Etikett: Folkbildning

Er tredje man (Kontrahenterna, #3) av Denise Rudberg

Denise Rudbergs serie om Kontrahenterna, de kodknäckande kvinnorna på Karlaplan under andra världskriget, är intressant tycker jag. Den som lyssnat till hennes Sommar i P1 häromveckan kan känna igen delar av hennes släkts berättelse här, det är fascinerande.

Jag tycker om att läsa om Signe, Iris och Elisabeth. Signe som har hand om hushållet åt professorn ute i skärgården, Iris som tar hand om sina små pojkar vid sidan av sitt viktiga arbete, och Elisabeth som ska ingå konvenansäktenskap med en homosexuell vän för att de båda ska kunna få sin frihet. Jag hade velat ha mycket mer om det tekniska arbetet, men där får vi tyvärr nästan ingenting. Det kanske kommer! Kodknäckeri är väldigt spännande, särskilt för en sådan som jag som inte alls är duktig på matte och den typen av logik.

Det jag undrar över här är varför inte förlaget lägger lite pengar på att låta böckerna träffa en redaktör. Det har varit slarvfel som skavt i de tidigare och denna är tyvärr inget undantag. Det är stavning, sakfel, upprepningar och saker som inte hänger ihop, och sådant kan verkligen ställa till läsupplevelsen för mig.

Boken kan man köpa t.ex här.

Sympatisören av Viet Thanh Nguyen

Sympatisören var månadens bok för januari i en av mina bokcirklar – och ett spännande val, för det är antagligen inte en bok jag hade plockat upp om det inte vore för cirkeln. Det finns många bra saker med att bokcirkla, och detta är definitivt en av dem.

Romanen tar sin början 1975, när Saigon håller på att falla och man tror att Vietnamkriget äntligen är över. Berättaren är en nordvietnamesisk spion, som tagit sig in i sydvietnamesiska armén och lyckas fly till USA. Därifrån rapporterar han hem till den segrande sidan genom brev i osynligt bläck, om hur sydsidan vill återuppta kriget. Generalen som han arbetar för i Los Angeles vid sidan av sitt arbete på universitetet misstänker att de har en spion ibland sig, så berättaren jagar spioner samtidigt som han själv är en.

Dualiteten är ett starkt tema i romanen. Berättaren är till hälften asiat, till hälften amerikan. Till hälften spion, till hälften spionjägare. Till hälften akademiker, till hälften spion. Från att ha varit akademiker blir han plötsligt expertrådgivare till en Hollywoodfilm om Vietnamkriget (som spelas in på Filippinerna) – just den biten känns nästan lite Forrest Gump, men det är underhållande. Har ni någonsin tänkt på att personer med olika språk skriker på olika sätt, till exempel? ,

Romanen är lite lång. Det hör inte till ovanligheterna att jag tycker det – men det blev faktiskt lite segt på sina ställen, och det kändes lite som om samma sak händer flera gånger om. Vissa scener är otroligt roliga (läs: bläckfisken) och somliga, särskilt mot slutet, groteska. Det är inte svårt att förstå varför Sympatisören vunnit Pulitzerpriset, för det är en sjujäkla resa med massor av humor och satir såväl som fina porträtt av personer i en krigszon som inte själva får komma till tals eftersom historien alltid berättas av vinnarna.

Boken finns att köpa här.

The QI Book of General Ignorance – everything you think you know is wrong av John Lloyd och John Mitchinson (red.)

Trodde du att Henry VIII hade sex fruar? Eller att jorden bara har en måne? Att världens högsta berg är Mount Everest eller att säckpipor kommer från Skottland?

Just det. Det trodde jag också. The QI Book of General Ignorance slår hål på massor av saker som vi alla trott i hela våra liv, och ger en massa information om saker vi aldrig ens funderat på. Som att tvestjärtar har två penisar, ifall en skulle råka brytas av vid samröre med en tvestjärtskvinna, att man äter hund i somliga bergsbyar i Schweiz och att det finns 613 budord i Bibeln.

QI är ett tävlingslekprogram från BBC, som jag är osäker på om det sänts på svensk TV men är fortgående – de första 13 säsongerna leddes av Stephen Fry, och nu har Sandi Toksvid tagit över för andra hälften av alfabetet – för varje säsong har ett tema baserat på en bokstav. Så kul!

Jättekul och jättespännande bok! Trevligt nog finns massor av avsnitt av QI på YouTube så det är något jag kommer att ägna en del tid åt under min julledighet!

Året med 13 månader av Åsa Linderborg


Jag har inte haft någon särskilt stark relation till Åsa Linderborg genom åren – jag läste Mig äger ingen förstås och namnet finns ju alltid med i kulturdebatter och annat, men det var först när hon var med i Alla mot alla förra säsongen som jag började känna att jag verkligen gillar henne.

Denna bok var ju kontroversiell redan innan den kom ut – man förstod att här skulle känsliga ämnen avhandlas, såsom #metoo, där Linderborg inte tog den sida som man kanske hade förväntat sig, och hela Benny Fredriksson-débâclet. Och det gör de, och jag vill inte gå in närmare på det. Däremot påmindes jag om att man inte måste hålla med en skribent till 100% för att kunna ta till sig en text.

Det jag gillar mest här är vardagsberättelserna. Om barnen, om falukorv och potatismos, om kärleken och förlusten av densamma. Om resor och jobb och läsning. Det är en behaglig dagboksroman, kring de mer problematiska bitarna, och jag tyckte mycket om att läsa den.

American Wife av Curtis Sittenfeld

Jag förde interna diskussioner med mig själv gällande om det var smart eller mindre smart att läsa Curtis Sittenfelds American Wife såpass rätt inpå Rodham – samma författare, liknande koncept – men bestämde mig, när jag hittade den svenska pocketboken i Hunnebo, att det nog gick bra ändå. Rodham använder ju sig av riktiga namn och kändes inte riktigt som en roman, medan American Wife, som är baserad på Laura Bush, har gjort tillräckligt många förändringar för att det ska kännas ganska annorlunda. Så jag körde på och det gick finfint, tegelstensformatet till trots.

Laura Bush är ingen person som jag har intresserat mig för särskilt genom åren. Hon har ju funnits där i bakgrunden förstås, men på ett ganska diskret sätt, åtminstone för mig. Givetvis var hon en av USAs kändaste kvinnor under sin period som First Lady.

Detta är berättelsen om Alice. I likhet med Laura Bush växte hon upp som enda barnet, i boken är det dock Wisconsin och inte Texas, var intresserad av böcker och utbildade sig senare till bibliotekarie. I tonåren var hon med om en tragisk olycka där en vän dog, vilket ändrade hennes attityd till livet och sin identitet. När hon träffar Charlie Blackwood, son till den förre guvernören, på en fest har hon inte en tanke på att bli förtjust i honom. För det första är hennes väninna Dena intresserad av honom, för det andra är han inte alls hennes typ. Dessutom är hon demokrat!

Men det ena leder till det andra och de blir tillsammans och kort därefter förlovade och så flyger Alice med den virvelvind som är Blackwood-familjen och Charlies politiska kampanjer, och på en av de viktigaste dagarna under makens presidentur, när hon är i 60-årsåldern, reflekterar hon över hur hon hamnat i Vita Huset, vad som lett henne dit och vad som hänt under livet från barndom till nutid.

Curtis Sittenfeld är mästerligt bra på att teckna trovärdiga, mänskliga kvinnoporträtt. Jag tog verkligen till mig Alice, och det var längesen jag blev så medryckt av en roman som jag blev av American Wife. Det är intressant praktiskt taget hela tiden, och det finns ett fantastiskt driv och flyt i texten. Jag kan inte påstå att jag är jätteintresserad av amerikansk politik på detaljnivå, men nu har jag ju faktiskt läst tre romaner på sistone som handlar mer eller mindre om valrörelsen, utöver denna är det Rött, vitt och kungligt blått (mindre) och Rodham (mer). Jag gillar att lära mig saker av skönlitteratur!

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.