Ett tidigt konstverk

Jag tänkte att jag skulle visa er detta, om det skulle vara någon som grubblar på om jag alltid haft denna råa, konstnärliga talang som jag besitter idag. 
 
Svaret är ju mycket tydligt JA. 
 
 
Obs: för nya läsare. Detta är ironiskt! Jag har aldrig kunnat rita och kommer väl aldrig att lära mig heller. Däremot har jag ofta fått höra att jag har vacker handstil, och jag är ganska bra på kalligrafi – men bildkonst är då rakt inte min grej. Fast jag gillar faktiskt dessa igelkottarna! De finns i keramikvariant någonstans också faktiskt…! 

Om biverkningar…

 
Jag träffade min hudläkare igår och har idag hämtat ut en ny sort antibiotika mot min sjukdom. Hästkur i två veckor och sedan ponnykur i tre månader. Haha. 
 
Hur som helst, man ska ju alltid läsa bipacksedeln och som så ofta är den ganska rolig, i alla fall i biverkningsavdelningen. För vad sägs om dövhet och hallucinationer? Jag är ledsen, men jag kan omöjligt tro att det är antibiotika som har spelat roll för den som har rapporterat sig döv och/eller hallucinerande… 
 
Det ”roligaste” hittills är troligtvis medicinen som bland annat används mot bipolär sjukdom (det var inte därför jag tog den, det är en sådan där med massor av användningsområden) där en lite halvvanlig biverkan var… självmordstankar. Vad ger ni mig för det?! 
 
==
 
Nåväl. Nu ska jag städa och äntligen, äntligen lyssna på De dödas röster. Det är tokigt vad svårt det är att hinna med saker fast man har semester! Fast, det ska sägas, just vad gäller att lyssna på saker är det ju just när jag arbetar som jag har tid med det… 

2016: 247 – Ett snyggt lik av Peter James

Först och främst, då…! 
 
Jag tycker att sådant här är så oerhört trevligt! Författare som tar sig tid att skriva en kort kommentar, det är verkligen kul. Dessutom var det ju bra att han förstod vad jag menade. Jag vill inte gärna spoila, men jag lovar – liken i den här boken är allt annat än snygga. 
 
Men åh, vilken bra deckare det är! 
 
Tom Bryce sitter på pendeltåget hem till Brighton från London när den otroligt gapige och störige mannen bredvid honom glömmer en CD på sätet när han går av. Och trots att Tom inte gillade honom något vidare så tycker han väl ändå att man får vara schysst och försöka återlämna den till sin ägare. 
 
Så han stoppar in skivan i datorn när han kommer hem – och när han klickar sig vidare blir han vittne till ett förskräckligt, bestialiskt mord. Strax därpå blir han och familjen hotad – om han går till polisen med sitt vittnesmål ska de döden dö, allihop. Men påhejad av sin fru, Kellie, gör Tom det ändå, och Roy Grace – min nya favoritkommissarie – blir ansvarig för utredningen. 
 
Jag gillar blandningen av vansinnig spänning och det mer lågmälda, som Roys privatliv. Man hejar verkligen på honom! En sådan bra blandning av egenskaper – jag är så glad att jag hittade honom! Jag vet inte hur jag har missat honom tidigare faktiskt, för när jag väl kom igång så hittar jag ju nästan enkom fina recensioner. 
 
Himla snyggt omslag också, om vi ska fokusera på sådant! 🙂 
 
 

2016: 246 – Flickan framför muren av Kristina Appelqvist

Det var nyss som jag läste Minns mig som en ängel, men jag tyckte så himla mycket om den så när jag ville läsa något lite mysigt och puttrigt men spännande och välskrivet så plockade jag upp Flickan framför muren. Och den uppfyller definitivt mina kriterier 🙂 
 
Den här akademiska världen som backdrop till en deckare är verkligen helt perfekt. Dels för att det är en intressant miljö, men även för att jag personligen gillar akaporren skarpt. Och jag älskar Helena Waller som huvudperson! 
 
I denna boken är det dags för Västgöta Universitet att hålla en ceremoni där bland annat en tysk forskare ska utnämnas till hedersprofessor. Detta väcker mycket känslor, då professorn i fråga har varit positiv till DDR-regimen. 
 
I samma veva blir ställföreträdande rektor utsatt för dödshot. Enligt lapparna som läggs i bl.a hans cykelkorg och hans morgontidning ska han dö under ceremonin, och säkerheten stegras.  
 
Men det är inte han som dör – utan när ett musikframträdande skall ske under ceremonin och man har släpat in en Trabant på scenen ramlar någon helt annan död ur baksätet… 
 
Helena Waller inser att någon i hennes närhet sitter på hemligheter om sitt förflutna, och det är dags att reda upp det. Detta tar henne ända till Berlin och Stasimuséet… 
 
Ja, det är precis så spännande som det låter. Och intressant! Jag har dålig koll på DDR ska sägas förutom muren förstås, så sent som idag lärde jag mig av pappa om den statliga dopingen då det begav sig. Jag köpte Stasiland på inrådan av Siv när jag själv var i Berlin i mellandagarna, jag har tyvärr inte läst den ännu men nu är jag extra sugen på att få reda på mer om denna knäppa stat som trots allt fanns så nära oss. 

2016: 245 – Barnet från ingenstans av Kari Rosvall och Naomi Linehan

Nu ska jag göra något jag inte brukar göra, och kopiera vad jag skrev på Buke om denna. Annars blir det väl på något vis ändå bara en upprepning! 


Barnet från ingenstans av Kari Rosvall – jag såg henne i Skavlan i vintras och tyckte att hennes berättelse verkade intressant – hon fick reda på när hon var över 60 år att hon föddes som del av Lebensbornprojektet. Det är en intressant berättelse men den är inte särskilt bra berättad.

Det ska nämnas att den först skrevs på engelska tillsammans med en irländsk författare (Rosvall bor i Dublin sedan många år) och har alltså översatts… och det känns lite konstigt på sina ställen. T.ex förklaras förhållandet mellan svenska och norska medelst en liknelse mellan Dublin- och Corkdialekter, det är ju helt överflödigt i den svenska översättningen kan jag tycka. 

Så störde jag mig på en sak, något så infernaliskt faktiskt – brace yourselves för gnäll-Anna. Som tonåring arbetade Rosvall som en sorts assistent till Sven Stolpe, ni vet, den store författaren som även var morfar till bröderna Schulman och alltså far till Lisette Schulman, programledare, talskrivare och deltagare i allra första På spåret. Så lite kändis sådär.

I boken beskrivs hur Rosvall och Lisette var i samma ålder och gjorde en del saker tillsammans och så. Det är bara det att det skiljer sju år mellan dem, och om Kari jobbade där som sextonåring (vilket verkar stämma med en annan händelse där hon var sjutton) var Lisette alltså nio år. En sextonåring och en nioåring är inte jämngamla och det känns alltså som om hon kastades in i berättelsen som någon sorts helt onödig namedropping. Jag förstår såklart att man nämner arbetet för Sven Stolpe, det är ganska stort som tonåring, men inte varför man liksom hittar på någon sorts relation. Särskilt inte en som är så lätt att kolla!

Men detta har antagligen med faktumet att den skrevs på engelska att göra. Ingen på Irland bryr ju sig om att kolla detta, men jag råkar veta att Lisette Schulman föddes 1951 för mamma och jag pratade om henne för inte så längesen. 

Förstår ni varför jag kopierade vad jag redan hade skrivit? Det är ju faktiskt väldigt tråkigt att gnälla egentligen, och jag tycker att det är extra tråkigt att gnälla i bloggen! Jag lade till och drog ifrån lite grann, men essentiellt så är det samma sak. 

PS: Om ni klickar på länken i hennes namn ovan så kan jag säga att det räcker gott att läsa DN-artikeln. 

2016: 244 – Sommar på strandpromenaden av Jenny Colgan

Det är inte så längesen jag läste Det lilla bageriet på strandpromenaden – men det fanns ett väldigt gott skäl till att jag sparade uppföljaren! För såklart skulle jag läsa den i Cornwall, där den faktiskt utspelar sig! 

Mount Polbearne, där boken tar sin plats, är dock inte lika stort som St Ives och definitivt inte lika fullt av turister. Men de branta kullerstensgatorna, tidvattnet, fiskebåtarna och allt det där är ju likt. Och det passade väldigt bra att läsa den där, förstås. Jag läste ut den på ”min” bänk på kyrkogården med Porthmeor Beach framför mig, det var en fin stund. 

Men boken är inte riktigt lika bra som den första. Tyvärr! Jag blir jätteirriterad på Polly, jag blir jätteirriterad på Huckle, jag blir vansinnigt irriterad på Selina (av ett skäl som alla förstår om ni har läst den, MORR) och ja, i största allmänhet är det en lite småirriterande bok. Med undantag för Neil, förstås. Så fort han är med blir det förstås ljuvligt! 

Och visste ni att man kan följa honom på Twitter? Nu har det varit tyst ett tag, men ändå 🙂 

Så, något av en besvikelse trots allt – jag hade verkligen förväntat mig något mycket bättre. Men nu var den inte det, och hur det än är kommer jag säkert att läsa uppföljaren om det blir en – och nästa gång jag är i England ska jag absolut passa på att kika på barnboken om Neil, som har valts ut till ”bästa barnbokslistan” av The Guardian. 

Haha, herregud, märks det att största behållningen för mig var en lunnefågel? Och recepten längst bak – sådant är alltid fint! 

PS: Jag läste den på svenska, men valde det engelska omslaget för det är så himla fint. Och tror inte ni som jag att detta är Pollys fyr? 

 

Vredens druvor och sånt

Darlings! Det blev en oplanerad bloggpaus, såhär i semestertider. Men nu är jag tillbaks! Och har elva böcker att skriva om. Nästan tolv – har bara några få sidor kvar i Emma Clines The Girls, ni vet, årets snackis vid sidan av Harry Potter and the Cursed Child. Men det är väl så det ska vara på sommaren. Jag har haft en del att göra och så blev det ett par impromptu nätter hos H & J och nu har jag varit i Hunnebo ett par nätter utan dator. 
 
Men nu är jag i Göteborg i några dagar igen. Jag har just förnyat mitt premiumkonto hos blogg.se, samt mitt domännamn. Det vore ju tråkigt om det slutade funka! 
 
Nu ska jag slänga in en tvättmaskin eller tre, skriva åtminstone ett par recensioner och fortsätta njuta av kaffet – och att det blåser KALLT från köksfönstret. Har varit så varm idag att jag trodde att jag skulle flyta bort, ett tag kändes det seriöst som om jag hade gått ner tjugofem kilo. 
 
Och sorry, men det här är så fruktansvärt roligt: