Tiny Furniture

 

 
Jag måste ju bli bättre på film, det etablerade vi redan igår – och igår eftermiddag när det var regnigt och tråkigt bestämde jag mig för att ta första filmen som låg i mappen på datorn – som råkade vara Lena Dunhams Tiny Furniture. (Det är naturligtvis inte logiskt, men den hade en massa siffror först i filnamnet.) 
 
Det är svårt att inte tänka sig filmen som att ha någon sorts… koppling till Girls. Dunham, självklart, men även principen – hennes rollfigur kommer till New York efter att ha gått på college i Ohio, osäker på vad hon ska göra med sitt liv och med liten lust att verkligen ta tag i det själv. Ray och Jessa (skådespelarna då) är med, vilket inte ”hjälper” när man försöker koppla bort det. Och jag kan förstå varför vissa kritiker kallar det för en sorts prequel till Girls också, men det är en film i sin egen rätt. 
 
Och den är så snygg! Långa tagningar – man blir väldigt medryckt. Härliga miljöer, såklart – lägenheten är familjen Dunhams egen och det är Lenas mamma och syster som spelar just Auras mamma och syster. Det finns skäl att tänka att det är en väldigt självbiografisk film – det är mycket som stämmer! 
En perfekt film för en regnig söndagseftermiddag, alltså. Jag tyckte jättemycket om den. 

Garden State

Mina Facebookvänner blev bestörta när de insåg att jag inte sett Heathers – okej, Häxor, läxor och dödliga lektioner – förrän nu. Jag fick förstås ett antal tips på vägen, bland annat Garden State som jag velat se länge och precis missade när den gick på TV häromhelgen. Men – jag råkade ha även den på datorn, så igår passade jag på att se den medan lasagnen stod i ugnen – och under inmundigandet av sagda lasagne. 
 
 
Andrew bor i LA och försöker hanka sig fram som skådespelare samtidigt som han jobbar på en vietnamesisk restaurang med förfärlig eyeliner som del av klädkoden för personalen. Han får ett samtal från sin pappa som han inte träffat på nio år, som informerar honom om att hans mamma har drunknat i badkaret hemma i Newark, New Jersey, och han måste komma hem för första gången på ett decennium. Ja, han äter en massa mer eller mindre lämpliga piller också. 
 
Hans pappa – och tillika psykiater – ordnar ett läkarbesök åt Andrew efter att han berättar om sina hemska episoder med huvudvärk, och i väntrummet hos doktorn träffar han Sam, en patologisk lögnare som trots allt har ett hjärta av guld. Hon lirkar ut honom ur det katatoniska tillståndet han befunnit sig i i mer eller mindre hela sitt liv på grund av litiumtabletterna hans far ordinerat, och ja. På den vägen är det. 
 
Det är en underbar film. Så varm, rolig och rörande. Jag är glad att Laura fick mig på rätt tankar så att jag äntligen såg den, för den är sannerligen sevärd. Jag har bara sett Zach Braff i Scrubs förut – och jag har inte ens sett så många avsnitt av Scrubs – men han är verkligen bra. Det är han som har regisserat också. 
 
Två tummar upp, alltså! Och en varm rekommendation. Natalie Portman är också en riktig pärla. 
 
(Och det är roligt att det är Bilbo (Ian Holm) som spelar Andrews pappa!) 

Söndagspromenad

Efter en dag med extremt underligt väder – allt ifrån strålande solsken till torrential rain så blev det en riktigt fin kväll – så jag tog en liten promenad med sista snutten på min ljudbok i lurarna. 
 
 
På gångvägen mot busshållplatsen. Det är synd att det inte går att känna dogten, men ni ser hur det varit blött på marken och i gräset och träden. Det doftade ljuvligt! Men man får kryssa mellan sniglarna. 
 
 
♪♫ A dreaded sunny day, so I’ll meet you at the cemetery gates:
Keats and Yates are on your side… while weird lover Wilde is on mine… ♪♫
 
 
♪♫ All those people, all those lives, where are they now? 
With loves, and hates, and passions just like mine
They were born and then they lived and then they died ♪♫
 
 
Träffade en hare när jag var nästan hemma igen. Den ville tyvärr inte talas vid närmare, men den var inte långt ifrån mig. Lille tuffing. 
 
 
Om någon mot förmodan inte känner igen citaten ovan så kommer de från ovan mästerliga låt av The Smiths. Ja, titeln är felstavad med flit men jag kan omöjligt bringa mig till att felstava när jag citerar 😉 
 
Annars har jag ätit lasagne med massor av ruccola och nu blir det dusch innan Call the Midwife – som avnjuts med en kopp kaffe och lite mango och hallon! Det har varit en underbar helg (förutom skimningsskiten då, men det är inget att fästa sig vid)! ♡ ♡ ♡ ♡ ♡ 

2016: 223 – Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund

 

Det är alltid svårt att recensera en självbiografisk bok, och därför ska jag inte göra det. Jag ska ge er baksidestexten och en länk till författarens hemsida där man kan läsa utdrag ur de fina recensioner som pressen gett den.

 
”Hans liv har gått i baklås och han vet sig ingen råd. Men en dag återfinner han en kartong med kassettband som familjen spelade in när han var liten och nu öppnas en dörr. När han lyssnar till banden återuppstår hans barndom och han tar plats i sitt tidigare liv igen. Här finns den närhet han så förtvivlat saknar. Men här finns också den äregirige och krävande fadern som var familjens självklara centrum, och som han idoliserade så. Nu kommer minnena tillbaka – och allt måste omvärderas. Sigge Eklunds självbiografiska roman är en stark och smärtsam uppgörelse med en far som älskat offentlighetens ljus och som kastat en djup skugga in över sonens liv – länge försöker han slå sig loss innan räddningen kommer från ett oväntat håll.

Det är 1988 och har precis börjat snöa, Sigge Eklunds tredje roman är också en sällsynt levande uppväxtskildring som väcker till liv platser, människor och händelser ur berättarens barndom. Här finns t ex några underbara sidor om atmosfären i familjens bil på väg till fjällen: lätt bensinlukt, kvardröjande os efter grillkorv och pommes frites, föräldrarnas mumlande röster i framsätet och så Bruce Springsteen ur högtalaren.”

Här kan man läsa utdrag ur pressens röster samt hitta länkar till intervjuer, och annars vill jag mest rekommendera att du läser den själv. Det är en väldigt fin berättelse. Jag har hört Sigge prata om den i många poddar på senaste tiden (den är inte ny, men jag har lyssnat ikapp en massa intervjupoddar), och det är också värt att söka upp och lyssna på. 

Mycket, mycket bra. Sigge Eklund har en oerhörd talang för att uttrycka sig. 

2016: 222 – Kurt Cobain finns inte mer av Hanna Jedvik

Det var inte svårt för mig att bestämma mig för att läsa denna. Det gick väldigt fort, faktiskt. Hanna Jedvik känner jag igen från GP:s kultursidor – jag brukar gilla det hon skriver. Det står Kurt Cobain på omslaget med tillhörande teckning – jag är såld. Och som bonus är omslaget så vansinnigt snyggt! Åh, ett mästerverk. 

Detta är en bok om vänskap i början på 90-talet. Om grönt nagellack, eyeliner, läppringar, musik, festivaler, blandband, kängor, grunge, kärlek, fester, sorg och lycka. Kaféer, drömmar, småstadslivet, oförstående föräldrar, homosexualitet och uppgivenhet. 

 
Jag var ännu inte tonåring under denna period, men jag älskade musiken och jag kan väl önska att jag hade varit med när grungen blomstrade, när britpopen kom igång och allt det där. Fast samtidigt. Jag fick ju vara med om en massa annat och är nog lika glad åt att läsa om det i efterhand. 
 
Man kanske skulle kunna tro att detta blir en förutsägbar och generisk berättelse. Det är det inte. Det är sant, bara. Ni som hänger med på insta har redan sett citaten jag lade ut i ren eufori häromkvällen, ni som inte gör det får se dem nu. (De har ingenting konkret med varandra att göra.) 
 
   
 
 
Så bra. Verkligen suveränt. 
 

Temaläsning 2016: Juni – sammanfattning!

 
Dags att sammanfatta Temaläsning 2016 för juni, där temat var hyllvärmare. 
 
Jag hade tänkt hinna med en massa klassiker och grejer, men det har jag helt enkelt inte gjort. Det har kommit för mycket nytt, jag har haft en del recensionsex att sätta tänderna i, och ja – det blev inte så många som jag hade tänkt helt enkelt. Men jag har gått igenom månaden nu och några stycken fick jag ihop i alla fall 🙂 
 
Stolthet och fördom av Jane Austen är visserligen min mesta och största hyllvärmare någonsin, eftersom jag har haft den på hyllan sedan jag gick ut åttan utan att läsa den. Nu är det äntligen gjort, medelst ljudbok visserligen, och det känns naturligtvis väldigt bra. Och jag gillade den skarpt! 
 
Väninnan – rapport från Rosenbad av Eva Franchell har inte värmt min hylla så oerhört länge, men i ett par år åtminstone. Även denna slank ner tack vare ljudboksmediumet. 
 
Millie Birds om döda saker av Brooke Davis har bara funnits på min hylla sedan i julas, men den har verkligen legat där och varit varm – för jag trodde att jag skulle älska den. Nu gjorde jag inte det, och därför tog det oerhört lång tid att läsa den – så den räknas. 
 
Fröken Julie av August Strindberg fick jag på köpet när jag läste She’s wild again tonight, men jag har tänkt läsa den sedan pluggtiden så det passade ju utmärkt. Och den får således också räknas. 
 
Och This Charming Man av Marian Keyes har också stått på hyllan sedan åtminstone 2008 eller så utan att lyckas ta plats i mina händer. Det blev ljudbok med denna också, och jag upptäckte i efterhand att det faktiskt var en förkortad version jag lyssnade på. Men det passade bra. Jag kan verkligen inte förstå hur den ”riktiga” boken är tre gånger så lång som denna, som kändes alldeles lagom som den var. 
 
Temat för juli är historiska böcker och jag har medvetet sparat några av mina faktiska hyllvärmare som passar in i den kategorin eftersom jag har svårt att komma på nya som jag verkligen vill läsa – men det får ni läsa mer om inom kort! 

Mean Girls + Heathers

 
Jag är ju bedrövlig på film. Bedrövlig! Men jag har börjat intressera mig på senare tid, i vintras lyckades jag se en hel del, och nu har jag äntligen sett två filmer de senaste veckorna som jag a) har blivit tillsagd att bara se hur länge som helst och b) som jag gärna ville se någon gång. Hadley Freemans bok och Helena Dahlgrens dito har väckt filmintresset lite extra också. Och nej, naturligtvis planerar jag inte att sitta inne och titta på film på sommaren – men låt oss vara realistiska – när kan man sitta uppe sent på nätterna och se på film om inte när man är ledig? 
 
Så jag hoppas förkovra mig inom filmvärlden framöver. 
 
Förrförra helgen upptäckte jag av en slump att Mean Girls var på TV. Jag har gått och trott i många herrans år att det är någon vanlig urblåst komedi. Men så insåg jag när jag läste Amy Poehlers bok i vintras att om hon och Tina Fey varit inblandade är det nog inte så illa. Och nej, det var det ju inte. Så. Jäkla. Bra. Och hysteriskt rolig. Precis min typ av humor – smart, mörk och vass. Jag förstår nu varför den har sådan kultstatus – jag är villig att gå med i den kultrörelsen. 
 
Så i fredags – ingenting på TV, inte sugen på Gilmore Girls och jag hade ännu inte insett att man kan dra ner bandbreddsanvändningen på Netflix så att det går att titta även med bara mobilt bredband. Vad gör man då? Man inventerar sin hårddisk och inser att Heathers – eller, som den så obegripligt heter på svenska, Häxor, läxor och dödliga lektioner ligger där och väntar på uppmärksamhet. 
 
Sagt och gjort – man kan ju alltid prova! Den svenska titeln har nog ställt till det i mitt huvud här för ännu en gång trodde jag att det var en riktig kalkon trots att såväl Winona Ryder som Christian Slater och Shannen Doherty är med. 
 
Men ännu en gång. Underbar! Så otroligt rolig. Ännu en gång, kolsvart, absurd och mörk – men fantastiskt bra. Redan i inledningsscenen, när Winona Ryder kommer i närkontakt med ett krocketklot, skrattade jag så att jag höll på att dö. Och det blir bara bättre. Alltså – bara konceptet att ha ett tjejgäng där alla har samma förnamn är ju genialiskt. 
 
Tar nu tacksamt emot tips på fler filmer i samma ådra. Jag kommer att tänka på Döden klär henne med Bruce Willis, Meryl Streep och Goldie Hawn (som förresten omskrevs i det där första numret av Okej som jag pratar om då och då) – den har jag inte sett på många herrans år men visst är väl den också sådär svart och härlig? 
 
Tipsa mer! 

Summer Sunday Snack

 
Hallon, körsbär och turkisk yoghurt. Kaffe. Och andra säsongsavslutningen av Gilmore Girls. Ett fint break i hushållsarbetet! 
 
Jag tar vilodag från simningen idag, enligt experternas råd. Hade planerat att promenera ner till torget för att posta en bok jag har sålt, men precis när jag tänkte göra mig iordning kom monsunregnet – så jag kanske hoppar över det, åtminstone tills solen verkar vara framme på allvar. 
 
Hoppas ni har en riktigt skön söndag! 

2016: 221 – Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane

Jag gillar Mhairi McFarlane – jag tycker att hon är en frisk fläkt på chicklitscenen. Tidigare böcker jag har läst är You had me at hello och Från och med du – jag tycker inte att denna är riktigt lika bra som de tidigare, men jag gillade den ändå. Tror att min något lägre entusiasm för denna har med faktumet att den är så lång att göra. 

Huvudpersonen heter Delia, och har bott tillsammans med sambon Paul i tio år. De delar liv, hus och hund och hon tycker att det börjar bli dags att knyta hymens band. Men när hon friar till honom på Millennium Bridge i Newcastle och får ett ganska svalt ”ja” blir hon misstänksam – och ganska snart kryper det fram att han har varit otrogen med en ung studentska, Celine, som han träffat under oklara omständigheter på puben som han driver. 

Hon flyttar hem till sina föräldrar i Hexham, en bit ut på landet, men när hon inser att hon inte står ut med varken det arrangemanget eller med sitt jobb sticker hon till London på uppmaning av sin kompis Emma, som bor där och har ett gästrum till övers. (Realistiskt? Åh nej, men vi väljer att tro på det.) 

Hon får jobb på en PR-byrå som drivs av en ytterst tvivelaktig individ – Kurt, från Australien – och dras in i en underlig karusell vid sidan av den karusell hon redan drogs in i innan flytten när hon kom i kontakt med en kille på nätet som kallade sig Peshwari Naan. Han visar sig spela en betydande roll i Delias liv, men inte den ni tror nu – även om jag hoppades på det ett tag. 

McFarlanes karaktärer är suveräna tycker jag. Jag pratade med någon på ett forum för ett tag sedan som tyckte tvärtom, men jag tycker att hon lyckas porträttera alla med så mycket värme och kärlek, även de som kanske inte uppfyller alla normer och förväntningar i samhället. Delia påminner lite om Lou i Jojo Moyes böcker, och det är verkligen ingen negativ jämförelse. 

Så ja. Detta är en trea från mig – hade säkert kunnat vara en fyra om den var lite kortare. Men det har ju oftast bara med att göra vilken sinnesstämning man själv befinner sig i vid lästillfället – hade jag haft tid att bara sträckläsa den (tretton dagar till semestern!) hade jag förmodligen inte ens reagerat på sidantalet. 

2016: 220 – M varken mer eller mindre av Petra Backström

Jag läste om denna på Goodreads och på hur många bokbloggar som helst innan jag själv upptäckte att den fanns tillgänglig i en av mina många bokappar. Och kastade mig naturligtvis över den. Den hade fått fina omdömen av alla som jag litar på, och då brukar det vara en självklarhet att läsa. 

Och om jag är glad att jag gjorde det! 

Huvudpersonen heter Maj och är nitton år. Hon har ett litet dilemma. Hon vet nämligen inte alls vad hon ska ta sig till med dessa killar / män som är intresserade av henne. Det är exet Johan, det är Marcus som är ganska intressant men eventuellt lite väl förtjust i spriten och så stavar han ju namnet med c – en bokstav som finns med på Majs hatlista över bokstäver. Så är det Love, stalkern. Och Anders, bästa kompisen Kims pappa som är dubbelt så gammal men också ganska intressant. 

Hon bor på Söder i Stockholm med sin pappa och bonusmamma Stina som hon inte riktigt tål, men egentligen inte tycker illa om heller. Mamman finns mest med som ett extra tillskott på 5000:- på kontot varje månad. Hon är forskare och mer intresserad av forskandet än av Maj. 

Man vet redan från början att Maj kommer att välja en av killarna. Man vet även att hon till slut tycker att valet är självklart – men för mig var det inte alls självklart förrän mot slutet. Tro det eller ej, men alla hade faktiskt varit möjliga utan att det nödvändigtvis hade varit någon större katastrof, beroende på vad som hade hänt med karaktärerna under berättelsens gång. Är Marcus verkligen alkoholist? Är Love verkligen en stalker? Hade det varit så förfärligt att ta Johan tillbaks, och hade det varit helt omöjligt att Anders hade visat sig vara rätt? 

Maj är en strålande huvudperson, för hon är liksom som, som Hanna på Feministbiblioteket skriver, som folk är mest. Hon har lite tokiga tankegångar ibland och fattar lite underliga beslut, men vem gjorde inte det som nittonåring? Dessutom är hon oerhört rolig, och jag kan verkligen känna igen mig i hennes bokstavsnörderi. Jag har starkare relationer till vilka siffror som är bra och inte än bokstäver, men ja, jag förstår. Och det där fantastiska citatet som jag redan haft uppe både här och på Instagram: 

 
Det är ju otroligt jobbigt! Jag får kämpa stenhårt för att inte komma på mig själv med att tänka för mycket i simbassängen till exempel. 
 
Och det där med tavlan, som jag skrev häromdagen. Igenkänningen där var ju absurt stor. 
 
Fantastisk debut av Backström, som jag tror att vi kommer att läsa mycket mer av framöver. Roligt, varmt, lite dråpligt, tankeväckande och rörande. 

Läs gärna andra recensioner hos Bokhora, enligt O, Sagan om sagorna, Sandra Beijer, Prickiga Paula och förstås Feministbiblioteket som är länkad i inlägget. Man kan köpa boken hos Bokus eller Adlibris – eller läsa som e-bok i Nextory!