Kvinnoalfabetet – Bokstaven Y

Frågorna i Kvinnoalfabetet kommer som vanligt från enligt O, och denna veckan har vi kommit fram till bokstaven Y! Det börjar närma sig slutet, och det känns faktiskt väldigt tråkigt! Kanske gör vi ett gubbalfabet nästa gång? 😉 

Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn på Y? 

Jag har tänkt och tänkt och jag kommer inte på någon. Därför får det bli en poet, nämligen Ella Young från Nordirland. Hon var även engagerad i keltisk mytologi vilket är väldigt spännande! Här är hennes dikt The Rose: 
 
The rose that blooms in Paradise
Burns with an ecstasy too sweet
For mortal eyes

But sometimes down the jasper walls
A petal falls
Toward Earth and night

To lose it is to lose delight
Beyond compare
To have it is to have
Despair

Vilken kulturpersonlighet med för- eller efternamn på Y beundrar du? 
Det är flera som redan svarat Yukiko Duke men jag kan inte låta det stoppa mig. Jag tycker att hon är en oerhört intelligent och inspirerande kvinna med många talanger. 
 
Vilket kulturellt verk med Y i titeln vill du lyfta fram? 
Jag tycker hemskt mycket om Rebecca Wells böcker om Ya-Ya-flickorna. De två första passar in på frågan – Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet och Ya-Ya-flickornas gudomliga hemligheter. Tredje boken heter Små altare överallt – men originaltiteln innehåller ju faktiskt ett y – Little altars everywhere. 
 
Finns det någon författare eller någon annan kulturpersonlighet på Y som du ännu inte upptäckt, men är nyfiken på? 
I fina YA-boken Anna and the French kiss av Stephanie Perkins nämns den japanska författaren Banana Yoshimoto upprepade gånger. Jag har sett henne i några andra svar på denna veckans frågor också, och har laddat ner ett par av hennes böcker till plattan nu. 

2016: 65 – Det händer nu av Sofia Nordin

Men vilken fullständigt ljuvlig beskrivning av ung kärlek! Helt fantastiskt bra. 
 
Stella är en av de populära tjejerna i skolan. Har massor av kompisar, killarna gillar henne, allt sådant. 
 
Bästa vännen heter Sigrid – men Stella vill inte vara bästis med henne längre. Hon är nämligen hals över huvud jättekär i henne. 
 
Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva förutom att det är så himla bra. Och äkta! Mailväxlingen med en äldre lesbisk kvinna har kritiserats i vissa recensioner, och jag tyckte inte att hela var nödvändig kanske – men annars var det en väldigt fin sidohistoria. 
 
Och även om det är 2010-tal är det förstås inte friktionsfritt med homosexualitet. 
 
Så himla bra. Åååh, vad jag är glad att jag har upptäckt Sofia Nordin. Hon har skrivit en dystopisk serie också, och även om jag inte är någon stor fantast av dystopier och fantasy och sådant så kommer jag att ge den en chans för jag tycker så mycket om Nordin. 
 
Läs! Hoppas att denna läses i skolor. 

2016: 64 – Ulf gråter av Martina Montelius

 
Birger bekände sin kärlek till mig en torsdag i september. Det var mot slutet av dagens session. Han sade att han hade bestämt sig för mig. Alla de kvinnor han behandlade, ja, även några av männen, älskade honom reservationslöst. Han visste allt om oss. Vi visste ingenting om honom. Han var vår far, vår lärare, vår närmaste förtrogne, och i förekommande fall den som försåg oss med livsviktiga mediciner såsom bensodiazepiner och SSRI-preparat. Alla hade vi samma geografiska plats som emotionellt vattenhål: Birgers praktik på Ribbersborgsslingan 8.
 
Detta är min första Montelius i textform. Och det var intressant, urflippat, overkligt, ohälsosamt och tokigt. Och ganska roligt, på köpet, även om jag får säga att jag är glad att det är en novell och inte en roman, för så länge hade jag nog inte riktigt orkat med huvudpersonen. 
 
Spännande, i alla fall, och jag vill gärna läsa Montelius romaner också. Snart! 

2016: 63 – Mot fyren av Linda Skugge och Sigrid Tollgård

Jag ville väldigt gärna tycka om denna bok. Gillade 1989 – Leva eller överleva och hoppades naturligtvis på att denna skulle vara ännu bättre. 
 
Saken är den att det är den. Delvis. Men den är så vansinnigt ojämn. Och persongalleriet är gigantiskt. Man skulle behöva en väldigt detaljerad karta över folket för att överhuvudtaget förstå någonting. 
 
Så, ja. Bitarna om systrarna och antikvariet är underbara. Bitarna som är mail mellan två tjejkompisar (eller ja, från en tjejkompis till en annan) är också strålande, tills de spårar ur. 
 
Men det är så mycket flum. Psykologanteckningar, schamaner, Zelda Fitzgerald, den eviga Suzanne Brøgger – nej, jag kan inte riktigt tycka om den. Om jag bara hade fått bryta ut berättelsen om systrarna, kanske fodrad med mailtjejerna, så absolut. Men jag fick liksom bara frågan varför? i huvudet – och det är ju inte nödvändigtvis vad man önskar sig av en roman. 
 
Så. Mer Majken och Gunnel, antikvariat, citatvägg och namedropping. Gärna det. Men inte allt det andra. Det blev bara tröttsamt och outgrundligt. 

2016: 62 – Stockholmssyndromet av Janne Olsson

Jag är lite intresserad av kriminalhistoria. Tycker om att se på Veckans brott ibland, och fastnade fullständigt i den där tråden om Dahlsjö-fallet på Flashback, och senare P4 Dokumentärs ypperliga program om saken.  
 
Ett av mina första minnen är när Palme mördades. Jag tycker fortfarande att det är oerhört intressant att läsa om saken. 
 
Och så såg jag nu då att Janne Olssons självbiografi hade kommit på Nextory. Ni vet, han som startade Norrmalmstorgsdramat. Och blev naturligtvis tvungen att läsa. Sträckläsa, faktiskt. Jag läste tills jag somnade med plattan i handen. 
För det är så oerhört intressant, det här att träda in i en värld som man inte vet någonting om, eller har rört sig i överhuvudtaget. Jag jämför det lite med min relativa fascination för Kardashians och Real Housewives och sådant där – det är så långt bort ifrån mig och mitt liv att jag bara måste se och ta in. 
 
Det är sannerligen en annan värld. Janne Olsson har varit kriminell typ jämt. Dessa historier om bankrån, kassaskåpssprängningar, inbrott i guldsmedsbutiker, gömning av pengar på kyrkogårdar… ja, ni förstår. Och sedan själva dramat, då. När han, under permission från anstalt, brôtade in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg 1973 i en väldigt elaborerad kupp för att frita Clark Olofsson från fängelset. 
 
Resten är ju historia. Stockholmssyndromet har blivit ett världsbegrepp, och vi vet att alla klarade sig under omständigheterna väl. Men ändå är det helt oerhört intressant att läsa om. Hjärtat i halsgropen. 
 
Och det är väldigt välskrivet. Man förstår av boken att Olsson har spenderat extremt mycket av sin inlåsta tid med att skriva – jag vet inte om han haft hjälp med denna förstås – men det tror jag faktiskt inte. Och då är han en väldigt skarp skribent, även om det blir en del slang och jargong. 
 
Det har fastställts att han inte är psykopat – jag är inte helt säker på den saken. Vissa bitar är så fullständigt fria från ånger och viljan att sona vad han gjort att det är absurt. Och det måste väl nämnas som intressant att en av hans söner är polis. (En sitter i fängelse på livstid på grund av att han varit med i Bandidos. Smart.) 
 
Hur som helst. Det är en mycket läsvärd bok. Jag trodde nog inte att den skulle vara så bra som den faktiskt är. Numera driver Olsson bilverkstad (eller försäljning, kanske) i Helsingborg. Jojomensan.