2016: 145 – Finns inte på kartan av Carin Hjulström

Jag läste andra boken om Frida Fors för några år sedan, och var inte särskilt imponerad. Men av någon anledning fick jag för mig att jag nu ville läsa den första, Finns inte på kartan, i helgen när jag inte mådde hundra och gick och lade mig tidigt. Jag kommer inte riktigt ihåg vad det var jag inte tyckte så mycket om med den andra – i min recension verkar det som om jag tyckte att den var väldigt banal. 
 
Och jag vet inte – detta är ju inte heller någon Augustpriskandidat, men jag tyckte inte att den var banal! Handlingen är intressant och jag fastnade för den och läste ut den på en natt, mer eller mindre. 
 
Frida går journalistprogrammet i Göteborg och det börjar bli dags för praktik. Hon har sökt sig till lite olika platser, men får ingen av dem – utan hamnar på en lokalredaktion under Smålandsposten, på den lilla orten Bruseryd. Det går inte att bli omplacerad, utan hon får helt enkelt ta det hon får – så det är bara att dra upp bopålarna, åkt dit och flytta in i lägenheten som tidningen tillhandahåller i samma hus som redaktionen. 
 
Och på små orter finns förstås allt – från alkade chefer till underliga tanter som hänger i busskuren till nittonåringen som flyttar dit för att driva kebabhak. Och när Frida en dag av slentrian går upp på kommunkontoret för att läsa diariet hittar hon ett brev från ett företag som sköter kartor (?) där hon får reda på att Bruseryd kommer att försvinna från kartan om inte folkmängden stiger till över 100 personer. 
 
Men hur ska det gå till? Det är ju ingen som vill flytta till Bruseryd! 
 
Det blir en söt historia, tycker jag. Nästan lite Brunk-Holmqvist över det, faktiskt, om än inte lika vansinnigt roligt. Tredje boken om Frida har kommit ut ganska nyss – nu är hon frånskild, ensamstående morsa på 40+ i Göteborg. Och ja, jag kommer att läsa den! Och hoppas att det inte var den där tråkige Peter som blev far till barnen… 

2016: 144 – Du av Caroline Kepnes

Wow, vilken bok! Helt olikt något annat jag har läst – vilket förstås betyder att jag inte har läst American Psycho. Ännu. Men den kommer ju alltid upp i recensioner och annat av denna boken, så det är en naturlig koppling. 
 
Berättaren här är alltså en total psykopat. Helt galen. Han heter Joe Goldstein och jobbar i en liten indiebokhandel i New York. När den spirande unga författaren Guinevere kommer in i butiken blir han genast besatt av henne. Han måste veta allt. Vilket han ordnar genom att förfölja henne, bryta sig in hos henne, stjäla hennes telefon (som hennes mamma fortfarande betalar räkningen för, så han har tillgång till hennes mail och sociala medier) och spionera. 
 
Guinevere är först reserverad mot honom, men när hennes pojkvän Benjy försvinner (gissa hur) släpper hon på hämningarna och tror att Joe kanske kan vara något för henne ändå. (Hon har naturligtvis ingen aning om vad han håller på med.) Joe bryter förstås mot alla regler, och Guinevere är van vid att använda sig av manipulation och maktmissbruk genom känslor, lögner och sexualitet. Därmed slår två fullständigt skruvade personligheter sina påsar ihop, och det kan naturligtvis inte bli annat än katastrof. 
 
Gastkramande, spännande, välskrivet och skitbra. Helt otrolig debut! Och vid sidan av själva thrillern älskar jag beskrivningarna av New York, denna underbara stad. Och bokhandeln också förstås – förutom då buren i källaren… 

2016: 143 – Matilda av Roald Dahl

 
Kära nån – varför har jag aldrig läst Matilda? 
 
Jag älskar ju Roald Dahl. Funderade till och med på att skriva min avhandling om honom på universitetet (eller, om skräck i barnlitteratur, ungefär). Men när jag rannsakar mitt minne så har jag faktiskt inte läst hans största klassiker, förutom Kalle och chokladfabriken – inte Matilda, inte James och jättepersikan och inte SVJ. Mycket oklart varför, som sagt – men nu har jag åtminstone kommit en bit på vägen. 
 
Och det gjorde jag medelst ljudbok, mästerligt inläst av Kate Winslet. Åh, vad bra hon var, med olika dialekter och intonationer och höjda röster och barnröster… ja, det var så fint. Det gjorde ju inte ont att jag lyssnade på den på ovanvåningen på en Londonbuss som körde genom hela stan från Kings Cross till Hammersmith, heller! 
 
Matilda är ett litet underbarn, som lär sig själv att läsa i mycket ung ålder. När hon är fyra år upptäcker hon biblioteket och lyckan är gjord. Tyvärr bryr sig hennes föräldrar inte särskilt mycket om henne – pappan säljer begagnade bilar med ruffel och båg, och mamman spelar mest bridge i Aylesbury. 
 
När det blir dags att börja skolan träffar Matilda Miss Honey, som blir hennes räddare och hjältinna. Hon inser även att hon har telekinetiska förmågor – hon kan flytta föremål med tanken… 
 
En helt underbar barnbok. Fantastisk! Rolig och seriös i jämna mått vilket är härligt Dahligt ❤ 

Rimmel Instyle Coral

 
Jag var naturligtvis tvungen att ta en räd på Boots på Stansted i söndags – särskilt som de hade 3 för 2 på hela Rimmelsortimentet! Jag har förstått att Rimmel var ett lite skräpigt märke här förr, men det är det inte längre – även om det förstås är billigt. 
 
Jag köpte BB Cream, en highlighter och en fantastisk tuscheyeliner – och tre nagellack, varav detta är det första jag har provat. Är väldigt nöjd, särskilt med att det faktiskt torkar så fort som det utlovas på flaskan. Ja, jag skulle ju inte börja hantera textilier eller laga mat med dem nymålade, men strax före läggdags funkar ju bra! Jag fick kapa naglarna förra veckan, och tycker att sådana här färger är väldigt snygga på korta naglar. 

2016: 142 – Märkta för livet av Emelie Schepp

Det är fullständigt oförklarligt att det har tagit så lång tid för mig att läsa Emelie Schepps böcker. Jag har ju lyssnat på Deckarpodden och följt henne på sociala medier och allt det här hur länge som helst – men jag har inte läst böckerna! Vet att jag köpte denna i pocket i Alingsås förra sommaren, och läste en bit, men så kom väl någonting emellan. Men nu har jag läst – eller lyssnat på – båda de böcker som finns utgivna, under bara några dagar. Så var jag i fas, igen 😉 
 
Emelie Schepp är ju väldigt notabel eftersom hon gav ut sin första bok på eget förlag – det kräver både mod, dedikation och hårt arbete. Mycket imponerande, särskilt när man har två små barn tycker jag. 
 
Jana Berzelius är Schepps huvudperson – hon jobbar som åklagare i Norrköping och kringliggande kommuner, är känd som något av en isdrottning, har ett svalt förhållande till sina föräldrar och kör en dyr BMW. 
 
Hon har dessutom ett underligt förflutet – vid nio års ålder vaknade hon nämligen upp på ett sjukhus, helt utan minnen. Men med något inristat i nacken… 
 
I Märkta för livet hittas en chef på Migrationsverket mördad i sitt hem. Fingeravtryck och sättet på vilket han blivit skjuten pekar på att det är ett barn som har gjort det – naturligtvis helt befängt. Poliserna Henrik och Mia blir inkopplade på fallet, och Jana blir utsedd till förundersökningsledare. När en pojke hittas död utanför staden pekar allt på att morden hänger ihop och har någonting med flyktingar att göra, men det finns oerhört mycket mer i historien. 
 
Och ju längre utredningen går, desto närmare sanningen om sitt eget förflutna kommer Jana. 
 
Det är full fart hela tiden, men samtidigt bibehålls en känsla av spänning som inte är påträngande, så att säga. Välskrivet, vasst, rappt och väl researchat. Jag förstår varför Schepp har blivit en av våra deckardrottningar så fort, för hon är verkligen bra. 
 
Recension av andra boken, Vita spår, kommer inom kort – och tredje, Prio Ett, kommer ut om ett par veckor! Jag längtar redan. 

2016: 141 – Drömmar ur snö av Anna Jansson

Jag är helt säker på att jag har börjat på denna boken tidigare, men lagt ner den av någon anledning – kanske står den i Hunnebo och blev bortglömd vid hemfärd. Jag känner nämligen inte direkt igen handlingen, men jag känner igen ett förnamn på en karaktär – Reidun – som väl är ett synnerligt ovanligt namn. Lustigt nog såg jag det i ett annat sammanhang häromdagen – hon hade nämligen namnsdag 9:e maj. Visst är det konstigt? 
 
Detta är som ni förstår en Maria Wern-deckare, och jag tycker väldigt mycket om dem. Detta är kanske inte en av mina favoriter hittills, men visst är det igenkännbart och bra! 
 
Prästen Johannes dotter Cecilia är en typiskt bortskämd tonåring. Hennes mamma dog när hon var liten, och styvmodern Reidun passar inte riktigt in i prästgården. Cecilia gör ingenting för att få henne att känna sig hemma heller – det är ingen hemlighet att hon inte hyser några varmare känslor för sin styvmor. 
 
Efter en filmkväll på orten stämmer Cecilia möte med en kille från Lunarstorm, vilket visar sig vara ett ödesdigert beslut. Hon blir påkörd av tåget – men det är inte det hon dör av. Någon har gasat ihjäl henne. 
 
Maria Wern och kollegorna kopplas in, och misstankarna riktas först mot en flyktingkille som tidigare levt gömd i prästgården, och sedan mot en person på skolan vars enda intresse verkar vara datorer och unga tjejer. Men naturligtvis visar det sig vara betydligt mer komplicerat än så. 
 
Och vid sidan av detta ska Maria och hennes kollegor rodda privatliv, barn, svärmor och äktenskap. Det är lättare sagt än gjort, minst sagt. 
 
Det är alltid intressant när aktuella samhällsproblem tas upp i populärlitteraturen, tycker jag – i detta fallet sociala medier och dess faror. Det kan inte vara helt lätt att vara förälder till tonåringar idag! 
 
Lättläst, trevligt och ganska skrämmande. Som vanligt, med Jansson och Wern. 

2016: 140 – Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie

 
Ja – titeln säger väl allt? Naturligtvis borde alla vara feminister! 
 
Detta är en bokversion av ett Ted Talk som Adichie gjorde. Som ni säkert redan vet distribuerades texten till alla elever i gymnasieårskurs 2 för inte så längesen. Fantastiskt initiativ. 
 
Och det är ju på den nivån det ligger – man ska inte förvänta sig några djuplodande analyser, utan det handlar helt enkelt om de basala kunskaperna om feminism, samt hur vi bör uppfostra våra barn – särskilt våra pojkar – i den feministiska andan. För de flesta av oss är detta självklart, men det var väldigt intressant att få lära sig mer om feminismen i Afrika. 
 
Jag lyssnade på denna i inläsning av Katarina Wennstam, och det var en fin stund! 
 
Jag blev dessutom påmind om att jag ju verkligen måste läsa Adichies romaner. Jag har börjat på Americanah ett par gånger men något har hela tiden kommit ivägen, och jag har både En halv gul sol och Lila hibiskus på plattan i väntan på läsning. Jag vet ju (mer eller mindre) att jag kommer att älska dem, så det är faktiskt bara att sätta fart och köra på. Snart! 

2016: 139 – Bert och familjefejden av Anders Jacobsson & Sören Olsson

Ja, vad ska man säga om Bertböckerna egentligen? De är ju inte sådär överdrivet bra, egentligen. Men det är ganska rolig lyssning en stund, i inläsning av Sören Olsson vars röst jag gillar att höra på. 
 
Men jag vet inte. Vi fick höra några av dessa som högläsning på lågstadiet och vissa bitar är inte särskilt genusmedvetna, eller bra. Nä.
 
Bert och familjen, inklusive mormor, ska åka på kollo tillsammans med några andra familjer från stan. Jag var nog lite okoncentrerad i början, men jag är övertygad om att det hade någonting med att motverka näthat att göra. Hur som helst blossar konflikterna naturligtvis upp, särskilt bland de vuxna, och det blir Berts uppgift att ställa allt tillrätta.
 
Lill-Erik hamnar i dåligt sällskap, tjejerna gillar fel killar och ja, det blir dråpligt och tokigt på alla möjliga vis. Men det är trots allt ganska kul – även om jag inte skulle sätta böckerna i händerna på eventuella unga killar. Kvinnosynen är nämligen inte riktigt vad jag tycker att vi ska eftersträva 2016…  

Pollen, pollen, pollen…

 
Vet ni hur man vet att någon är pollenallergiker? 
Hen berättar om det. Hela jefvla tiden. 
 
😉 
 
Det är roligt, för det är sant! Jag vet inte hur många frågor jag har fått idag, om jag är trött, förkyld, ledsen, fått något i ögat… nej. Jag är bara pollenallergisk. Och mina tabletter funkar väldigt bra på snuvan – jag nyser minimalt och är inte särskilt snörvlig – men ögonen, mon dieu. 
 
Hur länge håller det här på, egentligen?