Detta var månadens bok i Kollektivet, SelmaStories bokcirkel på Facebook. Jag hade turen att få en bok tilldelad mig, men innan den dök upp hade boken redan kommit ut som ljudbok, så det blev så att jag lyssnade på den istället, i inläsning av Frida Hallgren.
Vår huvudperson heter Ella. Hon är skild sedan några år tillbaka och extremt missnöjd med detta – trots att hennes äktenskap var en katastrof. Nu har hon kommit på en plan för hur hon ska vinna tillbaka sin exman, trots att han redan gått vidare och skaffat barn med sin nya partner. Ella måste därför bli allt hon inte är, och allt exmannen gillar.
Det blir – som ni nog kan lista ut – diverse förvecklingar utmed vägen. Ett trevligt grepp är att författaren emellanåt vänder sig direkt till läsaren, såsom att plocka ner den fjärde väggen. Det är kul! Dock gillar jag inte riktigt att man utgår ifrån att läsaren är kvinna hela vägen igenom. Nog för att feelgood, som detta sägs vara, säkert främst läses av kvinnor – men inte enbart, det vägrar jag tro.
Och är det feelgood? Jag vet inte. Jag blir så otroligt irriterad på huvudpersonen som gör så utomordentligt korkade saker och dumma val hela tiden. Det är roligt här och där och ibland blir det riktigt mysigt, men så går hon sta igen och gör något dumt. Det är ju en vuxen människa vi följer, med barn på halvtid och ett lärarjobb, inte en 15-åring à la Georgia Nicolson. Lite dråpligheter kan jag köpa men detta är så väldigt jobbigt och överdrivet.
Dock är det välskrivet, och som sagt är berättargreppet kul. Men det är så gräsligt förutsägbart. Boken sägs vara ”årets varmaste roman” och ja, visst, bitarna med farmodern är jättefina och även somligt med en av hennes elever, men det övertygar inte mig.
Stories from the city, stories from the sea 