Monday Monday

Dagen bara flög förbi! Det kändes som mitt på dagen när jag gick från jobbet men nejdå, hon var faktiskt 16:15!

Intressant vy från Älvsborgsbron ♥

Ursnyggt omslag på ny recensionsbok – med medföljande godis! ★

Gick till Ica på ren rutin – jag behövde ingenting – men kom hem med en fantastisk azalea ur Rosa Bandet-sortimentet. Så vacker. Och stor!

Jag har ganska många fina blommor nu ♡

Annars har jag tvättat ikväll, nu duschad och löser korsord med Gilmore Girls i bakgrunden och ska snart krypa ner i rena lakan! Mmm.

Broadchurch på Netflix

 

Jag har funderat på att titta på Broadchurch förut, men eftersom jag bara har haft det mobila bredbandet och väl har prioriterat annat har det inte blivit av att jag har tittat. 

 
Men jag gillar ju David Colman, jag älskar Olivia Colman, och jag avgudar brittiska deckarserier, så det var ju ganska givet att jag skulle titta någon gång. 
 
Och igår började jag med säsong 1. Och jädrans, vilken bra serie! Ett mysterium, åtta avsnitt (som väl är en trekvart) – så himla spännande. Ännu en gång slås jag av den här småstadsmentaliteten där alla känner alla och alla lägger sig allas affärer… det är så klaustrofobiskt men så himla intressant. 
 
Det är väldigt härligt att kunna välja sin konsumtion genom dessa käcka streamingkanaler, det är det! 

Nytt namn på Instagram

 
 
Igår tog jag det stora steget att äntligen byta namn på Instagram. Det var nämligen så när jag skaffade Instagram att jag trodde att jag inte skulle använda det själv, utan bara ha det för att kunna följa andra. annzah var taget så då lade jag till ”spics” så det blev ”annzahspics” – och jag gillar ju inte ens förkortningen ”pic” av ”pictures”. 
 
Men – det var lättvindigt att byta, så nu har jag gjort det. Ni som redan följer mig märker ju ingen skillnad alls eftersom det är ett byte rakt av, men skulle någon hitta något gammalt inlägg här står det ju annzahspics. 
 
Så – om du vill följa mig finns jag på annzahstories och inget annat. Häng på vetja! 

Sunday on my mind

Jag tröttnade på att ligga på sofflocket efter ett tag och i samma veva blev det bestämt att Hanna kommer över på hämtmat och fika på torsdag. Alltså fick jag en anledning att baka lite! Jag som inte bakar…

Kladdkakecookies med pepparmint…

…och brysselkex med kardemumma. Rosa socker på kanterna och hjärtströssel i rosa och lila uppepå. Vrålgulligt som ni ser 😉

Såg första avsnittet av denna nya serie som har premiär på HBO idag. Verkar väldigt lovande. Härligt att se Sarah Jessica Parker göra något nytt! På tal om henne hade jag på några gamla avsnitt av SatC när jag bakade. De håller än!

Förkylningen, om det nu är en sådan, har i alla fall inte satt sig på hjärnan för jag lyckades lösa nästan hela Söndagskrysset i både GP och DN! Det har sannerligen aldrig hänt förut.

Nu har jag duschat och målat naglarna och tittar på Annie Hall. Känner mig ganska redo för en ny vecka!

2016: 308 – Glöm mig av Alex Schulman

 

 
Jag har sett fram emot denna boken sedan jag först hörde talas om den, och blev hemskt glad när den dök upp på Nextory tidigare än jag hade förväntat mig. Jag förutspådde att jag antagligen skulle läsa den på en kväll – nu tog det en tidig morgon också, men det var praktiskt taget i ett svep. 
 
Kära ni – detta är SÅ BRA. Jag är svag för Schulman, jag tycker att hans tidigare böcker har varit väldigt fina, jag tycker att han var ganska rolig när han var elak i den svenska bloggvärldens begynnelse och jag tycker att Alex & Sigges podd är bra, jag tycker att föreställningarna har varit bra – alltså är jag i stort ett fan. 
 
Nu är jag ett jublande fan. Detta var en solklar femma för mig på Goodreads, och det händer inte så ofta. 
 
Jag läste recensionen i DN igår, där recensenten jämför den med en sorts loggbok av smärtsamma minnen såväl som vackra dito, och det kan jag hålla med om. Och det är gräsligt att läsa berättelserna om barndom, ungdom och vuxentid – med en gravt alkoholiserad mamma. Detta är ju ingenting som vi andra har vetat om, trots att Lisette Schulman var en någorlunda offentlig person. Detta tack vare att hon varit omringad av medberoende personer som skyddat henne. Så stark är nämligen den sjukdomen också. 
 
Det är så välskrivet. Så stilsäkert. Så genomarbetat. Jag är djupt imponerad av sättet Schulman har hanterat berättandet av en förskräcklig berättelse – och även skildrandet av de sista, fina, nyktra åren. 
 
Somliga Schulmanskritiker tycker att man inte får skriva böcker om personer som inte kan försvara sig. Det tycker jag att man får. Man får alltid berätta om sina egna upplevelser – och boken är dessutom dedikerad till bröderna, Niklas och Calle, med en notis om att ”detta är mina minnen, de kan, med all respekt, skilja sig från era”. (Exakt så står det inte men jag har inte texten framför mig. Det är andemeningen.) 

2016: 307 – En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Jag har tidigare läst en av Mattias Edvardssons ungdomsböcker – Stå ut – som jag tyckte var fantastiskt bra. Jag har fler av hans ungdomsböcker på vänt i diverse appar, men En nästan sann historia är en ”vuxenroman”, som jag fick som recensionsexemplar av förlaget. Tack Forum! 
 
Detta är en otroligt smart och spännande historia som handlar om Zackarias som blivit av med journalistjobbet i Stockholm, och som beslutar sig för att åka hem till mamma i Veberöd för att bo där medan han skriver en bok o det som hände när han gick kursen i Litterärt skapande på Lunds Universitet i slutet av nittiotalet. Någon dog under den tiden, och vännen Adrian satt i fängelse i tio år på Tidaholmsanstalten för mord. 
 
Zackarias tror inte att det var Adrian som begick mordet, och bestämmer sig alltså för att nysta i historien för att ta reda på vad som verkligen hände den där januarinatten för längesen, när den hyllade, Augustprisvinnande författaren Leo Stark dog… på ett eller annat sätt. 
 
Han söker upp det gamla kompisgänget, inklusive Adrian som nu släppts ur fängelset, för att söka reda i det gamla. Vartannat kapitel är ett kapitel ur boken han skriver, Den oskyldige mördaren, vartannat är berättelsen i nutid om hur han träffar de gamla vännerna – och fienderna? Mitt i den nutida berättelsen dyker plötsligt liket av Leo Stark, som tidigare icke återfunnits, upp i skogen… 
 
Som sagt. Otroligt smart! Det är riktigt spännande in i det sista, och jag förstår varför man har kallat Edvardssons bok för ”Donna Tartt light”. Den akademiska världen lockar alltid mig, och särskilt när det är spänning involverat – tänk just Donna Tartt, Maureen Johnson, Erin Kelly… mmm! Sedan blir ju detta i förlängningen en berättelse just om det litterära skapandet, om hur man bygger en berättelse och om processerna som ofrånkomligen måste finnas, hur fritt man än tänker att man skriver. Stilsäkert, rappt och trollbindande. Fantastiskt bra! 

Smakebit på söndag, 9 oktober 2016 – Avskedsfesten av Anna Fredriksson

 

Veckans Smakebit kommer ur Avskedsfesten av Anna Fredriksson, som tidigare skrivit Tisdagsklubben, Sommarhuset, Lyckoresan och Augustiresan. Jag har bara läst Tisdagsklubben tidigare och tyckte att den var trevlig – det är denna också. Det tog lite tid för mig att komma in i den, men nu börjar det likna något. 

 
Rebecca jobbar som fristående filmproducent, och nu är det dags för visning av hennes första långfilm. 
 
 
 

”Rebecca tittar in genom dörren till den lilla visningssalongen. Nu har nog alla kommit. Ett tjugotal personer har gått in och stt sig i de svarta skinnsätena. Där i mängden, bland finansiärer och andra, kan hon se Ann och Måns och Filip. Och så Otto, som ännu inte har sett vad som har hänt med hans manus. 

 
Beata är visst försenad. Det vore tråkigt om hon inte dök upp. 
 
Längst ut på främre raden sitter Bengt, författaren till boken Inga kommentarer. Det är en liten tunn man i sextioårsåldern med rött skägg, före detta kvällstidningsreporter som övergått till att skriva satiriska romaner. Nu är han djupt inne i sin nästa bok och har inte alls engagerat sig i filmen, inte flrrän nu. När Rebecca ringde och bjöd in Bengt till visningen blev han tacksam och ville gärna komma. Han undrade också om hon inte vill gå på den stora litteraturgalan om några veckor, han skulle följa med en nominerad kollega och kunde ordna en inbjudan. Hon svarade svävande, har ingen större lust att umgås med Bengt på tu man hand.” 
 
Ur Avskedsfesten av Anna Fredriksson, Forum: 2016 
 
 
Idag är det kyligt och ganska mulet i Göteborg, men jag tycker mig se lite ljusning söderut. Vi får se – jag ska hålla mig inomhus och dricka varmt och försöka undvika att det blir något av den förmodade förkylningen. Jag ska bland annat på teater i veckan vilket jag absolut inte vill missa så det är väl klokt att ta det lugnt. 
 
Fler Smakebitar finns hos Mari på Flukten fra virkeligheten! 
 
 

Det är min tur nu, vinden har vänt…

 
Halva styrkan på jobbet har varit förkylda de senaste veckorna – inte sådär våldsamt, jag tror knappt att någon har varit hemma, men lite snörvel och host och sådär och nu är det visst min tur. Vaknade tidigt ur helt vansinniga drömmar, tog en Ipren och gick och la mig igen men ja, jag är snorig och lite rosslig så det blir till att ta det lugnt idag. Inte mig emot, egentligen. Jag bokade om min tvättid till imorgon och det känns väldigt skönt – det är ju sällan någon panik med tvättandet för min del, jag försöker köra minst en gång i veckan. 
 
Jag köpte en assymetrisk ganska tunn stickad tröja på New Yorker igår – planen var mest att ha den hemma, jag behöver något lite varmare som inte är så bylsigt och stort som en hoodie. Drog på mig den nu när jag skulle ner i källaren och herregud, så skön den är! Trekvartsärmar vilket jag gillar och en lite lätt båtringning utan att vara för bred. Toppen! Fanns i grått och plommonlila också men jag hittar den inte på nätet – assymetrin ligger i att den är höftlång på ena sidan och går till ungefär halva låret på andra. Snyggt! Kostade under en hundring, 159:- tror jag. De hade en fantastiskt snygg weekendväska också förresten, mycket Cath Kidston-aktig. Jag köpte ju min prickiga nyss, annars hade den inte gått säker. Flera andra snygga handväskor också för den delen. 
 
Så, då blir det slappdag idag och ja, det känns underbart faktiskt. Jag ska göra fransk rostbiff med aubergine- och mozzarellagratäng men det är ju otroligt ickekrävande. Kanske hinner jag läsa ut min bok – smakebit kommer strax – och kanske börja på något nytt också. Kanske Amanda Knox-dokumentären på Netflix, kanske en hel massa annat. 
 
Förresten! Jag såg på Gissa låten igår, den där nya lördagsunderhållningen som de kör i fyra veckor och OJ vad jag blev medryckt. Jag gillar alla tävlande skarpt och tänkte att tja, varför inte? Det skadade ju inte att man kan vara med och tävla i Duo-appen heller – jag har ärvt min mammas skarpa sinne för att identifiera låtar på introt. Men alltså, Lars Ohly, Anton Hysén, Hanna Hedlund, Claes Malmberg, Emma Knyckare och fantastiska Elisabet Höglund. Strålande! Lars Ohly är helt fantastiskt rolig – han gjorde ett helt oerhört galtahopp från podiet. Oj oj oj. 
 
Sedan trodde jag ju att det där gigantiska kanalutbudet skulle försvinna vid midnatt i fredags, men det fanns kvar. Och häromdagen lyssnade jag på P1 Kultur där de pratade om skilsmässohöst, ni vet, Brangelina, Geir Gulliksens bok, Sarah Jessica Parkers nya tv-serie, den där filmen som kommer upp på bio nu med Björn Kjellman… och då tänkte jag att det vore kul att se Adam och Eva igen. Och så hade jag plötsligt SF-Kanalen och så kom den! Jag tittade inte jätteengagerat men det är en ganska bra film. 
 
Men först ska jag lägga ut dagens Smakebit och sedan blir det frukost – nubberöra på danskt rågbröd, SöndagsMorgan och dubbla dagstidningar! Ha en härlig söndag 🙂 

2016: 306 – Världens lyckligaste kvinna av Jessica Knoll

 
Det tog ruggigt lång tid för mig att bli klar med denna och jag har lite dåligt samvete för det – visserligen hade recensionsdatumet passerat när jag fick den, men ändå – tack Modernista och ursäkta att det dröjde så! Bokmässan kom i vägen, och sedan en massa annat. Men jag blev klar här i veckan, till slut! 
 
Det tog lite tid att komma in i boken också, det ska sägas. När vi träffar TifAni FaNelli är hon en framgångsrik jetsetbrud i New York City som har fullt upp med att planera sitt bröllop till den perfekte mannen, samtidigt som hon jobbar som journalist på en glossig, glassig tidning och bantar mest hela tiden. Hon är världens lyckligaste kvinna, med världens mest perfekta liv. 
 
Eller? Nej, såklart är det inte riktigt så. 
 
Det kryper fram, i tillbakablickar, att TifAni – som numera bara kallar sig Ani – gick igenom något fruktansvärt under skoltiden. Mer fruktansvärt än man förstår förrän ganska långt in – eller, snarare så trodde jag att det var slut på det hemska efter att en sak kommit fram i ljuset, men det blir värre och värre och till slut är det så spännande och vidrigt hemskt att man sitter på nålar. 
 
Det är en välskriven och väl uttänkt roman, som tar upp viktiga frågor – även här finns mycket slut shaming och maktkamp mellan kvinnor och män. eller flickor och pojkar – precis som i mycket annat jag har läst i höst. Jag tycker att den är lite hattig, ibland är det inte riktigt lätt att hänga med i svängarna, men när man vänjer sig flyter det på. 
 
En väl utförd psykologisk spänningsroman är det, hur som helst. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter mer av Jessica Knoll, även om jag är dödstrött på att böcker marknadsförs som ”DEN NYA XYZ” – i detta fallet Gillian Flynn.