Stories from the city, stories from the sea

 

Eva F Dahlgren är journalist, och skrev boken Farfar var rasbiolog som någon sorts uppgörelse med och bearbetning av faktumet att hennes farfar arbetade på Rasbiologiska Institutet i Uppsala tillsammans med den infamöse Herman Lundborg. I sin forskning kom hon över fotoalbum med bilder på nakna kvinnor som levde inspärrade på Statens Tvångsarbetsanstalt i Landskrona – prostituerade, främst från städerna, som placerades där i omgångar för att uppfostras och lära sig veta hut. Ja, ni hör ju. 

 

Socialstyrelsen var övertygad om att detta ”osedliga leverne” berodde på en psykisk störning och satte genast igång med att kartlägga dessa. Det fanns inte mindre än elva psykologiska typer av prostituerade, från demimonderna i finkvarteren till berglärkorna i skogar och hamnar. I arkiven hittas även profilerna som socialassistenten på anstalten skrev – många börjar rart och avslutas med kommentarer så som ”svår att rekommendera” och ”passar möjligen till att vakta gäss”. Deras barn, de som fanns, placerades i fosterhem eller kanske på en sorts vårdhem i de fall de hade fått syfilis från modern. En stor majoritet av de intagna hade just syfilis eller gonorré. 

 

Socialassistenten spelar en stor roll i Dahlgrens bok, på grund av de många brev både från och till henne som finns med. Oftast verkar hon ha varit en varmhjärtad person som faktiskt är intresserad av att rehabilitera kvinnorna snarare än att rakt av straffa dem – men i något fall kommer brev från kvinnor som tidigare bott på anstalten där pennan dryper av gift och hat. Det är svårt att placera henne. 

Direktören på anstalten är också svår att greppa. Generellt framstår han som en ganska sympatisk person – när Rasbiologiska Institutet kommer på besök åker han på semester. Det är dock svårt att veta om det var ett sätt för honom att ta avstånd, eller om han helt enkelt inte orkade titta på när undersökningarna fortgick. 

 

En viktig bit mörk kvinnohistoria och en bok jag tycker att alla borde läsa. Jag ska ge mig på även Farfar var rasbiolog samt den efterföljande boken Vad hände med barnen? – så fort jag hinner. Den är väldigt lätt att läsa – antagligen för att författaren är journalist – och lättillgänglig. Även om den är förfärlig och förgrymmande så är den även fantastisk. 

 

 

Handlingen pågår i ungefär ett dygn. Under tiden får vi dels ta del av händelserna på sjukhuset, i salar och väntrum – men även av Mias minnen. Om hennes fantastiska familj, fina pojkvän, cellospelandet som förhoppningsvis ska ge henne en plats på Juilliard, vänskapen med bästisen Kim. 

 

Språket är vackert, poetiskt och enkelt flytande. Jag trodde att det skulle bli lite sentimentalt, men det är det faktiskt inte – det är humoristiskt på ett mörkt vis och väldigt kärleksfullt utan att bli just sentimentalt. 

 

Snart inser Mia, utanför sin egen kropp, att hon kan bestämma själv om hon ska överleva eller inte. Men hur fattar man det beslutet, egentligen? 

 

Rörande och gripande berättelse, tycker jag – fint berättad och föredömligt kort. Det finns ingen tid för sentimentalt svammel och det hade inte varit på sin plats ändå. 

 

 

Läs mer hos Boktycke, Bokintresse, Dagens bok, Book-sessed 

 

Det verkar inte gå att köpa boken på svenska längre, men den finns att köpa på engelska här eller här. 

 

Detta är en kombination av berättelser som alla är sammanbundna – om ett liv i sjukdom och isolering, om mediavärlden, om mobbing och om att till varje pris slå sig fram och bli bäst. 

 

Annie Ek väger nästan 200 kilo. Hon bor ensam i sin lägenhet och har egentligen ingen i livet efter att mamman gått bort. Pappan har aldrig brytt sig om henne. Hon låtsas att hon har vänner genom sociala medier, fast det är inte alls sant. Hon är ensam, sjukpensionär och djupt deprimerad. När hon blir kontaktad av TV-redaktören Camilla som ska starta ett nytt ”livsstilsprogram” – Du är vad du väger – slår hon först ifrån sig med näbbar och klor. Men Camilla förstår vilka knappar hon ska trycka på för att få med Annie i programmet. 

 

Programledaren Johanna dövar sin smärta efter skilsmässa med shopping och sms-lån. Efter Kronofogdens löneutmätning och skuldsanering varje månad har hon inte ens råd att äta. Jo, filmjölk ibland. Men hon tar sig alltid råd att köpa ett nytt Chanelläppstift om hon behöver muntras upp. 

 

I kretsen kring programmet finns även producenten Jussi, som har helt andra saker att tänka på. Och tränaren Alex, som verkar vara reko men är han verkligen det? 

 

Det blir en enda karusell av cynism, människoförakt och fullständigt kaos. Vissa bitar är ganska roliga, vissa förskräckliga att läsa. Jag tycker att det är lite för mycket folk inblandade och att det blir lite för rörigt på sina ställen – trots detta är det en bra berättelse som väcker mycket värme (för Annie) och avsky (för de flesta andra). Det finns en hel del matnyttigt att ta med sig – särskilt nu när kanske fler än jag följer Biggest Loser VIP med stort intresse… 

 

Lena Ackebos förra roman – och föregångaren till denna – heter Världens vackraste man. Jag läste den förra sommaren och blev verkligen stormförtjust. Du kan nog läsa Kära Barbro fristående utan större problem, men jag rekommenderar ändå att du läser Världens vackraste man först om du inte redan gjort det – helheten blir mycket mer förståelig då. (Vi köpte förresten Världens vackraste man till vår kinesiskafröken förra våren – hon ville läsa mer på svenska – hoppas att hon gillade den!) 

 

Här är det alltså lillasyster Barbro som står i centrum. Barbro, som lämnade sin syster Mona på Mallorca då hon träffat Världens vackraste man och beslutat sig för att lämna sin man Torbjörn hemma i Stockholm. Barbro däremot reser tillbaka till den tjusiga villan på Österlen, till läkarmaken som tidigare varit otrogen, och sonen Sladdis som fortfarande bor hemma. Där går hon och är bitter. Ja, hon tränar också. Och dricker rätt mycket vitt vin och whisky. Hon börjar tröttna på att det bara är fasaden som räknas och känner sig allmänt avtrubbad för det mesta. När hon faktiskt drabbas av känslor blir det som ett mindre sammanbrott för henne. 

 

Runt omkring finns släktingarna, vännerna, grannarna – som kräver och krånglar och vill ha. Och gör fel, framför allt. Barbro är expert på att leta fel hos andra och ursäkta sig själv, och hon är därför inte den mest sympatiska huvudpersonen. Trots det känner jag för henne – därför att jag får känslan av att hennes största problem är duktig-flicka-syndromet, där hon praktiskt taget alltid gjort det som förväntats av henne med inslag av plötslig trots. Nu är hon bitter, medelålders och avtrubbad. 

 

Samtidigt blir hon, nu när Mona lämnat Stockholm för Mallorca, ansvarig för deras dementa mor. Hon bor på ett boende i närheten av huvudstaden, och Barbro blir tvungen att resa dit. Det blir inget roligt möte, och vi får reda på mer om Barbros bitterhet

mot modern under berättelsens gång. 

 

Som enligt O skriver slutar boken på ett absurt och abrupt vis – det drar ner betyget med en stjärna. Jag fattar ingenting! Men hoppas att det öppnar upp för fler böcker om systrarna för jag är så oerhört förtjust i dem, på mycket olika vis. 

 

Jag kryssar ”Andra chansen! En bok som du hade tänkt få in på din sommarbingobricka 2017 men som råkade bli bortvald” i Höstbingo 2017. 

 

 

Tack och lov – jag blev inte besviken! 

 

Vi är tillbaka i Uppsala, denna gång på (fiktiva) Sibylla Allmänestetiska Läroverk. Här finns en salig blandning unga människor. Johannes, som låter Karin Boyes dikter styra hans liv. Sebastian, som har som nyårslöfte att kyssa en ny person varje månad av året. Fride, som är så vanvettigt kär i Miriam att hen inte vet var hen ska göra av sig. Tvillingarna Aron och Linn, där Aron går natur och inte känner sig särskilt begåvad och Linn går musik och är så oerhört begåvad att hon inte heller vet vad hon ska ta sig till. Och Yodit, min favorit, som är konstnär, ny i gänget och osäker på hur hon ska passa in. 

 

Inga normer existerar i Ahlunds Uppsalauniversum. Det finns ingen heteronorm, ingen som lägger någon vikt vid folks ursprung, könsidentitet eller sexuella läggning. Det är underbart! Naturligtvis är det såhär samhället borde se ut, och att få ett smakprov på det är fantastiskt. Det är något så befriande med att det inte ens finns någon bakåtsträvande förälder eller lärare eller annan person som ifrågasätter eller diskriminerar – allt är naturligt, precis som det ju faktiskt är i verkligheten – det är fantastiskt bra. 

 

Jag kunde inte sluta läsa – såpass att jag, när jag vaknade på natten och egentligen bara, efter att ha tittat på klockan, behövde vända på mig och somna om, inte kunde låta bli att läsa ett kapitel. Så himla, himla bra. Anna Ahlund är ett geni!