Zelda #6 – Allt är normalt av Lina Neidestam

 

 
Det börjar bra för Zelda i detta sjätte album. Hon delar lägenhet vid Mariatorget med Nova, har ett ganska coolt jobb och en rätt snygg kille. Men det tar inte många sidor innan hon är uppsagd, vräkt och dumpad. Vad fan ska hon hitta på nu då? 
 
Dra till New York känns rimligt. Men först ska kompisen Tove och hennes flickvän få barn, och så måste hon åka hem till farsan i Braxå ett tag, och så… ja, hinna med att sova på lite olika soffor ett tag, och släpa omkring på sina ägodelar i sopsäckar och sådär. 
 
Så, ni vet. Allt är normalt. 
 
Och åh, vad jag älskar Zelda! Teckningarna är väldigt estetiskt tilltalande för mig, för det första, men jag älskar verkligen handlingen också. Det är ofta så himla realistiskt, så händer det lite helt absurda saker men det accepterar jag på ett annat sätt när det händer i serieromanform. 
 
Ljuvligt, rakt igenom! 
 
(Extra ljuvligt var att jag var den första personen som fick tag på denna på biblioteket – det var nog jag som lämnade inköpsförslaget – och det doftade sådär fantastiskt om boken hela läsningen igenom… mmm!) 
 
 
Albumet finns att köpa här eller här. 

White monkey av Adrian Perera

Peppe och Karin pratade om denna i ett avsnitt av Mellan raderna för några veckor sedan – jag blev genast väldigt nyfiken och plockade upp den från biblioteket i förra veckan. Och sträckläste samma kväll. En otrolig stor liten bok. 
 
Det finns många berättare i denna lyriksamling – det som är gemensamt är temat. Strukturell rasism, alltså. Det är modern från Sri Lanka som flyttar till kalla, mörka Finland med sina åkrar och granar. Det är fadern från Finland, mormor på Sri Lanka som inte kommer ihåg allt så väl som tidigare, morfar som kallar dottersonen för ”white monkey” – och sonen själv, i Finland. Det som håller ihop berättelsen är en journalist som ställer slarviga, ogenomtänkta frågor till poeten. 
 
På första sidan står det: ”Allt i denna bok är fiktion utom problemen” och det ger verkligen mig något att tänka på under läsningen. Boken är bara 60 sidor, det tar inte lång tid att ta sig igenom texten – men med denna tanke i bakhuvudet finner jag mig bläddra tillbaka, läsa om, läsa på ett annat sätt och fundera ett steg till flera gånger om. Jag blev verkligen tagen på sängen av dessa texter – har inte läst så mycket lyrik på sistone, men fick lite blodad tand nu. 
 
Oerhörd debut av Adrian Perera. Det är ett namn att hålla ögonen på, tro mig. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Slakthus 5 av Kurt Vonnegut Jr.

       
 
 
Min att-läsa-lista på Goodreads är minst sagt diger. 994 titlar finns på den just nu, och jag fick för mig att jag kanske skulle försöka börja beta av den lite grann, nu under de mörka månaderna då läsning lockar mer än under de ljusa sommarkvällarna. Nu råkar det ju vara så att jag hela tiden fyller på den förbaskade listan – men denna stod först på sida ett, sagt och gjort – då börjar vi där! 
 
En riktig klassiker, förstås, men jag har inte läst mer än några utdrag tidigare. Egentligen är det ju inte min grej alls, men det är något med dessa riktiga klassiker som gör mig nyfiken ändå. Och jag har ju sagt att jag ska vidga mina vyer, så det är väl bara att sätta fart med det där. 
 
Billy Pilgrim är vår huvudperson. Efter att han blivit kidnappad av utomjordingar har han ”lossnat” i tiden. Han pendlar konstant mellan olika skeden i sitt liv, och vi får följa honom genom dem alla, med stort fokus på hans fruktansvärda tid som krigsfånge i Dresden under andra världskriget – men även med små glimtar av livet efter kriget, äktenskapet, barnen. 
 
Det är så oerhört skickligt sammanflätat – och så absurt, så viktigt och så otroligt imponerande. Det är lätt att förstå varför den blivit en klassiker, och det är en av de starkaste antikrigsskrifterna jag någonsin kommit över. Fantastiskt, hela vägen igenom. 
 
 
Boken kan du köpa här eller här. 
 

Pratar så fort jag kan av Lauren Graham

 
Jag var sen i starten med Gilmore Girls. Såg alla säsongerna inom loppet av ett halvår ungefär, från förra våren till efter att de sista fyra avsnitten sändes, när det nu var. Ganska exakt ett år sedan, kan jag tänka mig? Som med så mycket annat i livet hade jag förutfattade meningar och hade ”bestämt mig” för att det absolut inte var min grej. Så gav jag det en chans och fastnade naturligtvis på en gång. (Lex Harry Potter, Gossip Girl, The Big Bang Theory, How I met your mother…) 
 
Lauren Graham är min favorit i serien – både som skådespelerska och karaktär, jag blir så lätt irriterad på Rory – och jag blev sugen på att läsa hennes självbiografi när jag såg att den kommit ut, laddade ner den på engelska och… ja. Glömde väl bort den, helt enkelt. Så plötsligt kom den på svenska och fanns på Nextory och då var det genast lite enklare – jag läste den på ett par dagar. 
 
Det är dels en självbiografi och berättelse om barn- och ungdomsår – Graham hade en ganska otraditionell uppväxt. Sedan är det dramakurser, college, auditions och rumpmodellande – och till slut, förstås, Gilmore Girls. Jätteroligt att läsa reflektioner kring serien, såväl de ”riktiga” serierna som de som spelades in tio år efter seriens slut. Graham verkar vara en genuint varm och trevlig person – och rolig, också – och det är riktigt mysigt att hänga med henne under dessa sidor. Särskilt dagboksanteckningarna från inspelningen av A year in the life är riktigt mysiga. 
 
Babbligt och charmigt – liksom Gilmore Girls. 
 
 
Läs gärna mer hos Bokmumriken och Nilmas bokhylla. Boken finns att köpa här eller här! 
 
 

Veckans topplista v. 47 – Böcker jag inte gillat hittills i år

 
Johannas Deckarhörna skriver: Det är ofta mest fokus på det positiva, böcker som vi gillar och placerar högt på olika typer av listor. Men idag är det dags att plocka fram surkarten i oss alla och lista vilka böcker vi inte gillat hittills i år. Besvikelser, de som inte hållit måttet, eller som direkt bör avrådas ifrån. 
 
Åh, detta blir intressant. Numera brukar jag inte läsa ut böcker jag inte gillar, så det är betydligt färre än det kanske var för några år sedan när jag brukade kämpa mig igenom allt. Nu har jag insett att livet är för kort för dåliga böcker 😉 Men visst finns det några bottennapp i år också… 
 
  1. En stor besvikelse för mig var Jag blev Stockholmssyndromet av Kristin Enmark med Gunnar Wesslén. Det började med en felstavning – ingengör – och sedan gick det bara utför. Ruskigt dåligt skriven om en egentligen spännande sann händelse. 
  2. Ännu en besvikelse var Händig man sökes av Jöns Hellsing. En (o)salig blandning av händelser, ruskigt plågsamma sexscener och långsöktheter. Dock lyssnade jag på honom i samtal med Emma Hamberg på Bokmässan och kanske kan jag tänka mig att läsa någon mer bok ur den tänkta serien ändå. Kanske. 
  3. Jag gillade inte heller Hemma hos Bettan av Eli Åhman Ohwetz. Huvudpersonerna gjorde så obegripliga saker och berättarpersonen var så himla sliskig. Dock är boken bra inläst av Björn Kjellman. 
  4. Varför jag fortsätter läsa Denise Rudbergs chicklit är ett mysterium. Jag gillar elegant crime-serien skarpt, liksom ungdomsböckerna – men detta är förfärligt. Årets del av STHLM Queens – Simone – var helt otroligt dålig. Jag skrev: ”Ytligheterna överträffar varandra i denna berättelse om naiva och omdömeslösa unga kvinnor i Stockholms innerstad” och ja, det är väl så jag minns den. 
  5. Sommarleken av Ellen Mattsson hade jag höga förväntningar på – men de infriades inte. Allt som händer i boken hade kunnat få plats på tio-femton sidor. Boooring. 
 
   

   

   

Livet och patriarkatet av Peppe Öhman

Peppe Öhman är en av skribenterna på Bokhora och poddar med Karin Jihde i Mellan Raderna-podden som är en stor favorit. Hon har dessutom en privat blogg, Livet och L.A, Jag har inte läst något i bokform av henne tidigare, men har varit sugen på denna ett tag och äntligen kom jag mig för att reservera den på biblioteket. Och sträckläste, praktiskt taget. Fantastiskt bra idé, det här. 
 
Dels får vi förklaringar på enklare frågor. Vad är feminism? Vad är patriarkat? Vad är en feminazi? (Och varför tyckte någon att det var en bra idé att kombinera feminism och nazism till ett uttryck när de står för väsenskilda ting?) 
 
Förklaringarna av dessa termer är, för någon som har någorlunda koll på feminism och jämställdhet, mycket enkla. Därmed utmärkta för den feminismskeptiske och den som tycker att hen har med fjäderfän att göra. 
 
Berättelserna ur det egna livet är hjärtskärande, hemska och viktiga och jag läser dem förstås mitt under #metoo-upproret. Nästan varje dag går nya grupper samman för att lämna sina vittnesmål kring sexuella trakasserier och övergrepp – låt oss hoppas att detta innebär ett skifte. (Men tänk även på alla dem som inte har någon att gå ihop med kring detta.) 
 
Dessutom kommer Öhman med handfasta tips till den som lever i tvåsamhet, om hur man kan nå jämställdhet på bästa sätt och fördela arbetet. I ett vanligt förhållande tycker båda parter att de gör ungefär 60% av det oavlönade hemarbetet. Bara det visar ju på så mycket skevhet. 
 
Det ska även sägas att en hel del av texterna är skrivna med en stor skopa humor. Det kan behövas i viktiga sammanhang och här fungerar det väldigt bra. 
 
(En extra liten bonus – jag har alltid undrat varför Peppe, som egentligen heter Jeanette, kallas Peppe. Nu fick jag reda på det också!) 
 
Rekommenderas varmt – och ge den till någon som inte förstår det här med feminism i julklapp för all del. Det kanske i förlängningen blir en present till dig själv också! 
 
 
Läs gärna mer hos Boksuddis, Feministbiblioteket och enligt O. Boken finns att köpa här eller här. 
 
 

Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag

Tänk – jag hade ingen aning om att Martina Haag hade en ny bok på gång förrän ett par dagar innan den släpptes. Och det var ju en angenäm överraskning, förstås! Jag har läst allt Haag har skrivit, inklusive kokbok (som jag ska skriva om snart) och löparbok (!) och gillar henne skarpt, så det var ju en självklarhet att läsa boken så fort det bara gick. 
 
Haag gör klart i förordet att detta inte är en självbiografisk bok, även om hon själv gått i skolan som det handlar om. Trots det så känns den självbiografisk, den känns så äkta och genuin. Man kastas mellan förtvivlan och gapskratt i berättelsen om Sonjas uppväxt, om hur en människa formas och blir vuxen. 
 
Om de coola och mindre coola, om täckjackor vs. dunjackor, om att aldrig stänga jackan trots att det är femton minusgrader. Om fester och skilsmässor och familj och vänner och killar och skolan och vänner som kanske inte riktigt är vänner. 
 
Och om dråpliga händelser – jag säger bara trolldockan – och om att ta revansch i vuxen ålder och kanske kunna använda sig av de där händelserna som formar ett barn till tonåring och en tonåring till vuxen. 
 
Jag tyckte hemskt mycket om boken – som gärna hade fått vara hundra sidor längre, det hör inte till vanligheterna att jag säger så – och kan varmt rekommendera den till alla som gillar Martina Haag, och alla som någon gång varit tonåring. Kanske är det ännu bättre om man minns hur det var att vara tonåring 1980 – det gör av förklarliga skäl inte jag eftersom jag föddes 1982 – men jag känner ändå en stark nostalgikänsla under läsningen, även om jag de facto inte kan ha någon sådan… 
 
 
Boken finns att köpa här eller här. 
 

Just nu-enkät

Hittade denna hos enligt O, och liksom hon behöver jag få lite överblick på mitt läsande… så vi kör väl? 
 
Vid sängen: Här ligger ett par biblioteksböcker just nu, nämligen A line made by walking av Sara Baume och en diktsamling av e.e.cummings. Jag är mycket förtjust i cummings, men det är inte direkt något man sträckläser… pust. 
 
På soffbordet: En hel hög andra biblioteksböcker – med soffbord räknar jag även ett annat bord i ”vardagsrummet”. Bland andra Vänaste land av Åke Edwardson, Handbok för ett begagnat hjärta av Tamsyn Murray, Gingarderoben av Leslie Jamieson och Erotic stories for Punjabi widows av Balli Kaur Jaswal. 
 
På läsplattan: Här finns ju ett outsinligt antal böcker, tack vare appar och annat. Men de jag har igång, så att säga, är Vita Tigern av Christin Ljungqvist och Boken om Blanche och Marie av P O Enquist. På telefonen har jag Milk and honey av Rupi Kaur. 
 
På jobbet: Framför mig ligger Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén, men det är ju en bussbok snarare än en jobbok, men den råkade följa med upp när jag packade upp en massa annat krafs. 
 
I öronen: Den röda adressboken av Sofia Lundberg. Jag fick den i tryckt format från förlaget i förra veckan men det lutar åt att jag lyssnar på den istället. 
 
Bokklubbsbok: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro till morgondagens träff, Spår av Lena Sundström till en annan cirkel och Fiskarmännen av Chigozie Obioma till en tredje. Och så Mordet på Orientexpressen till Kulturkollo Läser, som kör igång på fredag. 
 
Borde jag läsa ut: Det går lite långsamt med Vita Tigern, men jag tror att de mest är för att jag är så ruskigt trött på kvällarna när jag tar mig an den. 
 
Borde jag påbörja: Inget särskilt borde faktiskt, har gott om tid på mig till bokcirkelböckerna. Jo förresten, Grace av Anthony Doerr som jag fått som recensionsex ska jag sätta igång med inom kort. 
 
Längtar jag efter att få läsa: Åh, det är så mycket! Men jag ser verkligen fram emot John Greens nya, Turtles all the way down – men jag tror att jag vill sträckläsa den och sparar alltså till helgen 🙂 
 
3 andra böcker i min TBR-hög: The Paris Wife av Paula McLain, The Twelve Days of Dash and Lily av David Levithan och Rachel Cohn, och… tja, jag är rätt sugen på Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade efter att ha lyssnat på henne i lördags. Hämtade boken igår eftermiddag och den är tjock och inbunden så lite otymplig, men det blir nog tid och utrymme till den också! 

How not to be a boy av Robert Webb

Jag har älskat och hatat Peep Show sedan första stund. Älskat för att det är så fruktansvärt roligt, hatat för att det är skämskudde hela vägen igenom vartenda avsnitt. Men mest älskat. Det finns inget som ens liknar denna fantastiskt pinsamma, plågsamma, hysteriska komediserie. (Kort re-cap – Peep Show är en serie av David Mitchell och Robert Webb som handlar om två killar i yngre medelåldern som delar lägenhet i Croydon. Mitchells karaktär Mark är pedantisk och ordningsam, Webbs karaktär Jeremy är en ganska misslyckad musiker som mest är arbetslös och jagar damer. Somligt filmas med kameror som sitter fast på huvudena, om man säger så, så man får ett väldigt speciellt perspektiv – hence Peep Show.) 
 
Nåväl. För ett tag sedan kom ett utdrag ur denna bok som publicerats i The Guardian upp i mitt Facebook-flöde. Webb är min favorit av de två och jag kände att jag måste ju läsa – och blev stormförtjust, lämnade genast inköpsförslag till biblioteket och efter några plågsamma veckor av väntan hade jag den i min hand. Och jag blev inte besviken. Kära nån, vilken fantastiskt fin självbiografi. Jag tänker på Nigel Slaters fina och hemska böcker om sin barndom när jag läser, jag skrattar hysteriskt åt somliga formuleringar och sätter sedan skrattet i halsen i nästa stycke. 
 
Robert Webb var inte så bra på att vara pojke när han var liten. Han höll inte på med sport och han var känslig och skör. Fadern var alkoholiserad och våldsam (dock försonas de längre fram i livet, det är så fint beskrivet) och hans mamma dog i  cancer i förtid. när Webb var i tonåren. Men Webb hade gett sig sjutton på att han skulle plugga på Cambridge, så trots att han misslyckas med sina examina får han chansen att ta dem om igen året därpå på grund av de särskilda omständigheterna, och han klarar sig och får ett erbjudande till Robinson College. 
 
I Cambridge finns Footlights – amatörteatergruppen där stora delar av Monty Python träffades, där Stephen Fry, Hugh Laurie och Emma Thompson fick sina första roller – och där Robert Webb träffar David Mitchell. Efter det blir ingenting som förut. 
 
Helt fantastiskt bra. Dels är det en intressant berättelse, som så ofta när ens idoler berättar om sina liv – dels är det en befriande berättelse om att utmana normer och att folk är olika. Alla pojkar är inte likadana, alla flickor är inte likadana. Man får vara precis som man vill. Ljuvligt. 
 
Och eftersom Netflix plötsligt gav mig en gratismånad funderar jag nu på att se om hela Peep Show från början… men bör jag verkligen utsätta mig för det? Har jag så många skämskuddar? 😉 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 
 

Göteborg Romanfestival 2017

Åh, vad härligt det var med Romanfestival denna ruskiga, gråa, råkalla (och till slut slaskiga och isiga) novemberhelg! Kära vänner, mysig miljö, intressant innehåll, fin musik och gott kaffe ❤ Det är så härligt när det känns som om man gjort något, fast man faktiskt fått ta det väldigt piano och njutit och haft det rätt gött utan att härja. 
 
Det var även väldigt smart av mig att boka tvättstugan när jag jobbade hemma i fredags, samt att spendera en del av fredagskvällen med plock och städ – då behövde jag inte tänka på det, i alla fall! 
 
 
Jag lagade även en god soppa i fredags. Potatis, morötter, ingefära, chili, citron, persilja. Lök, vitlök och bra buljong. Koka tills morötter och potatis faller isär mot gaffeln, mixa, späd och värm på igen. Jättegott och ganska starkt, passar bra en mörk och stormig kväll. (Nej, det var inte storm. Men jag har för mig att det regnade…) 
 
 
Vi parkerade oss ganska resolut i en skön soffgrupp och detta var min utsikt åt ena hållet 😉 
 
 
 
Jessica Schiefauer läste ur sin novell Vomb som finns i samlingen Andra vägar: tio nya utopier som jag ska hämta på biblioteket ikväll om allt går som planerat. Karolina Ramqvist läste ur Den vita staden, som jag gillar skarpt. Har redan lyssnat på just denna uppläsningen men det var ett par år sedan och roligt att återbesöka, så att säga. Innan uppläsningen hade de pratat om skrivprocessen i ett scensamtal, mycket intressant och på sina ställen väldigt roligt. 
 
Dagen fortskred med lite olika aktiviteter ända till kl 21, då programmet avslutades med ett samtal mellan Kristina Sandberg och Alexander Skantze om Joyce Carol Oates med Jessica Schiefauer som moderator. Jag måste läsa mer av Oates, hittills har jag bara läst Mother, Missing och kanske något mer. 
 
 
 
Söndagen startade lite senare, först vid 13 – så jag hann läsa och ta det lite lugnt på förmiddagen. Sedan kom det snö och slask och jefvelskap men programmet körde igång ungefär som planerat – först med ett samtal med Håkan Bravinger som är förläggare på Norstedts (och väldigt rolig: ”Han vaknade med ett ryck!”). Därefter ett samtal om Maria Gripes författarskap med Helena Dahlgren och Martin Hellström, följt av ett samtal om skräck mellan Mats Strandberg, Christin Ljungqvist och Helena igen. 
 
 
Dagen avslutades med ett samtal på temat ”Kan man rita en roman?” med Henrik Bromander och Malin Biller. Riktigt bra och intressant. Och sedan var det dags att (mycket försiktigt) knata ut på den förfrusna marken efter en riktigt, riktigt härlig helg!