Författare: Annzah

Bokbloggsjerka 28 – 31 mars: Litterär tatuering?

Denna helgen frågar Annika oss i Bokbloggsjerkan: 
 
 

”Tatueringen på bilden kommer från Flyga drake av Khaled Hosseini, och det verkar bli allt mer populärt att pryda kroppen med citat från litteraturens värld.

Är det här något som du skulle kunna tänka dig att göra? Vad skulle det i så fall bli, och inte minst, var på kroppen skulle du placera konstverket?”

 

Jag svarar: 

 
Nej. Det skulle jag inte kunna tänka mig, helt enkelt för att jag inte är förtjust i tatueringar. Jag kan tycka att andras är fina, och tatuerare är verkligen konstnärer – jag blir superimponerad av program som Miami Ink och allt vad de heter, men jag gillar inte tatueringar och kommer aldrig att skaffa en själv. 

Glass och fisk?

Jo, förresten, innan jag glömmer det. 
 
På vagnen hem satt en tjej och pratade i telefon med någon och ställde frågan ”Hur gör man med sådan där torsk som ser ut som glass men är torsk?”
 
Jag önskar att jag hade frågat. Menade hon torskblock som ser ut som halvlitersförpackningar, eller torskrygg som med lite god vilja ser ut som isglass? 

Hemma efter lång och härlig dag!

Efter lunchen, en promenad på stan där Ida-Klara bara DROG in mig på Lagerhaus och TVINGADE mig att köpa fyra böcker på Bengans pocketrea och en kopp passionsfruktste på Linnégatan (där bokrecensionerna knackades ihop) var det dags för middag med Hanna på La Cucaracha! 
 
Vi hade ingen aning om att det var ladies’ night med 40% rabatt på maten, så det var ju en bonus. Omdömena på nätet är ju extremt varierade, men jag var nöjd med mat, dryck och service. Inget att klaga på. Dessutom hade jag ju strålande sällskap! 
 
Jag åt i alla fall gratinerade musslor i tomatsås, laxrullar och en liten tallrik med lite blandade charkuterier. Det enda jag har att klaga på är att salamiskivorna var minst dubbelt så tjocka som de borde vara. Hanna åt samma charkisar, kycklingfilé i tomatsås och en räkrätt. Såg gott ut det med 🙂 
 
Cava throughout, vilket vi tyckte att vi kunde unna oss med tanke på rabatten, och så blev det faktiskt dessert. Och vilken dessert sedan! 
 
 
Vaniljglass med apelsinchokladsås, physalis och björnbär. Jag var just tvungen att äta en morot för att uppväga bristen på grönsaker till kvällsmålet. Jag som hade tänkt försöka få i mig det där halvkilot om dagen som de rekommenderar… det blir lättare när jag börjar jobba! 
 
Nu Fawlty Towers och sedan till sängs med Utvandrarna. À demain! 

2014: 68 – När Lucy Sullivan skulle gifta sig av Marian Keyes

Säga vad man vill om Marian Keyes, men hon är en bra historieberättare och hon är rolig. Väldigt wysiwyg förstås – what you see is what you get – men det behöver inte göra så mycket. Hennes Anybody out there? till exempel är en helt fantastiskt vacker roman, och En oväntad semester har ett stort djup. 
 
Här kan man lista ut ganska fort vad som kommer att hända i slutet. Eller ja. Väldigt fort. Men strunt samma, det gör ingenting. man kan väl sluta läsa om man vill då. 
 
Lucy är i alla fall en 26-årig singel som bor i London med sin typiskt irländska familj. Hon jobbar på ett dödstråkigt kontor tillsammans med australiensiska Megan och smällfeta Meredia som ljuger om sitt förnamn. En dag går de tre till en spådam, Mrs Nolan, som förutspår att Lucy kommer att gifta sig inom arton månader. Lucy, arbetskamraterna och bästisen Daniel skrattar gott åt detta. 
 
Men så träffar Lucy Gus. Charmige, tjusige, alkade musikern Gus. Är han den nya Mr Lucy Sullivan? 
 
Det är underhållande. Det är roligt. Och det är provocerande på sina ställen för Lucy uppför sig verkligen som ett våp. Men det är ju knappast författarens mening att framställa det som om hon gör rätt som våpar sig, tvärtom. Det verkar som om många recensenter inte riktigt har förstått att man SKA bli ARG på Lucy. 
 
Jaja. Detta är kanske femte gången jag läser den och jag tycker att den är underhållande även om jag vet vad som händer. Det är faktiskt inget dåligt betyg alls. 
 
 

2014: 67 – Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Ingen har väl undgått filmen Mig äger ingen som haft planscher uppe precis överallt de senaste månaderna? Nej, jag trodde inte det. Detta är boken som ligger till grund – jag har förstått att alla faktiskt inte vetat om boken. 
 
Jag behövde något att läsa på bussen i tisdags och kusin E var snäll och lånade mig den. 
 
Det är i alla fall en fantastisk självbiografisk barndomsskildring som Linderborg bjuder på. Den är stark, rörande, rolig och väcker många tankar. Det essentiella här är väl mer eller mindre – det spelade till slut ingen roll att Åsas pappa älskade henne över allt annat. Andra makter kom i vägen. 
 
Men det finns ingen tvekan någonstans, egentligen, om att Åsa var den viktigaste personen i hennes pappas liv. Inte en enda gång är han elak eller våldsam mot henne, trots påverkan. Det känns faktiskt som om han hela tiden gjorde så gott han kunde – även om det inte räckte hela vägen fram. 
 
Jag lade inte ifrån mig denna boken med ett tungt hjärta. Faktiskt inte. Det är självklart ingen feel-good-bok heller, men jag väntade mig betydligt, betydligt värre.
 
Språket är dessutom mycket vackert och slipat! 
 
 
 

2014: 66 – Kvinnan som var en fyr av Viveca Lärn

Det råder väldigt skilda meningar om denna boken. Vissa tycker att den är helkonstig och vissa älskar den. Jag hör till den senare kategorin. 
 
Visst är den lite skruvad på sina ställen. Och visst verkar Cecilia Ek vara ungefär den mest sinnesrubbade personen i världen. Men porträttet av henne är ändå så otroligt roligt. Jag menar. Hur ofta har du läst en mening som lyder ungefär ”när hon slängde en trädgårdstomte som uppfört sig illa i hennes trädgård” – eller en berättelse om en vuxen kvinna som klär ut sig till trädgårdstomte och ramlar ner från ett äppelträd för att gömma sig från en mäklare? Eller stadgade, rika har förhållanden med män i tält under Kungsportsbron? 
 
Nä, just det. 
 
Cecilia Ek är i alla fall snart 50 och hennes automatiska försörjning efter faderns lotterivinst börjar ta slut. Alltså måste hon skaffa sig ett jobb. Hon åker till New York på en kurs för säljare av automatiserade öronrensare – där hon träffar en dansk som praktiskt taget klistrar sig fast vid henne. När hon lämnar kursen och åker tillbaks till Sverige följer han efter. Vad är det han vill egentligen? 
 
Jag tycker att detta är en rolig bok med härliga skildringar både av miljö och personer och hör definitivt till de som tycker att detta är en klart läsvärd bok. 

2014: 65 – Världens bästa by av Arto Paasilinna

Det var inte så längesen jag nämnde att jag ännu inte läst Paasilinna men nu har jag gjort det. Söndagsnatten var sömnlös och därmed knäcktes tre böcker (alltså, inte alla av Paasilinna). .
 
Detta var en av dem som stått i bokhyllan och väntat ett bra tag. 
 
Och om jag är glad att jag läste den! En så trevlig, puttrig, mysig och asrolig bok. Jo, rörande är den också på sina ställen. 
 
Asser Toropainen är en ökänd kyrkobrännare. Men på sin dödsbädd bestämmer han sig för att detta ska kompenseras, och det ska sonsonen Eemeli ta hand om. Han ska ta hand om en Dödskyrkostiftelse värd en miljon mark – och det gör Eemeli. Efter nogsam research bestämmer han sig för att bygga en gigantisk stockkyrka i Sotkamo. Men inte helt utan problem… 
 
Alla möjliga sorters människor söker sig till kyrkan, och snart byggs ett helt samhälle upp runt kyrkan. 
 
I världen är det värre. Tredje världskriget håller nämligen på att bryta ut… 
 
Otroligt läsvärd roman, på alla sätt och vis. Det är trevligt när otroligt roliga böcker även får en att tänka ett litet steg längre – här mycket om människor och hur vi är mot varann.