Kvinnlig författare – Sida 11 – Stories from the city, stories from the sea

Summan av alla synder (Kommissarie Gamache, #12) av Louise Penny

Gamache, Gamache, denna serie får aldrig ta slut! Detta är den senaste boken som översatts till svenska – som tur är finns det fem till som jag kan läsa på engelska. Jag har faktiskt inte läst någon av dem på originalspråk, slår det mig nu – och det finns ett och annat som jag har undrat över hur det är formulerat i original, så det passar ju bra.

I denna tolfte bok i den ljuvliga sviten sitter Armand Gamache på rektorsstolen på polishögskolan i Québec. När boken tar sin början sitter han och går igenom ansökningar som hans företrädare antingen markerat som antagna eller inte. När han hittar en mapp gällande en ung kvinna som heter Amelia Choquet beslutar han sig, efter mycket stötande och blötande, att anta henne trots att hon redan fått avslag. Hon är piercad, tatuerad, förbannad och med ett förflutet som man utan tvekan kan säga har varit rent olämpligt för en polis. Men av en anledning som vi inte får klart för oss förrän längre fram beslutar han sig ändå för att hon är välkommen.

Han fattar även ett beslut om att anställa sin gamle parhäst och sedermera ovän Michel Brebeuf. Ingen förstår riktigt varför, men som vanligt har Gamache ett alldeles eget resonemang.

I Three Pines har Olivier och Gabri hittat en massa gamla tidningar och andra papper i väggarna. Ruth Zardo och Reine-Marie Gamache hjälper dem att sortera, och man hittar en väldigt speciell, svårtydd karta. Gamache ger en kvartett studenter i uppdrag att ta reda på varför kartan är märklig och att forska vidare i den – bland dessa fyra finns Amelia Choquet. Och naturligtvis sker ett mord på skolan ~ i offrets rum finns en kopia av kartan och det fanns bara fyra. Varför återfinns Choquets kopia i just det nattduksbordet?

Det händer förstås en massa annat också, och allt vävs ihop till en fantastisk historia, som alltid. Ibland kan jag känna att jag blir mer positivt inställd till böcker som hör till en serie som jag gillar i stort, även om de är slätstrukna, men böckerna om Gamache är verkligen strålande bra. Just denna fick fem stjärnor av mig på Goodreads, och sådana slösar jag inte med.

Boken kan man köpa t.ex här.

Tidigare böcker i serien:

Au pif! Franska recept och små berättelser av Emma Hamberg

Jag är Emma Hambergs största fangirl. Har älskat henne sedan Singel i stan och annat i VeckoRevyn på 90-talet (och, som jag har berättat förut, tog med mig en bild på hennes frisyr när jag skulle klippa mig kort i 15-årsåldern) och jag tycker väldigt mycket om hennes böcker. Je m’appelle Agneta var rent ljuvlig, och när det var dags för fransk kokbok från det ”riktiga” klostret Agneta bor i blev lyckan gjord.

Det var givetvis redan kö på biblioteket när den väl kom in, så jag lyssnade på ljudboken – som inte innehåller recepten, men alla små underbara berättelser och anekdoter från Provence upplästa av Emma själv – det är underbart. Jag har frankofila drag, gick fransk inriktning på gymnasiet och håller just på att slipa upp min mycket ringrostiga franska på Duolingo (619 dagar i sträck nu!) – och längtar alltid till Frankrike. Just Provence har jag aldrig besökt, men det står i allra högsta grad på min lista.

Jag har nu den fysiska boken hemma, och bläddrar i den så fort jag äntrar rummet där den ligger och är snygg på skrivbordet. Tyvärr ska den tillbaka till biblioteket om bara några dagar, så nu gäller det att suga ut allt. (Troligtvis kommer jag inte att kunna låta bli att köpa den längre fram.) Recept och bilder, tagna med en gammaldags kamera, är underbara. Kanske får det bli en riktig fransk sommar i köket för mig! Det finns så mycket livsnjuteri i denna bok och det är otrolit inspirerande.

Au pif! är ett uttryck som betyder ungefär ”på en höft”, eller lite allmänt spontant sådär. Jag lagar all mat au pif – decilitermått och sådant kommer bara fram när det ska bakas och inte ens då orkar jag mäta upp mjöl om jag ska baka bröd, så detta är helt i min smak på så många vis. Vive le pif!

The witch doesn’t burn in this one (Women are some kind of magic, #2) av Amanda Lovelace

Amanda Lovelace skriver extremt lättillgänglig poesi om ämnen som berör de flesta – åtminstone de flesta kvinnor, skulle jag säga. Jag lyssnade på första boken i serien, The princess saves herself in this one för drygt tre år sedan, men denna gång valde jag att läsa.

Dikterna är mestadels korta och enkelt konstruerade, vilket bidrar till deras läsbarhet. Det handlar om kvinnlig styrka och om att äga sina egna erfarenheter, upplevelser och känslor – och om att tackla sådant som nästan känns övermäktigt. Om kärlek, vänskap, hat, vikt, kroppsbild, orättvisor och patriarkatet.

Boken finns i en app nära dig, men kan även köpas t.ex här.

Höga Visan på Palermovägen av Annette Bjergfeldt

Det finns så mycket berättarglädje i Höga Visan på Palermovägen, som jag läste i samband med Danmarksmånaden på Kaffe & Kultur. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig – på sätt och vis trodde jag att det skulle vara en klassisk feelgood, och jag skulle nog kalla det feelgood i meningen att det är en riktigt njutbar bok att läsa.

En rysk-dansk-svensk familj under samma tak på Palermovägen i Köpenhamn – det är lika färgstarkt som det låter. Det är både sorgligt och vardagligt men framför allt otroligt charmigt och kul. Bjergfeldt skriver med en sanslös humor – berättelsen om flodhästen som syns på omslaget är så rolig att tårarna rinner. Ryska mormodern är gammal cirkusflicka, pappan är svensk och älskar sina brevduvor, huvudpersonens tvillingsyster slickar folk i ansiktet som ömhetsbetygelse och mamman är gammal flygvärdinna som älskar flärd, glamour och nattkräm och huvudpersonen själv siktar på konst som sitt värv.

Det är en ljuvlig roman. Äventyr, kärlek, mörker och kolsvart humor. Och jätteroliga anekdoter.

Missa inte denna, som jag höll på att göra. Boken kan du köpa här.

Nordiska gudasagor av Katarina Harrison Lindbergh

Jag ska naturligtvis inte ge mig på att recensera några nordiska gudasagor, men jag vill ändå passa på att tipsa om denna samling av Katarina Harrison Lindbergh. Här återberättas de klassiska myterna på ett lättsamt och trevligt sätt, som funkar för både yngre läsare och vuxna. Somligt kan jag utantill, somligt känner jag till, somligt har jag aldrig tidigare träffat på och fascineras av. Jättefin, upplysande och underhållande bok!

Bra timing också, kan jag tycka, så att inte Marvel får slut på gudar. (Eller att Marvel-fansen tror att de har hittat på Loke och gänget själva…)

Boken kan man köpa t.ex här.

Mad about you av Mhairi McFarlane

Det känns alltid lite som julafton när en ny Mhairi McFarlane dyker upp. Jag kunde omöjligt vänta på biblioteket men fyndade den på Kindle Store för $8.

Harriet är den av de populäraste bröllopsfotograferna i Leeds, men avskyr allt vad romantik och slisk heter. När hennes pojkvän, den framgångsrike Jonathan med tjusig bakgrund har den dåliga smaken att fria till henne inför hela sin familj känner hon sig tvingad att säga ja, men väl åter på tu man hand förklarar hon att hon inte kan gifta sig med honom – hon tror helt enkelt inte på äktenskapet. Jonathan blir förstås förkrossad och Harriet flyttar hastigt och lustigt in i ett ledigt rum hos en man som hyr ut en del av sitt vackra hus. Det visar sig att Harriet och Cal, som hyresvärden heter, har en gemensam historia – fast de aldrig träffats förut.

Men som vanligt hos McFarlane är det inte bara roligt och rom-com. Detta är en roman som handlar om gaslighting, skadliga relationer och att ta sig därifrån. Harriet springer nämligen på sitt ex och hans fästmö på ett bröllop där hon arbetar. Deras relation var definitionen av osund, och hon beslutar sig för att skriva ett brev till hans fästmö för att varna henne. Då bryter helvetet löst totalt och Harriet måste, ännu en gång, ta sig ur en riktigt giftig härva.

Som tur är har hon fint stöd runt omkring sig. Bästa väninnan Lorna är en utmärkt bikaraktär, och även hyresvärden Cal och hans kompis vars namn nu flyr mig (Sam?) stöttar henne – men det är några vänskaper som formas mot slutet som gör att jag jublar.

Så – mörkt och starkt, men med mycket värme och humor. Recensionerna går verkligen isär, men jag blev inte besviken. Omslag och baksidestexter kan vara väldigt vilseledande vad gäller ”böcker skrivna av brittiska 30-någonting-kvinnor” – de är käcka och pastellfärgade och allt låter som en romance. Detta är mycket, mycket mer än så.

Välj mig av Sofia Rönnow Pessah

Sofia Rönnow Pessahs debut kom ut 2020 och heter Männen i mitt liv. Jag var inte tokig i den, men jag tyckte om språket och bestämde mig för att lyssna på Männen i mitt liv – delvis eftersom det är Sissela Benn som läser, och delvis för att den är lagom lång på 5½ timmar för att försöka skola in mig i ljudboksläsning igen. Det sammanföll praktiskt nog med perioden då vår lilla baby bestämde sig för att man måste promenera minst tre gånger om dagen.

Boken inleds med meningen: ”När jag var tolv år blev jag folkpartist.” Det är ganska lätt att föreställa sig hur barn- och ungdomen sett ut, det är ordning och reda på huvudpersonen Mathilde som just börjat sin AT-tjänst på en akutmottagning. Listor och ordentliga planer borde väl lösa det mesta i livet kan man tycka. Hennes pojkvän är aktiv i ett ungdomsförbund och tillbringar mycket tid med att Twitterbråka med ”arga vänsterbrudar”. De har ett ganska socialt liv, men med mycket kallprat och inte så mycket känsla.

På akuten tävlar man mot klockan – vem kan ta flest patienter och vem kan ta kortast lunchrast? Man baktalar kollegor som verkar sitta kvar för länge (och har ful frisyr). Mathilde får för sig att hon måste ta sig an flyktingkrisen – det är 2015 – och blir volontär. Mycket som en strategi för att få något bra på sitt CV, men hon blir god vän med Malik som har en helt annan bakgrund än hennes och han får upp ögonen för att allt hon trott på kanske inte är hela sanningen. Alla vill inte bli akademiker, alla är inte straight, alla har inte åsikter åt höger.

Med flyktingkrisen kommer Mathildes egen kris – hon blir utbränd. Hon! Det är ju bara svaga personer som blir utbrända. Här kommer en viss vändning i romanen – tidigare har Mathilde tett sig väldigt känslokall och steril, men nu blir det tydligt att hon är en känslig människa. Det är lyckat. Jag tycker dessutom att det är intressant att få läsa lite om hur det går till bakom kulisserna på en akutmottagning och får nu mer förståelse för hur akutmottagningar och väntetiderna fungerar.

Men, jag vet inte. Jag fastnar inte riktigt. Ibland är det lyckat när huvudpersoner är osympatiska men jag blir inte så engagerad i Mathilde, jag stör mig bara på henne. En kul grej är att Sonia från Männen i mitt liv dyker upp i en biroll – och att det verkar gå bra för henne.

Boken kan man köpa t.ex här.

Pulver (Louise Rick, #1) av Sara Blædel

Detta är ännu en titel som jag plockade ur det danska urvalet för april månads Danmarkstema på Kaffe & Kultur. Jag måste börja från början om jag ska läsa deckare ur en serie, så det blev till att ta mig an Pulver. Jag tyckte ändå att det lät rätt bra på papper, en livsstilsdeckare sades det och ja, varför inte. Den är från 2004 vilket låter som nyss för mig, men så inser jag att det faktiskt är 19 år sedan. Herregud, vad mycket vatten som runnit under broarna sedan dess. Den kom ut i Sverige ett par år senare.

Två mord inträffar under samma helg i centrala Köpenhamn och det blir full fart på mordroteln där Louise Rick jobbar. Hon arbetar med det ena fallet, men blir snart inkopplad på det andra också då det visar sig att hennes bästa vän Camilla, som är journalist, kände offret och tänker gräva i fallet. Louise försöker hindra henne från att ta sig vatten över huvudet men det blir förstås en salig röra.

Det blir lite halvspännande här och där men jag blir liksom aldrig riktigt intresserad. Som tur var läste jag aldrig ”baksidestexten” på Storytel, och gör inte det om du blir sugen på boken för den förstör hela det ena fallet och det andra är bara… meh.

Skulle du bli intresserad trots min svala inställning så kan man köpa boken här.

Skarp av Helena Dahlgren

Under påskhelgen ska det ju läsas. I år gjorde det varken till eller från ur ett ledighetsperspektiv för mig, ty påsken föll under mina sista veckor som mammaledig och dessutom jobbade min man både fredag, lördag och söndag natt. Alltså borde det inte ha funnits någon lästid alls för mig, men med en bok som Skarp ligger jag gärna vaken längre än jag borde för här sögs jag verkligen in.

Emma Wijkman har haft några jobbiga år, med skilsmässa och varannan vecka-liv. Hon dricker lite mer än hon borde under de barnfria veckorna och har lagt sin avhandling om favoritförfattaren Beata Skarp på is. När möjligheten att söka ett vistelsestipendium där den utvalda får tillbringa en tid under sommaren på Skarps familjegård hoppar hon givetvis på chansen. Äntligen kan hon få tid och inspiration att faktiskt avsluta sitt arbete. Det dröjer och hon ger nästan upp hoppet, men när hon får stipendiet är lyckan gjord.

Beata Skarp dog under mystiska omständigheter i slutet på nittiotalet, och strax efter ankomst till Svartån blir Emma fast besluten att ta reda på vad som verkligen hände. Den officiella förklaringen är att Beata dränkte sig, men är det verkligen hela sanningen?

Parallellt med Emmas grävande bland gamla böcker och anteckningar får vi följa hennes arbete med avhandlingen i hennes fältdagbok. Det finns massor av kulturella referenser, såväl till popkultur som klassiska pusseldeckare och sådant är alltid roligt (när man hänger med och i detta fallet gör jag det). Läsaren får även äran att läsa utdrag ur Beata Skarps egna texter och det är inte utan att jag blir lite besviken när jag blir påmind om att böckerna i sin helhet faktiskt inte finns i verkligheten.

Mot slutet blir det nästan orimligt spännande och mycket smart uttänkt. Jag hade mina farhågor om ett och annat ganska tidigt, men inte förstod jag hur det skulle utveckla sig alls.

Välskrivet, engagerande och en väldigt kreativ och kul idé för en roman. Fina miljöer och en huvudperson jag gillar skarpt (!) – det var alldeles utmärkt påskläsning för mig, och inte utan en touch av påskekrim. Tätt och genomtänkt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Monstret av Ane Riel

När jag letade lite kul dansk skönlitteratur inför april månads tema – alltså Danmark – på Kaffe & Kultur kom Monstret upp, och jag förstår inte hur jag missat den tidigare för jag älskade verkligen Riels förra roman Kåda.

John Steinbecks Möss och människor utgör en slags ramberättelse för Monstret. Jag hade inte fattat det innan, men det blev snabbt uppenbart att det handlade om två daglönare, varav en med lite speciellt sinnelag. Vi träffar Mirko och Leon när de är mellan två jobb, och man förstår att det hänt något dramatiskt strax innan.

Sakta nystas historien upp. Ingen förstår varifrån Leon fått sin styrka – redan som mycket litet barn har han stora synliga muskler och en förmåga att skada – fast han egentligen bara vill mysa. Hans mamma Danica kämpar med sonen – hon älskar honom högt och rent, men han är snudd på ohanterlig. Och grannpojken Mirko kämpar å sin sida med sina förbjudna känslor för Danica. Mirko och Leon knyts till varandra efter en ödesdiger natt på gården, och efter det är vandrandet deras lott.

Det är så otroligt vackert skrivet, och en roman som verkligen kommer att stanna hos mig länge. Det var ett par månader sedan jag läste den nu, men den förblir färsk i minnet vilket jag verkligen inte kan säga om alla böcker jag läser, särskilt nu för tiden. Titta bara på detta:

”Lika älskad som vinden var för att den tog med sig sprickfärdiga moln in över törstiga jordar och därefter nådigt blåste bort dem igen, lika fruktad var den för sin plötsliga våldsamhet. När den träffade bergen blev den oförutsägbar som en biljardboll som har fått skruv av ett retsamt öde.”
Ur Monstret av Ane Riel, Modernista: 2021

Miljöerna är otroliga och karaktärerna levande. Allt finns här – vänskap, familj, passion, kärlek, äventyr och ond bråd död. Det är verkligen en förtrollande roman.

Boken kan man köpa t.ex här.