Stories from the city, stories from the sea

 

Och det är jag glad för, för det är en bra, välarbetad roman som passar såväl ungdomar som vuxna, och som tar upp viktiga ämnen. Som väl Blumes böcker för det mesta gör. 

 

Huvudpersoner är Vix (Victoria) och Caitlin, som växer upp i New Mexico på 70-talet. Caitlin är en typisk free spirit, medan Vix är tystlåten och ganska introvert. De träffas när de går i samma skola i sjätte klass, och Caitlin bjuder med Vix för att spendera sommaren hos hennes pappa i Martha’s Vineyard. Vix lyckas övertyga sina föräldrar att få följa med – och under sommaren blir de just Sommarsystrar. 

 

Och vi får följa dem i tjugo år, eller något. De fortsätter att spendera somrarna ihop i New England och växer tillsammans, även när de börjar i olika skolor och senare på college. Men allt är inte lika enkelt när man är 18 och 20 och 22 som när man är 12 år… 

 

Nästan varenda person i boken får chans att vara berättare. Vix och Caitlin berättar inte själva i första person, men praktiskt taget alla andra karaktärer gör det – föräldrar, syskon, vänner och birollskaraktärer. Och det gör ju naturligtvis att allting blir lite mer intressant. Det är bra, för det är en väldigt lång roman, känner jag. Den hade kunnat vara betydligt mer kompakt – men samtidigt är det inte en särskilt intensiv bok, utan man kan läsa lite i taget och varken glömma bort eller tröttna. 

 

Jag förstår verkligen varför Judy Blume är så oerhört älskad – hon är väldigt, väldigt bra. 

 

Nu tycker jag att böckerna om Cecilia Lund är underhållande, och väljer därmed att hålla mig till det. Lite som det där jag pratade om i recensionen av Pojken som slutade gråta – man får ta saker för vad de är. Detta är en ganska underhållande roman med lite spänningsinslag. Så är det med det. 

 

Jag har läst några recensioner där tyckaren anser att detta är den bästa av böckerna om Cecilia Lund. Jag kan hålla med på sätt och vis – den tar upp väldigt intressanta och viktiga historiska frågor – men jag tycker att den är lite för lång. Det kan ha med faktumet att jag lyssnade på denna i uppläsning av Anna Maria Käll att göra – hon har en lite sövande och seg röst, även när man lyssnar på högre fart än vanligt. Det tog någon vecka för mig att lyssna på denna för jag tröttnade helt enkelt efter en stund, trots att jag borde ha lyssnat klart på sisådär sex-sju timmar. 

 

Nu har en hemsk sak hänt Cecilias familj. Ja, igen. Denna gången är det mormor Sonja som blivit påkörd av en smitare, lämnad på gatan med ansiktet i gatan. Hon förs till sjukhus och det är oklart hur det ska gå för henne. Samtidigt kämpar ena systern med att inte bli gravid, andra systern med en oönskad graviditet, mamma Christina med sitt beroende och Cecilia själv med att vara bebismamma igen, samtidigt som hon blir ombedd att börja arbeta så smått på förlossningen igen. 

 

Så ja. Som vanligt händer det väldigt, väldigt mycket på en gång i den här kaotiska familjen. Men det finns mycket värme och kärlek, och det är väl det som gör att de hela tiden klarar sig. 

 

Jag tycker att Janouchs språk är genomgående bra och det finns ett visst driv som håller i sig hela tiden, men som sagt, den var lite lång. Jag ska nog inte lyssna på fler av böckerna, om det är Anna Maria Käll som läser resten av serien också. Så ja. Tre stjärnor på Goodreads är ett rättvist betyg. 

 

För jag tycker att Ninni Schulman är himla bra. 

 

Som vanligt brukar jag roa mig med att läsa andra recensioner när jag läst en bestseller, så att säga, och det var ju blandade åsikter om denna. Några saknade det värmländska, några undrar om vi verkligen har en så imkompetent poliskår i Sverige att journalister måste lösa alla brott (hej Camilla Läckberg!), några tyckte att den var tråkig och bara följer det gamla vanliga deckarreceptet. 

 

Jag vet inte, jag vill inte riktigt hålla med någon. Jag har lärt mig att ta saker för vad de är, nu är detta en svensk deckare i småstadsmiljö (klaustrofobin!) med en journalist i huvudrollen. Och jag tycker att Magdalena Hansson är en fantastisk huvudperson, för övrigt. Mänsklig, realistisk och känns… sann. 

 

Dessutom tycker jag att Schulmans språk är väldigt bra. 

 

Nu härjar en pyroman i Hagfors. Ett äldre par brinner inne, och inom kort sker samma sak i andra villor. Man upptäcker en koppling emellan de förolyckade – en rättegång i Finland för många år sedan – men är det verkligen den enda kopplingen? Den som de vittnade emot i mordmålet har alibi för bränderna. 

 

Jag tycker att det är lagom spännande hela vägen igenom, även om jag för en gångs skull faktiskt listade ut vem mördaren var i någorlunda god tid. (Det brukar inte hända – jag vet inte om jag är lite dum eller om jag helt enkelt struntar i att försöka lista ut det då jag gillar att bli förvånad. Har kommit över folk som påstår att de alltid vet vem mördaren är efter en tredjedel av en deckare – ganska imponerande kan jag tycka med tanke på att allt som oftast har mördaren inte ens dykt upp i handlingen så tidigt. But I digress.) Det flyter på på ett mycket trevligt sätt och ja, jag tycker att det är riktigt bra. 

 

Dessutom, precis som hos Jansson, Jungstedt och Kallentoft, tycker jag att det är en lagom blandning mellan privatliv och arbetsliv hos huvudpersonerna. Poliserna är inte huvudpersoner i Schulmans bok, men man tycker om dem också. Ja, de bra av dem då. 

 

Och nu ska det inte ta lika lång tid innan jag läser nästa bok – Svara om du hör mig – för den har jag redan hemma 🙂