JoL på Bokhora inleder sin recension av Att springa såhär:
Jag tycker två saker om Maria Svelands roman ”Att springa”.
1) Temat – sexuella övergrepp, dess uppkomst och konsekvenser – gör det till en av de viktigaste romanerna på länge.
2) Själva det litterära romanutförandet är bitvis ganska svajigt men det spelar inte så stor roll då det känns som att punkt 1 är viktigare.
1) Temat – sexuella övergrepp, dess uppkomst och konsekvenser – gör det till en av de viktigaste romanerna på länge.
2) Själva det litterära romanutförandet är bitvis ganska svajigt men det spelar inte så stor roll då det känns som att punkt 1 är viktigare.
Och som så ofta kunde jag inte ha sagt det bättre själv. Så är det
Boken utspelar sig på 80-talet. Emma och Julia är tolv år och bästisar – men från helt skilda familjekonstellationer. Emma är gladlynt och bor ihop med sin unga mamma Annika, i en lägenhet full av musik, vänner och ljud. Julia bor i kärnfamiljen i den fina villan – med bastu, minsann! – mamma jobbar deltid på parfymeri, pappa är… finansman av något slag. Fint är det, i alla fall.
Det är sista sommarlovet innan högstadiet, innan det är dags att bli vuxen – och tjejerna springer på en blottare i skogen. Det blir upptakten till ett enda kaos av problematik till höger och vänster.
Och det är förskräckligt. Men väldigt viktigt. Det är kanske ingen särskilt bra roman, egentligen – jag vet inte, det är mer vad jag har läst i efterhand att andra som förstår mer tycker – jag blev så uppslukad av historien. Och så förbannad, förstås. Och väldigt förtjust i Emmas mamma Annika – hon verkar så härlig. Lite för härlig, förstås, för inte ens på det glada åttiotalet tror jag att hon är så trovärdig. Men hon är härlig ändå.
Bra och engagerande, alltså!
