljardärer och äger tjusigaste huset på Hammarö, och pappan har gått på Lundsberg (här kallad Abrahamsberg, oklart varför). De rika människorna i boken har inga skrupler, anser att allt kan köpas för pengar och utnyttjar folk i sin omgivning hej vilt. Jag håller med Feministbiblioteket om att det blir lite platt.

Det är hyfsat underhållande läsning, men jag tycker inte att Beatrice lever upp till de tidigare två böckerna (Annabelle och Francesca) – Lagers vilda livsstil och bristen på karaktärsutveckling hos henne gör att det inte riktigt funkar att allt på den fronten ser likadant ut, tre böcker i rad. Förhoppningsvis händer det något i nästa bok, för jag gillar att läsa om Västergötland och småortsmiljön – även om det som alltid gör mig lite klaustrofobisk, när alla vet allt om alla hela tiden.

Bengtsdotter skriver bra och drivet men som sagt, jag hoppas på mer och bättre framöver.

The girl with the louding voice av Abi Daré

Tipset om The girl with the louding voice kom från Instagram. Ofta när ett boktips kommer därifrån lägger jag till boken i min Goodreads-lista, och i bokhyllan på Storytel om den finns där, och så blir den mer eller mindre bortglömd tills jag blir påmind igen. Ibland kastar jag mig över titeln i fråga för att tipset låter så intressant att jag bara inte kan låta bli (och kanske just då letar efter något nytt att läsa) och så var fallet med The girl with the louding voice, som nog kommer att kvalificera sig som en av de absolut bästa böckerna jag läst i år. Ett riktigt mästerverk – som ju så ofta böcker om unga kvinnor i Nigeria faktiskt är.

Adunni är fjorton år när hennes pappa berättar att det är dags för henne att gifta sig. Det är det sista hon vill, och hon har dessutom lovat sin mamma som nu gått bort att hon ska skaffa sig en utbildning. Mamman har förklarat att en utbildning är enda sättet att få en ”louding voice”, en stark röst som gör att man kan föra sin egen talan och välja sin egen framtid. Men pappan är obeveklig – hon ska nu bli hustru nummer tre åt en man som ännu inte lyckats få en son och arvinge, och hoppas stort på att Adunni ska ordna detta åt honom.

Det blir förstås katastrof när Adunni flyttar in hos mannen och de två första fruarna och hon rymmer till Lagos som en sista utväg. Där lyckas hon få arbete som någon sorts hushållerska hos en rik familj – från lydig dotter till lydig fru till lydig betjänt. Det blir ingen dans på rosor där heller, men det finns ett bibliotek i huset och en vän i köket och en annan i grannskapet som är villig att hjälpa – och det har funnits en annan flicka där innan Adunni men hon försvann. När Adunni förstår vad som hänt blir hon än mer övertygad om att hon måste tala för sig själv, stå upp för sig själv och alla andra flickor, både de som gått före henne och de som komma skall.

Boken börjar på bruten engelska, men ju mer Adunni lär sig, desto bättre blir språket. Först trodde jag att det skulle vara svårt att ta mig igenom början men det är charmigt och gör att jag gillar Adunni ännu mer. Hennes kloka tankegångar gör sig fint på ett lite barnsligare språk redan från början, men utvecklas medan hennes språk gör det. Det är en helt fantastisk berättelse, så inspirerande och stark men även hjärtskärande och förargande. Detta är nutidens Nigeria – korrupt, patriarkalt och hierarkiskt – och det behövs många starka unga röster för att rucka på det.

Bergens stjärnor av Jojo Moyes

Jag hade inga jättestora förväntningar på Bergens stjärnor men behövde en bok med hästar i till sommarbingot och många verkade gilla den (och jag har tyckt ganska bra om de flesta av Moyes böcker förut) så – varför inte? Och jag är glad att jag valde den till slut, för den var mycket bättre än jag trodde.

Det är spännande att besöka en miljö som är ganska obekant, i detta fallet bergstrakterna i Appalacherna, Kentucky, i slutet av 1930-talet. Alice Wright, brittisk kvinna av börd, har accepterat Bennett van Cleves frieri och förflyttats över Atlanten, men världen öppnar sig inte för henne – tvärtom. De bor med hennes djupt religiöse svärfar, som äger den lokala kolgruvan och anser att en kvinnas plats är vid spisen, och Bennett vill mest bara träffa sina vänner och lämnar Alice ensam och instängd.

När Eleanor Roosevelts satsning på utbildning medelst ridande bibliotekarier kommer till trakten anmäler Alice sig ivrigt och här får hon ett sammanhang, ett umgänge och en djup och innerlig vänskap med de andra kvinnorna – särskilt Margery, som har hand om biblioteket och anses vara en udda fågel i trakten då hon är dotter till en ökänd brottsling och ogift.

Och männen i trakten gillar inte den frihet och självständighet som biblioteket skänker kvinnorna. Somliga är beredda att gå långt för att stoppa det – som om de inte hade nog i oländig terräng med alla möjliga sorters låntagare att besöka och hjälpa.

Kärlekshistorierna i boken känns förutsägbara och lite tråkiga, likaså spänningsmomentet – men det jag tar med mig mer än något annat är skildringen av kvinnlig vänskap, och av viljan att hjälpa och utbilda människor. Kunskap är makt (vilket förstås är anledningen till att männen är så missnöjda) och det är hjärtevärmande när kunskapen når ut till folket, och särskilt i kvinnors händer.

Boken är baserad på verkliga händelser – Moyes måste ha gjort ett hästjobb (ursäkta) med sin research. Riktigt intressant.

Smakebit på søndag, 2 augusti 2020 – American Wife av Curtis Sittenfeld

Jag har lyckats ge mig på två riktiga tegelstenar denna semester – dels Ulysses-projektet, men även American Wife av Curtis Sittenfeld. Får sticka emellan lite här och där med kortare grejer också förstås, för att känna att jag kommer vidare 😉

Veckans Smakebit kommer ur just American Wife. Det är kul att läsa den såpass tätt inpå Rodham tycker jag, det handlar trots allt om två presidenthustrur som följde på varandra, och Sittenfeld är ju helt otrolig på kvinnoporträtt.

One morning in early November, I emerged from the bathroom after throwing up – it was not yet six o’clock – and found my grandmother standing in the unlit hall, specter-like in her pink satin bathrobe and white slipper. ”Were you sick in there?”

”I’m fine,” I said softly. ”My stomach hurt, but now I feel better.”

She scrutinized me. ”It’s not a way to stay thin, you know. It’s an old trick that lots of girls try, but it’s bad for your teeth and makes your cheeks swell. Before long, you’ll look like a chipmunk.”

”Granny, I didn’t make myself throw up on purpose.”

”If you’re worried about gaining weight, it would be much more lady-like to smoke. Cigarettes curb your appetite at the same time that they burn calories.”

I knew cigarettes were bad for you – Mr Frisch had told us in biology – but I didn’t want to argue with her.

Ur American Wife av Curtis Sittenfeld, Random House: 2008

Boken är alltså baserad på Laura Bush, men till skillnad från Rodham är en somligt hittills annorlunda – bokens Alice växer upp i Wisconsin snarare än Texas, till exempel – men mycket stämmer, såsom en stor händelse i Alices/Lauras liv i tonåren. Det blir spännande att se vart detta tar vägen, även om jag förstås vet en del – dock inte så mycket som jag kanske borde. Laura Bushs make tenderade väl att ta över större delen av uppmärksamheten under sitt presidentskap, så att säga.

Idag är det söndag, Karin (och därmed jag) har namnsdag och i eftermiddag är det bokcirkel! Efter två otroligt vackra dagar är det grått, kallt och blött i Göteborg.

Denna vecka finns fler Smakebitar att hitta hos Flukten fra virkeligheten!

Silverdelfinen, Café Brazil och Julia mitt i världen av Anita Eklund Lykull

Saga Egmont har den goda smaken att ge ut en massa böcker som inte funnits i tryck på länge som e-bok och ljudbok och jag blev otroligt glad när jag såg att serien om Julia av Anita Eklund Lykull kommit ut igen och läste alla tre, nästan på rad. Jag läste Silverdelfinen på mellanstadiet när en bra skolbibliotekarie kom med en låda boktips till klassen och fortsatte sedan med de andra så fort de kom ut.

Det är väldigt trevligt att läsa om en och samma karaktär från tonåren till vuxenliv tycker jag. Vi träffar Julia när hon är 14-15 någonting första gången. Hon bor med sin mamma och morföräldrar i Särö-trakten, har det kämpigt med kompisar i skolan och känner sig ganska allmänt vilsen. Som tur är har hon kompisen Mix, men han är två år yngre och något av en nörd med lagom galna föräldrar. När Julia får reda på vem hennes pappa är ger hon sig ut på en resa. Först till Hisingen och en grekisk förening där pappan brukade umgås, de hjälper henne vidare och tack vare en schysst lärare lyckas hon ta sig till Vourla i Grekland där hennes pappa, farmor och syster finns.

I Café Brazil är Julia på sabbatsår från gymnasiet. Hon har blivit dumpad för en blockflöjtspelande tönt och är ännu en gång ganska vilsen, och hon och bästa väninnan Moa har bestämt sig för att pausa skolan och göra något annat. Hon lyckas hyra en lägenhet i Göteborgs slummigaste kvarter med pengar hon tjänat på att få smalbenen manglade vid radiobilarna på Liseberg under sommaren och skaffa jobb på ett arbetarfik där hon träffar Selma som bor med sin stränga turkiska familj i Biskopsgården och blir kär i en nynazist och Will, som egentligen är alldeles för gammal för henne men…

I Julia mitt i världen är gymnasiet avklarat och Julia har börjat plugga – och har just blivit dumpad igen. Hon flyr Göteborg för Skåne, där hon tillbringar en blåsig höst i ett lånat hus tillsammans med sin konstnärsmormor som håller på att måla hela släkten. När Skåne är avklarat ger hon sig av ut i Europa ännu en gång – en lång resa, delvis med vänner, som bjuder på nya erfarenheter och livslånga insikter.

Är detta litteratur av högsta kvalité? Kanske inte. Språket är lite avhugget på sina ställen och ibland är logiken svår att förstå sig på. Men det är så nostalgiskt och så underhållande! Jag hoppas att Saga Egmont även ger ut böckerna om Nella, hittebarnet i Prinsbacka med den brokiga familjen, för de är också härliga. (De heter Hjärtat i översta lådan och Ballongfararens morgon.) Hennes fristående Ängel i grön klänning och Blendas bekännelser är också väldigt fina.

Maj av Viveca Lärn

I något sammanhang – troligen relaterat till Lydia Sandgrens Samlade verk – hamnade jag i en diskussion om bra skildringar av Göteborg. Det är ett favoritämne hos mig, och en av de allra bästa för mig är Viveca Lärn. Döm om min förvåning när jag läste Ingrid Norrmans artikel ”Sju Göteborgsromaner det är dags att läsa om” och insåg att jag missat en av Lärns tidiga ungdomsromaner, nämligen Maj. Härligt nog är det en av de titlar Saga Egmont givit ut på nytt, så det var lätt att få tag på e-boken.

Maj föds i Göteborg 1945 och är alltså nästan jämnårig med författaren. Vi får följa hennes uppväxt på västkusten, genom en efterkrigstid full av förändring. Väninnan Birgitta får henne att lämna flickrummet där hon helst legat och tänkt under barndomen, och med det kommer killar, drömmar om Paris och skrivande av poesi. Hon får semestervikariat på en stor tidning och visst finns paralleller med Lärns liv, som vi fått veta mer om bland annat i den underbara Sladdisen som jag slukade och njöt av förra våren.

Maj vann pris för bästa Göteborgsskildring året efter sin utgivning 1977 och oj, vad den förtjänar det. Det är helt underbart att läsa om min stad på femtio- och sextiotalet, somligt ter sig exakt likadant som nu, somligt är helt annorlunda. Det är så målande utan att vara för ordrikt och babbligt, Helt underbar läsning. Det är ingen lång bok, men den omfattar mycket i såväl tid som händelser och känslor. Missa inte denna, om du som jag råkat göra det tidigare.

Rött, vitt och kungligt blått av Casey McQuiston

Denna blev vald till månadens bok i en av mina bokcirklar och på söndag ska vi diskutera den. Jag blev förvånad över att just den blev framröstad, men det var den jag hoppades på (det var mina förslag som röstades på) för jag hade redan börjat lyssna. Den har ju blivit enormt hyllad från alla möjliga håll, så jag hade (alldeles för) höga förväntningar.

Premissen är kul – en sorts transatlantisk fiendskap-som-blir-kärlekshistoria. Men det är inga vanliga människor det handlar om – här är det sonen till Amerikas första kvinnliga president, Alex Claremont-Diaz, som har ett pågående ärkefiendskap med Prins Henry av Wales. Alex utgör ”Vita Huset-trion” tillsammans med sin syster och vicepresidentens son- eller dotterdotter, de är influencers och knivskarpa och har högtflygande planer.

Efter en incident på en fest mellan Alex och Henry hamnar de på löpsedlarna världen över och orsakar en PR-kris såväl i USA som i Storbritannien. Deras PR-folk tar sig an problemet och det finns bara en lösning – de måste låtsas vara vänner. Men ju mer de lär känna varandra, desto närmare varandra kommer de och plötsligt är de blixtkära. Vilket också skulle kunna orsaka en PR-kris, om det kom ut…

Ja, ni kan ju tänka er själva (ni har förmodligen läst själva) – det blir en enda cirkus av primärval och Parisresor och familjedrama. Och det är ganska underhållande, men det är inte så genialiskt som jag hade hoppats på. Somliga sexscener kräver skämskudde deluxe, fast jag tror att tanken är att de ska vara edgy och fräcka, och ibland köper jag varken dialog eller logik.

De brittiska stereotyperna är SÅ trötta och mot slutet höll jag på att slänga boken i väggen på grund av något som kanske är en bagatell men som jag inte står ut med – av någon anledning har författaren förkortat Buckingham Palace till Buckingham, Westminster Abbey till Westminster, Kensington Palace till Kensington… och så vidare. Buckingham är en stad åtta mil från London, Westminster och Kensington är stadsdelar i London med över 180 000 invånare var. Inte okej. Och boken är all-de-les för lång.

Men visst är det underhållande – stundtals jätteroligt. Det är synd att småsaker ställer till läsupplevelsen, för det hade kunnat vara så mycket bättre.

Radio Silence av Alice Oseman

Någon på Goodreads tipsade om en annan av Alice Osemans böcker häromsistens, just den fanns inte på biblioteket som e-bok men Radio Silence lät också spännande, så jag testade. Alltid roligt att upptäcka nya författare av en slump tycker jag! Jag har förstått i efterhand att hennes debutroman, Solitaire, utspelar sig i samma ”universum” som denna, så jag ska försöka passa på att lyssna på den under semestern.

Frances lägger större delen av sin tid och energi på att plugga. Hon är säker på att hon vill gå in i den akademiska världen, och vet att hon måste få riktigt bra resultat för att kunna komma in på något av de bästa universiteten. Hon älskar en science fiction-podcast som heter Radio Silence och har en fantastisk mamma. Alltid härligt med bra föräldrar i YA-böcker!

Hon blir, något oväntat, nära vän med en kille i skolan, Aled. Hans syster Carys och Frances var goda vänner innan Carys försvann från den lilla staden i Kent och Frances vet varför – men hon vill absolut inte berätta om det. Något händer förstås som gör att hon måste kännas vid sitt förflutna.

Det som jag tar med mig mest av allt från denna boken är att det är väldigt uppfriskande och trevligt att läsa om en vänskap mellan en tjej och en kille som inte resulterar i romantik och hjärtesorg om vartannat. Ett annat viktigt tema är kritik mot det brittiska skolsystemet, eller snarare deras system kring slutprov och akademia. Jag har alltid tyckt att det är helt galet att unga människors framtid hänger på dessa prov, efter femton års skolgång, och attityden till att gå på universitet i Storbritannien är också ganska konstig. Det viktigaste är ATT man pluggar, det spelar inte så stor roll vad (om man inte vill gå vidare inom juridik, medicin eller liknande förstås) – och ett sådant otroligt stigma kring vilket universitet man kommer in på.

Psykisk ohälsa är ett annat tema som tas upp på ett bra sätt av Oseman. Jag har förstått att hon skriver mycket kring just psykisk hälsa och ohälsa, och även om asexualitet vilket ju inte är den oftast förekommande infallsvinkeln till kärlek i ungdomsböcker.

Oseman skriver med driv, flyt och energi – jag läste ut boken på något dygn, vilket inte händer så ofta numera. Det är ett bra betyg. Det är roligt, fyndigt och smart, men absolut inte utan mörker och bekymmer. Riktigt bra.