2016: 257 – Långt ifrån död (Not dead enough) av Peter James

 

   

 
Ja, jag undrar fortfarande – hur har jag missat Peter James? Jag är hals över huvud dödsförtjust i böckerna om Roy Grace – och nu har jag läst nummer tre. Som fick mig att gå och känna på lägenhetsdörren både en och fyra gånger igår kväll under de sista 100 sidorna… 
 
En kvinna ur Brightons societet, Katie Bishop, hittas död i sitt hem. Strypt, med en gasmask från andra världskriget på sig, och slipsar fästa kring handlederna och sängstolparna. Allt pekar på att det är hennes make Brian som gjort det – och då menar jag allt inklusive teknisk bevisning, DNA och hela baletten – det är bara det att han låg och sov i sin lägenhet i London, 8 mil bort. Med alibi. 
 
När en annan kvinna hittas mördad, även hon med gasmask på sig, förstår Roy Grace att det är en seriemördare i farten. När den andra kvinnan mördades var Brian Bishop visserligen inte under uppsikt, men det stämmer ändå inte riktigt överens. Hon var dessutom hans älskarinna… eller var hon verkligen det? 
 
Ingenting är som det verkar, och snart blir Roy Grace mer personligt inblandad än han hade önskat. Han kämpar dessutom med sina känslor för Cleo, som han inser att han älskar – men så får han ett mail från en gammal vän som är helt säker på att han har sett Sandy, Roys fru som försvann på hans 30-årsdag… i München. Där hon har rötter. Han har inte sett henne på nio år, men han vill naturligtvis fortfarande få reda på vad som hänt. 
 
Och på hemmaplan har han kollegan boende i gästrummet. Han spelar för hög musik och spiller fiskgratäng i vardagsrummet. Vad göra? Han älskar ju honom högt och rent, men nu börjar han faktiskt bli lite trött på killen. 
 
Åh, jag älskade varenda sida. Det är så BRA! Och det gör inte författaren illa att han tar sig tid att svara på Instagram – det gjorde han när jag postade om denna också. Ett utmärkt sätt att se till att folk är honom lojala – men det är inte direkt som om han behöver ragga läsare. Strålande! Jag ser redan fram emot nästa, Död mans fotspår eller Dead man’s footsteps. Men jag får väl försöka ge mig till tåls… har trots allt två bokcirkelböcker att ta mig igenom till på söndag! Dock tar Vera Stanhope upp min tid och uppmärksamhet just nu – med den äran, förstås. 

2016: 256 – All the bright places (Som stjärnor i natten) av Jennifer Niven

   

 
Ja. Kära nån. Denna har man ju hört talas om från olika håll sedan den kom ut förra året, tycker jag. Nu har jag äntligen läst den. Oh, vilken bok. 
 
Theodore Finch och Violet Markey träffas uppe i skolans klocktorn. Violet har ganska nyss förlorat sin storasyster Eleanor i en trafikolycka där hon var den som överlevde. Finch passar inte in någonstans, och går genom perioder som han knappt minns. ”Utslocknandet” kallas det i den svenska översättningen, ”the Sleep” på engelska. 
 
Den ena hindrar den andra från att hoppa, men när de väl kommer ner igen tror alla att det är tvärtom. Och de låter dem tro det. En vindlande och osäker vänskap tar sin form, delvis tack vare att Finch insisterar på att de ska göra ett skolarbete som innefattar flera studiebesök tillsammans och läraren för en gångs skull säger nej till Violets protester. 
 
De kommer från olika bakgrunder och har helt skilda familjeliv. Finchs pappa lämnade familjen för en yngre förmåga för ett år sedan och han och hans systrar får sköta sig mycket själva då mamman har två jobb. Violets föräldrar är mycket stöttande och fina, men förstås även de uppätna av sorgen efter dottern som försvann. 
 
Jag har aldrig läst något som liknar denna boken förut. Det är en alldeles vidunderligt bra blandning av sorg, vemod, filosofi och humor. Ja, tro det eller ej – den är hemskt rolig på sina ställen. Någon skrev på Goodreads att Finch är som en ännu ”värre” version av Augustus från The fault in our stars med sina högtravande ord och tankar och absolut, så är det – men jag älskar det. 
 
Jag älskar att de båda har sina kreativa outlets – Violet skriver, Finch spelar gitarr och skriver låtar – och hur de släpper in varandra i skapandet. Och jag gillar hur psykisk ohälsa beskrivs också – eller gillar, men ni förstår hur jag menar. Den där lamslående känslan. Fantastiskt bra. 
 
Detta är en av årets bästa böcker för mig – ja, jag har läst väldigt mycket som är riktigt bra i år. Jag ser fram emot att läsa mer av Jennifer Niven för jag är otroligt imponerad. Och berörd! Jag låg och läste slutet i fredags kväll och visste verkligen inte vart jag skulle ta vägen – låg i soffan, låg i sängen, satt i köket, stod i hallen. Ett riktigt mästerverk. 

Fyllning till paprikor

 
Jag serverar fyllda paprikor ikväll, inspirerade av Emma Hamberg och Anette Rosvalls recept. Tänkte att jag förbereder så mycket som möjligt i god tid, så är det bara att köra in i ugnen när det är dags. 
 
Men hur jag ska lyckas hålla mig ifrån att äta upp fyllningen är en gåta. Så gott! Hackad chorizo fräst med en halv rödlök och några champinjoner. Blandade ner kokt ris, en liten burk majs och en halv bit fetaost. Ännu fritt från kryddor men helt otroligt gott! 
 
Detta ska då ner i halverade paprikor som jag har förrostat sedan (om det överlever), som gratineras med lite ost på toppen i en kvart-tjugo minuter och serveras med en riktigt mustig tomatsås. Jag ser fram emot det! 
 
Ikväll, efter det, hoppar jag på bussen till stan för en blixtvisit. Mitt kylskåp har gått sönder så fastighetsskötaren (heter det sköterskan när det är en tjej? Det vore kul.) kommer förbi och så ska jag träffa ordföranden i föreningen om en grej också. Sedan tillbaka hit. Ska faktiskt bli lite mysigt att åka buss ett tag, jag gillar det. Trodde att det var en direkttur men jag hade uppenbarligen sett fel för det är det inte, så pappa skjutsar mig en bit på vägen. 

Sommar i P1 – Maj Sjöwall (13/7-16)

 
Det blir väldigt hipp som happ med sommarprogrammen i år – men det gör ju som tur är ingenting längre. 
 
Maj Sjöwall har jag  lyssnat på i tre eller fyra omgångar – med mer eller mindre engagemang och koncentration. Igår kväll bestämde jag mig för att bara lyssna från början istället så det gjorde jag och det är jag glad för för det var ett riktigt härligt program! 
 
Inga stora avslöjanden, ingenting man inte redan visste. Anekdoter, barndomsminnen och trevlig musik. Och en väldigt rolig berättelse om när Lasse Werner och Sjöwall ringde upp Frank Sinatra. Och om när Gunvald Larsson körde taxi och blev uppbjuden på fika. 
 

Barrister vs. Barista

 
Jag blev så road av denna bilden för precis detta missförståndet uppstod en gång i mitt gamla hus i Bayswater. Några månader efter att jag hade flyttat in flyttade ett gäng några dörrar nerför gatan, så vi fick rekrytera in nytt folk en masse, bland annat Celine från Frankrike (men med finlandssvensk mamma) och David, superkristen, superordnad, superprydlig och supertrevlig engelsk kille från Ellesmere Port. 
 
Naturligtvis hade David just gått ut King’s Law School och när Celine frågade vad han jobbar med svarade han ”I’m training to become a barrister”. Tom och jag tittade på varandra, förstod direkt vad som pågick – att Celine trodde att han var under utbildning på Starbucks – och njöt så länge det varade. Obetalbar underhållning! 
 
Vad är då en barrister? Jo – den sortens advokat som i England har peruk och alltså arbetar främst i rättssalen. Solicitors är jurister som pysslar med annat såsom testamenten eller husförsäljningar, und so weiter. 

2016: 255 – The Girls (Flickorna) av Emma Cline

   

   

Ibland förstår man inte riktigt varför böcker blir så oerhört hypade. Med The Girls – Flickorna på svenska – förstod jag det redan innan jag hade öppnat pärmen. 

Jag är fascinerad av kriminalhistoria. Inte så att jag brevväxlar med seriemördare direkt, men ja, jag är intresserad. När jag då förstod att detta är en roman med stark inspiration kring vad som hände kring Charles Manson och Familjen på 60-talet var det givet att jag skulle försöka få tag på den så snart som möjligt. 

Men det är inte den biten som är den viktiga i The Girls. Det är allt runtomkring. 

Evie är fjorton år och bor i en förort i Kalifornien. Hon är otroligt ensam och uttråkad och funderar mycket på livet. En dag får hon syn på en grupp flickor i parken – de ser vildvuxna och otvungna ut. Hon måste få kontakt med dem. 

Och det får hon. Inom kort står hon mycket nära flickornas ”ledare”, Suzanne. Hon börjar umgås med dem och deras grupp, hänga på deras nedgångna, slitna ranch där allt är dekadent och exotiskt och känner sig desperat efter att passa in och få vara med. Våldet och kriminaliteten kommer närmare men Evie förstår inte det förrän det är nästan för sent. 

 
Den andra delen av boken är Evies berättelse i nutid – hon lånar ett hus av en vän, och vännens unge son med flickvän dyker upp. De känner till att Evie var inblandad med den legendariska gruppen och hon känner att hon på något vis måste stå till svars för det som hände då, för nästan fyrtio år sedan. 
 
Det handlar om att hitta sin plats i världen, det där livsfarliga skedet i tidiga tonåren när det är alldeles för lätt att fastna där man råkar känna sig accepterad. Otroligt fascinerande. 
 
Och språket! Herregud! Man blir verkligen förtrollad – det är helt otroligt att detta är Clines debutroman, och att hon bara är 27 år gammal. Detta kommer att bli en modern klassiker, det är jag övertygad om. 
 
Så. Vill du läsa blodiga skildringar av Mansonfamiljens härjande? Fel bok. Vill du läsa en strålande skriven bok om identitet och om att passa in med en underton av vansinnet på 60-talet? Helt rätt. 
 
Fem stjärnor från mig. Kan revideras, det händer ibland, men det känns inte troligt. Den är verkligen så bra. 
 

I muséets dolda vrår

Idag blåser det sexton kvadratmeter sekundmeter och ösregnar i perioder. En perfekt dag för att besöka Bohusläns Museum, således! De har en utställning om Folkhemmet för tillfället, samt en liten snutt med Sigvard Bernadottes design och lite annat. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Man ställer frågan ”Får/fick alla plats i Folkhemmet?” och fick blandade svar. Från någon som är krengkt till en kärleksförklaring och en ganska arbiträr kommentar om delfiner. 
 
 
 
 
En annan fråga besvaras också ganska brett. Hej Sven-Allan! 
 
 

 
 
 
 
 
 
Det där med ”go’känslan” låter ju för härligt, förstås! 
 
 
Herrn i plommonstopet äro min anfader och fisken äro en 300 kg tung tonfisk. Jag har denna bilden inramad hemma och ställde faktiskt fram den igår för första gången. Han fick inte så mycket cash för fisken tyvärr, men vi får väl hoppas att han var glad ändå. 
 
 
Bisamhället har flyttat ut i entréhallen. Jag tycker att det är så häftigt att det är så enkelt men samtidigt så komplicerat. De kryper ut där bredvid: 
 
 
förrättar sitt värv och flyger hem igen 🙂