
Här är det alltså lillasyster Barbro som står i centrum. Barbro, som lämnade sin syster Mona på Mallorca då hon träffat Världens vackraste man och beslutat sig för att lämna sin man Torbjörn hemma i Stockholm. Barbro däremot reser tillbaka till den tjusiga villan på Österlen, till läkarmaken som tidigare varit otrogen, och sonen Sladdis som fortfarande bor hemma. Där går hon och är bitter. Ja, hon tränar också. Och dricker rätt mycket vitt vin och whisky. Hon börjar tröttna på att det bara är fasaden som räknas och känner sig allmänt avtrubbad för det mesta. När hon faktiskt drabbas av känslor blir det som ett mindre sammanbrott för henne.
Runt omkring finns släktingarna, vännerna, grannarna – som kräver och krånglar och vill ha. Och gör fel, framför allt. Barbro är expert på att leta fel hos andra och ursäkta sig själv, och hon är därför inte den mest sympatiska huvudpersonen. Trots det känner jag för henne – därför att jag får känslan av att hennes största problem är duktig-flicka-syndromet, där hon praktiskt taget alltid gjort det som förväntats av henne med inslag av plötslig trots. Nu är hon bitter, medelålders och avtrubbad.
Samtidigt blir hon, nu när Mona lämnat Stockholm för Mallorca, ansvarig för deras dementa mor. Hon bor på ett boende i närheten av huvudstaden, och Barbro blir tvungen att resa dit. Det blir inget roligt möte, och vi får reda på mer om Barbros bitterhet
mot modern under berättelsens gång.
Som enligt O skriver slutar boken på ett absurt och abrupt vis – det drar ner betyget med en stjärna. Jag fattar ingenting! Men hoppas att det öppnar upp för fler böcker om systrarna för jag är så oerhört förtjust i dem, på mycket olika vis.
Jag kryssar ”Andra chansen! En bok som du hade tänkt få in på din sommarbingobricka 2017 men som råkade bli bortvald” i Höstbingo 2017.