Julkalenderbloggstafett – Bäst i bokhyllan – Lucka 15

 
Årets tema i Julkalenderbloggstafetten 2017 som Sofies bokblogg så fint anordnar är Bäst i bokhyllan. Jag funderade en stund och ville välja något som kanske ingen annan valt… och så plötsligt var det så tydligt vad det skulle bli! Lucka 15 blev min och nu ska jag få berätta om en av mina absoluta favoriter. Igår berättade I regnet om Extremely loud and incredibly close, och imorgon får ni titta in hos Mias bokhörna och se vad hon vill tipsa om! 
 
 
Boken jag vill berätta om är en av få där jag faktiskt såg filmen (mästerlig debut av Sofia Coppola) flera år innan jag läste boken – innan jag ens visste att boken fanns, faktiskt. Jag såg den på Hagabion på Kulturnatta 1999 och blev alldeles betagen av Josh Hartnetts sammetskostym. (Give me a break, jag var sjutton… ;-)) 
 
Den är inte glättig och julig på något vis, vilket man förstår redan av titeln – The Virgin Suicides av Jeffrey Eugenides. 
 
   

   

 
Jag ramlade över boken på en rea hos HMV vid Tottenham Court Road, och sedan dess har jag nog köpt den tjugo gånger. Detta eftersom jag gett bort den så många gånger, och lånat ut den så många gånger och sedan inte velat ha den tillbaka… för jag vill ju att alla ska läsa den. Den är ljuvlig och fruktansvärt hemsk, allt på en gång. 
 
De fem flickorna Lisbon – Mary, Bonnie, Lux, Therese och den yngsta, Cecilia, växer upp i en liten ort i Michigan på 1970-talet, hårt vaktade av sina föräldrar. Pappan är dessutom mattelärare i skolan där de går. De får aldrig gå ut eller göra något annat än att vara hemma efter skolan, de måste klä sig så heltäckande som möjligt och får absolut inte gå på skoldanser. Inom ett år kommer alla fem att ha tagit sina liv – det är knappast någon spoiler, det får vi reda på redan på baksidan. 
 
Berättarrösterna är pojkarna som bor tvärsöver gatan. Som signalerar med ficklampor till flickorna och spelar musik i telefon för dem. 
 
Den första raden i boken lyder: ”On the morning the last Lisbon daughter took her turn at suicide—it was Mary this time, and sleeping pills, like Therese—the two paramedics arrived at the house knowing exactly where the knife drawer was, and the gas oven, and the beam in the basement from which it was possible to tie a rope.” – fruktansvärt, men denna stil, som är lågmäld och dramatisk på samma gång, i långa, poetiska meningar genomsyrar hela romanen. 
 
Men flickorna sitter faktiskt inte inomhus hela romanen igenom. Vi får följa med på en ödesdiger fest i deras egen källare, när föräldrarna insett att de kanske måste ändra lite på sig efter Cecilias död, på en skoldans, en lång natt på en fotbollsplan, och en middag där en kille faktiskt blir inbjuden av pappan själv. Och vilken kille, sen. Trip Fontaine vänder upp och ner på Lux unga liv – och ja, det är honom som Josh Hartnett spelar i filmen. 
 
Jag har säkert läst boken femton gånger och vill gärna läsa om den. Det är ett litet mästerverk i all sin melankoli och känslostorm – för hur det än är så är flickorna inte olyckliga hela tiden. Det finns lycka, kärlek, sexualitet, vänskap och ett oerhört sammansvetsat syskonskap. Helt fantastisk. 
 
Boken översattes på svenska till Dödens jungfrur men den verkar inte gå att få tag på i de vanliga bokhandlarna längre. Men med tanke på den tråkigt översatta titeln tror jag att man ska läsa den på originalspråk. Det är ljuvligt. (Hannele meddelar att den svenska översättningen finns att få tag på på biblioteket.) 
 
Nu handlar inte detta främst om filmen – men jag måste avsluta med att berätta att soundtracket, till viss del originalskrivet av Air – är helt underbart. Detta är en av mina favoritlåtar i alla sammanhang, men den är extra, extra fin när pojkarna tvärsöver gatan, som så gärna vill få veta mer om vad som pågår där på andra sidan, spelar The Hollies för dem i telefon: 
 
 

Boken om Blanche och Marie av P O Enquist

 

 
Jag har just nu nästan trettio böcker i mina utkast här och ska försöka komma ikapp lite grann. Därmed blir det inte världens längsta texter här det närmaste, om jag inte har något alldeles särskilt att berätta om… hösten har flugit förbi, på ett bra sätt, och nu är det ju nästan jul! Och denna helgen är jag bortrest fredag kväll till söndag förmiddag, dessutom. Men det kommer! 
 
Nåväl – jag behövde en bok till rutan om eller av nobelpristagare till Höstbingot, och fick tips om Boken om Blanche och Marie av P O Enquist. Jag trodde aldrig att jag skulle röra något av honom igen efter Liknelseboken som jag tyckte var otroligt påfrestande, men nu blev det såhär och det är jag glad för. 
 
Detta är en form av litterär fantasi om Blanche Wittman, hysterikornas drottning som vårdades av Charcot och Freud på sjukhuset La Salpêtrière i Paris i slutet på 1800-talet. Vad det egentligen var för fel på henne har väl ingen riktigt kommit fram till – man trodde först att det handlade om epilepsi, sedan det något mer diffusa hysteri. Hon blev dock frisk, och började arbeta tillsammans med Marie Curie. Somligt är fakta, somligt definitiv fantasi. 
 
Jag är mest intresserad av faktum i detta fallet och förfäras av att läsa om Blanches öde, som en sorts martyr för vetenskapen. Hon påverkades naturligtvis otroligt negativt fysiskt av arbetet med radium, och när vi möter henne har hon bara högerarmen kvar efter omfattande amputationer på grund av strålningen, och lever i en trälåda på hjul. Helt otroligt. Tre av hennes anteckningsböcker återfanns tjugofem år efter hennes död, och det är dessa som format någon sorts bas till Enquists bok. 
 
Jag hade kanske föredragit att läsa om dessa kvinnor och händelserna kring dem i en mer faktisk och ordnad form – men jag tyckte väldigt mycket om detta också, och det har gett mig blodad tand för att läsa mer om Madame Curie och de omkring henne. 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Smakebit på söndag, 10 december 2017 – Never let me go av Kazuo Ishiguro

 
Jag tänkte inte alls på att det faktiskt är Nobeldagen just idag när jag började läsa Never let me go i förmiddags. Men det är det ju, så det passar ju utmärkt! Veckans Smakebit kommer alltså ur just den romanen, och detta är första sidan. Jag hade nöjet att lyssna på Ishiguros svenska översättare förra söndagen, och hon läste just detta stycket för oss vilket förstås gav mig mersmak utöver den jag redan hade 🙂 
 
 
 
”Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år. Att jag har varit vårdare så länge beror absolut inte på att min insats skulle vara fantastisk. Det finns en del väldigt bra vårdare som har blivit ombedda att sluta efter bara två eller tre år. Och jag vet åtminstone en vårdare som höll på så länge som fjorton år, trots att det var totalt misslyckat. Så jag försöker inte skryta. Men jag vet också att de faktiskt har varit nöjda med mitt arbete, och i stort sett har jag också varit det. Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabbt, och knappast någon har fått beteckningen ”orolig” ens inför den fjärde donationen. Okej, nu skryter jag kanske. Men det betyder mycket för mig att kunna utföra mitt arbete väl, särskilt när det gäller att hålla donatorerna ”lugna”. Jag har utvecklat ett slags instinkt för donatorer. Jag vet när jag ska stanna och trösta och när jag ska låta dem vara ifred, när jag ska lyssna på allt de har att säga och när jag bara ska rycka på axlarna och be dem skärpa sig.” 
 
Ur Never let me go av Kazuo Ishiguro, Wahlström och Widstrand: 2005 
 
Du hittar fler Smakebitar hos Astrid Terese! 
 
Jag kände mig förkyld och hes och hängig i förmiddags och hade mest tänkt stanna inne och läsa idag. Men så fick jag feeling och åkte ner på stan för att köpa ett par julklappar och det slutade med en liten shoppingrunda och mysig fika med kär vän. Jag behövde en enfärgad varm halsduk, och det hittade jag minsann en också. 
 
 

En jullatte på Le Pain Francais visste verkligen var den satt. 

 
Nu lagar jag min egen Nobelmiddag och tittar på Nobelstudion med ena ögat. Det blev en riktigt härlig söndag trots allt! ❤ (Och jag mår nästan som folk igen. Ibland är det frisk luft och motion som behövs! Jag promenerade från Järntorget ner till Kungsgatan via Myrorna och det var uppfriskande, även om jag trodde att jag hade gått vilse ett slag tills jag fick syn på Ica… och Feskekôrka 😀 

Tiden går så långsamt när man tittar på den av Josefine Lindén

Caroline och Jonas lever det perfekta livet. Ett par år över trettio, bra jobb, fin lägenhet… men inget litet barn. Efter flera misslyckade försök med IVF föds dock äntligen dottern Elsa. Nu ska väl allt vara bra? Men det blir allt annat än bra. Caroline blir mycket sjuk i någon form av psykos, och går slutligen över gränsen. Hon kommer inte ihåg vad som hänt – men hon hamnar i fängelse omgående, medan Jonas vakar över dottern på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. 
 
Lägenheten på Kungsholmen måste säljas och Jonas skaffar ett radhus i förorten. Caroline går med på allt han vill – hon måste ju få tillbaka sin man och sin dotter. Men han verkar vara på väg att gå vidare och gå in i en relation med en av sjuksköterskorna på intensiven. Hur ska nu detta gå? 
 
Först var jag inte imponerad, ska jag erkänna. Det kändes ganska ytligt och grunt, trots att det redan från start handlade om ett tungt ämne – ofrivillig barnlöshet. Men det blev riktigt spännande efter ett tag, och jag läste de sista sidorna med andan i halsen och gillade verkligen slutet. 
 
Jag fick mersmak av denna och läste ganska raskt ännu en bok av Lindén – dock i en helt annan genre. Mer om den snart! 
 
 
Läs gärna mer hos Feministbiblioteket och Mias bokhörna. Jag hittar inte boken i tryckt form hos någon av nätbokhandlarna, men den finns som ljudbok här eller här. Den finns alltså även att hitta på biblioteket. 
 

Farliga drömmar av Maria Lang

 
Jag har ju fått för mig att jag ska läsa alla Maria Lang-böckerna nu. Inte med någon tidsgräns eller så, utan bara… ta mig igenom dem. Just nu har jag hamnat i något litet sjok där inte Puck är med, och det är ju inte lika bra då. Men detta var ändå en underhållande bok. De är inte så lätta att få tag på längre, så denna fick jag läsa i en upplaga med stor stil. Det var, i ärlighetens namn, jättejobbigt – men det är den enda versionen som finns på alla Göteborgs bibliotek. Tokigt, egentligen – sådant här borde ju verkligen göras om till e-böcker genomgående för att verkligen bevaras. B. Wahlströms har ju satt igång med detta, hoppas att andra förlag följer efter. Norstedts släppte sex Lang-böcker som e-böcker 2014 eller något sådant, men fler blev det inte. Denna finns liksom som e-bok på bokmål, varför inte då på svenska? 
 
Nåväl. 
 
I Farliga drömmar befinner vi oss på ett gods där en nobelpristagare, Andreas Hallman, håller hov tillsammans med sin hustru, den norska Björg, sin son Jon från sin första äktenskap som är hjärtsjuk och dennes hustru Cecilia, samt barnen han har tillsammans med Björg – Kåre och Ylva. Ylva är vanligtvis den store författarens sekreterare, men sedan hon brutit armen kontaktar Hallman sitt förlag som skickar dit den unga Malin Skog som är mycket villig att åka till godset. Särskilt sedan hon fått reda på att familjen skulle finnas där, att hon inte skulle bli ensam med Hallman. 
 
Efter en stor och blöt middag hittas Jon död i sitt badrum. Man skyller det på hans tidigare hjärtsjukdom, men snart börjar andra hemskheter ske i huset och Malin blir misstänksam. Hon delar med sig av sina farhågor för en ung polis som hon träffar på kondis inne i samhället. Han är förstås i närkontakt med Christer Wijk som råkar befinna sig på lokalkontoret, och Christer tar sig in på godset under förevändningen att han är Malins kusin. Och inte tar det lång tid innan Christer reder ut vad det är som pågår. Gift, mina herrar, gift! 
 
Underhållande, som sagt, och spännande rakt igenom. Men jag saknar Puck, även om hon nämns som hastigast. Det är mycket roligare när hon är med. 
 

Jag ger dig solen av Jandy Nelson

Noah och Jude är tvillingar. De är otroligt olika – Noah är tillbakadragen och mest engagerad i konsten, Jude är populär och utåtriktad. De har en nästan magisk, telepatisk kontakt sinsemellan, som tvillingar ju ”alltid” har i fiktionen. Men något har hänt, och förtrollningen är bruten. Vi följer Noah som 14-åring och Jude som 16-åring,  I Noahs berättelse flyttar en ny kille in i grannhuset, och man förstår ganska snabbt att det kommer att ha stor betydelse för resten av berättelsen. Men hur den ska utveckla sig – det kan jag inte räkna ut. Mycket skickligt av Nelson. 
 
Boken är fullknökad med visuell konst – och jag älskar det. Jag kan inte speciellt mycket om konst egentligen, jag lärde mig mycket när jag pluggade och jag gillar verkligen att gå på museum och gallerier, men jag kan inte så mycket. Därför googlade jag som en tok boken igenom och det är något väldigt speciellt med böcker som får mig att verkligen lära mig mer. Otroligt intressant. 
 
Detta är en helt fantastisk ungdomsbok. Den har visserligen somliga drag som jag kan störa mig på i andra böcker – som hur det nästan alltid finns någon karaktär som är så himla perfekt att det sprutar ur öronen – men jag kan förlåta det här, eftersom vederbörande på sätt och vis blir en kontrast, eller en sorts ”foil” för Noah och Jude, som inte själva är sådär perfekta eller självsäkra. Dessutom tas missbruk upp på ett annat sätt än vi vanligtvis brukar se i ungdomsböcker. 
 
Strålande! 
 
Jag har även läst Himlen börjar här av Jandy Nelson, som jag tyckte mycket om. Läs gärna mer om Jag ger dig solen hos Prickiga Paula och Hyllan! Boken finns att köpa här eller här. 

Tematrio: Önskade bokklappar

 
Det lackar onekligen mot jul, och Lyran skriver: Det känns faktiskt alldeles nödvändigt för mig att få lite bokklappar även i år. Även fast bokhyllan bågnar. Är det lika för er? Berätta om tre tillskott som känns nödvändiga i din bokhylla! 
 
Jag behöver absolut inga böcker. Absolut inte en enda! Men jag kan berätta om tre böcker som jag absolut känner är nödvändiga att läsa under december, eller åtminstone julledigheten, istället. 
 
      

 
Erotic stories for Punjabi widows har hyllats till skyarna i min omgivning. Den är skriven av Balli Kaur Jaswal och inläst av geniala Meera Syal, så jag planerar att lyssna på den. Den handlar om Nikki som jobbar som bartender i västra London och har försökt slå sig fri från sin uppväxt som Sikh. När fadern dör och familjen får ont om pengar bestämmer hon sig för att ta en tjänst som lärare i kreativt skrivande på ett kommunalt centrum i området. Punjabiänkorna som dyker upp tror att de ska lära sig ”basic English”, men det blir något helt annat utav det. Längtar! 
 
Jag tyckte mycket om Ett rum med utsikt av E M Forster när jag läste den i somras, och tänkte nu ta mig an Where angels fear to tread. Jag läste mycket om och av Forster inom litterär teori när jag pluggade och ville inte ens höra talas om honom (eller Foucault eller Leavis) i flera år efter, men nu har det gått några år och jag tolererar honom igen 😉 
 
Anna Jörgensdotter fanns på plats för att tala om romanen på Göteborgs Romanfestival för några veckor sedan. Hon berättade om och läste ur sin senaste roman, Solidärer, som jag blev mycket lockad av. Har hämtat den på biblioteket och ser verkligen fram emot den också! 

Januarikalender

 
Blir det ingen julkalender här i år, undrar du? 
 
Nej, faktiskt inte. Jag hann inte förbereda något eller egentligen ens tänka ut något tema, så nej – det blir det inte. Men det finns en hel massa andra därute som är hur trevliga som helst! 
 
Istället tänkte jag sikta in mig på att göra något liknande i januari. Då, när det är som mörkast och slaskigast och trökigast efter alla helger, folk är fattiga och trötta och dästa och det är hundra år till nästa långhelg. 
 
Då, minsann, kanske jag kan lyckas bringa lite ljus i mörkret! 

Smakebit på söndag, 3 december 2017 – Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence

 
Som sagt försöker jag beta mig igenom min att-läsa-lista på Goodreads. Det är ju bara tusen böcker, det är väl ingenting. Nä, just det… 😉 Nu har turen hur som helst kommit till Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence. Jag har läst en del Lawrence tidigare, Sons and Lovers och The Lost Girl, till exempel – men just denna har gått mig förbi. Eller ja. Jag har inte kommit mig för. Har inte kommit så värst långt ännu, men detta är början på kapitel fem. 
 
 
 
”En frostgnistrande morgon med blev februarisol tog Clifford och Connie en promenad genom parken till skogen. Det vill säga Clifford tuffade i sin motorstol och Connie gick bredvid honom. 
 
Den råa luften var lika svavelhaltig som alltid, men de hade båda vant sig vid den. Runt den trånga horisontlinjen låg diset, opalskimrande av frost och rök, och upptill låg en liten bit blå himmel; det var som att vistas i en inhägnad, ständigt inburad. Livet var hela tiden dröm eller vanvett, inne i en inhägnad. 
 
Fåren hostade i parkens sträva, förtorkade gräs, där kylan blånade i svackorna mellan tuvorna. Rakt genom parken gick en stig till skogsgrinden, en smal skär remsa. Clifford hade nyligen låtit sanda den med finsiktad slagg från varphögarna. När berg och värdelöst mineral ur underjorden hade brunnit och avgett sitt svavel blev slaggen ljusröd, räkfärgad i torrt väder och mörkare, krabbröd, i fuktigt. Nu var den blekt räkfärgad och överdragen med blåglimmande rimfrost.” 
 
Ur Lady Chattlerleys älskare av D H Lawrence, Albert Bonniers förlag: 2013 (originalutgåva 1928) 
 
 
Vilket språk, va? Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese.
 
 
Jag har bakat lussekatter här på morgonen. Femton katter och två flätor blev det av en deg, jag är imponerad! Nu ska jag strax göra mig i ordning och åka ner mot stan och en föreläsning på Stadsbiblioteket av och med Kazuo Ishiguros svenska översättare. Kanske hinner sticka in näsan i en affär eller två också. 
 
Därefter bär det av på adventsfika- och middag hos mamma och pappa – men jag hoppas hinna skriva lite mer ikväll, just nu ligger tjugo böcker i utkasten här vilket väl säger en del… ha en underbar första advent!