Författare: Annzah

Tisdagsutmaningen – Enkät om resor i kulturen

 

Veckans tema på Kulturkollo är On the road, och veckans utmaning är i form av en enkät – om resor i kulturen och i verkligheten! 

Vilken bok om en eller flera resor tycker du mycket om?

 

Någon gav mig en luggsliten The Beach av Alex Garland för ett antal år sedan. Jag trodde inte att det var någonting för mig alls, men när någon man tycker mycket om älskar en viss bok så anstränger man ju sig ofta för att se vad det är för något. Och nog fastnade jag. Fantastisk roman. 

Sedan tänker jag spontant på Priset på vatten i Finistère av Bodil Malmsten, som jag älskade. Det är ju mer av en emigration än en resa, kanske, men den får vara med i alla fall. 

Road movies är en egen genre. Vilken är din favorit och varför?

 

Ett svårt val mellan två Tarantinopärlor (även om han inte regisserade den första) – True Romance eller Natural Born Killers. Det är nog Natural Born Killers ändå. Så himla bra. 

I veckans inledningsinlägg skrev jag om hur Willie Nelsons On the road again fastnat i mitt huvud. Vilken låt om att resa sjunger du gärna med i?


The boy with the arab strap med Belle & Sebastian är ett bra exempel. ”A mile and a half on a bus takes a long time…” – eller kanske Two of us med Beatles… fast allra, allra bäst är nog America med Simon and Garfunkel. 

Inre resor är också resor. Presentera ett verk som beskriver en inre resa!
Jag tänker spontant på Norwegian Wood av Haruki Murakami. 

Vilken plats/miljö läser du helst om eller ser filmer från?
Jag gillar ju att läsa om miljöer och platser som jag känner väl – Göteborg, västkusten, London och England i stort. Men jag konsumerar gärna kultur om platser som är okända för mig också – t.ex är jag inte så supersugen på att resa till Indien, men jag njöt fullt ut av Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. 

Vilka platser eller miljöer gillar du inte att läsa om eller se filmer från?
Jag vet inte – jag blir gärna lite illa till mods av att läsa böcker från små orter som får mig att känna mig klaustrofobisk, men det betyder ju inte att det inte finns massor av bra litteratur från sådana platser. 

Har du gjort några resor inspirerade av ett eller flera kulturella verk? Berätta!
Ja – min längtan till Paris kom mycket ur litteraturen, definitivt. När vi läste Nana på universitetet och pratade mycket om Paris arkitektur och stadsplanering visste jag att jag bara måste åka dit och se allting själv. 

Vilken kulturell resa drömmer du om att göra?
Det har inte bara med kultur att göra, men jag har naturligtvis läst en massa från och om Kalifornien och jag hoppas kunna åka dit inom en inte alltför distant framtid. Mest drar dock Linda och hennes man, som bor där! 

Berätta om en resa du planerar att göra i sommar!

 

Mot slutet av juli reser jag till Cornwall! Jag reste runt en del i England under mina år i London, men provlemet var att när jag hade tid att resa hade jag inga pengar, och när jag hade pengar hade jag ingen tid – därför kom jag aldrig så långt som just Cornwall och St. Ives. Men 19:e juli flyger jag till London, bor över en natt i närheten av Paddington och hoppar sedan på tåget i 5½ timme för att spendera några dagar därnere. Hoppas på massor av sälar och lunnefåglar, men även bad, promenader, läsning och god mat. 

Vilket land reser du gärna till?
Vilka som helst, egentligen! Men just nu är jag kanske mest sugen på att åka till Frankrike igen. Jag har varit där tre gånger, men har ändå inte sett så mycket. Jag har en dröm om… ah, det kommer i nästa fråga! 🙂 

Vart går din drömresa?
Los Angeles och Kalifornien är kanske min största dröm – men jag har även en gammal dröm om att spendera ett par veckor i Provence. Hyra någon liten stuga (jag tänker mig något i stil med den som Colin Firth bor i i Love Actually och handla all mat på den lokala marknaden och skriva Den Stora Romanen… ja, ni förstår. 

Vilket resmål lockar dig inte alls?
Thailand. Jag förstår inte varför man vill åka dit. 

Veckans bokbloggsfråga – vecka 24

 
Även Veckans bokbloggsfråga går i sommarläsningens tecken denna veckan – föga förvånande kanske, men ack så härligt!
 
Carola frågar: Den här veckan är jag nyfiken på att få tips på böcker som du förknippar med sommarlov. Böcker du själv läste som barn, som du läst för dina barn under sommarloven eller som du tror skulle passa extra bra som sommarlovsläsning. Vill du inte skriva om barnböcker kanske det finns andra böcker som du förknippar extra starkt med just sommaren.  
 
 
När jag var liten var biblioteket i Hunnebo pyttelitet och luktade damm. Numera är det väldigt fint och påkostat, jag måste gå och titta lite någon dag. Jag läste väl alla böcker som fanns på Hcg och Hcf-hyllorna om och om igen skulle jag tro, men av någon anledning är den som jag minns allra bäst Pigge Lunk av Gösta Knutsson, ni vet Pelle Svanslös pappa? Det är väldigt konstigt eftersom jag torde ha växt ur den cirkus 1987, men det känns verkligen som om jag brukade låna den varenda år. 
 
Läsmaterialet som fanns tillgängligt där vi bodde var nog inte så upphetsande för barn heller. Jo, förresten, Ture Sventon i Venedig fanns i hyllan (och bor nu hemma hos mamma och pappa), och jag minns att morfar läste Greven av Monte Cristo varje år. Kan dock inte svara på om det var ett pågående projekt, eller om han faktiskt läste om den varje år. Jag kommer ihåg att En flicka kom till Bagdad också stod där men den var jag kanske för liten för.  
 
Annat material som fanns där var alltså föga upphetsande för barn på sommarlov, men väldigt roligt nu – Gits Olsson och Torsten Ehrenmark – olika utgåvor som jag gissar kommer från jultidningskataloger. 
 
I Ätrafors fanns varken böcker eller bibliotek, men det fanns en bokhandel varifrån fler än en Britta och Silver och Lotta-bok kommit ifrån. De är väl ypperlig sommarläsning! 
 
Men ja. Jag har ju alltid läst allt jag kommit över och så lär det förbli, sommar eller ej. I år har jag samlat på mig några böcker som känns som om de blir trevlig, lättsam sommarläsning – lite chicklit, lite feelgood, lite biografier och memoarer. Och som jag ser fram emot en sommar i läsningens tecken! ❤ 

Tematrio: Sommarläsplaner

 
Veckans tematrio må vara förutsägbar men ack så trevlig – Lyran ber: Berätta om tre texter, genrer, böcker, författare du planerar att läsa i sommar! 
 
 
Först och främst har jag tänkt göra mig av med ett gäng hyllvärmare och klassiker – vissa mer lockande än andra. Temat för juni i Temaläsning 2016 är just hyllvärmare, dessutom – även om jag får erkänna att jag inte kommit så långt ännu. Till exempel tänkte jag att jag äntligen skulle komma mig för att läsa den evinnerliga Stolthet och fördom – mest för att jag också vill läsa Sittenfelds Eligible men vill läsa förlagan först. Men det finns högvis med annat som jag sparat på länge men inte kommit mig för att läsa, alternativt har sparat medvetet tills jag verkligen kan ta mig tid att läsa i en sittning eller två. 
 
Sedan hoppas jag läsa massor av young adult-böcker samt chicklit och feelgood som jag också sparat på mig just för att läsa i sommar. Lite Lucy Dillon, lite Jill Mansell och Jenny Colgan, lite Jandy Nelson, Sarah Dessen, Jenny Han… ja, ni vet. Detta är kanske den allra mest lockande högen av alla…! 
 
Så har jag en hel hög biografier och memoarer som jag tycker kan passa att läsa eller lyssna på på sommaren – av någon anledning, antagligen för att de ofta är till naturen sådana att de är snabb- och lättlästa, intressanta och i inte alltför långa kapitel eller delar. Här får man ju lägga i en brasklapp, förstås – jag tänker mig lite lättsamma, roliga biografier av t.ex artister eller liknande, inte sådana av folk som suttit inlåsta hos en galning i tio år eller liknande förfärliga öden. Men ni vet – sådana som känns mer som sommarprat! Jag har hittat några roliga engelska personligheter – Sue Perkins, Fern Britton, Arabella Weir – som jag tror kommer att passa perfekt. 
 
Nu tar Tematrio sommarlov och jag passar på att önska alla bloggkollegor en riktigt härlig sommar! Vi lär väl ses annorstädes i bloggosfären hoppas jag, men ändå 🙂 

2016: 196 – Fröken Julie av August Strindberg

 

 
”Med ett förord av författaren” – ja, käre värld, jag tror att förordet är längre än själva pjäsen. 
 
Och jag behöver väl knappast brodera ut texten kring pjäsen heller. Fröken Julie är galen, betjänten Jean beklagar sig för kokerskan och tillika flickvännen Kristin, fast egentligen är han ju ganska nöjd med hennes galenskap för då kan han manipulera henne dit han vill. 
 
Mycket intressant – såväl förord som pjäs – jag skulle gärna vilja se den på scen någon gång. 

2016: 195 – She’s wild again tonight av Fia-Stina Sandlund och Josefine Adolfsson

 
Jag har inte sett filmen – och visste överhuvudtaget inte vad denna handlade om. Men jag lockades väldigt av omslaget och kunde därmed inte riktigt låta bli att läsa. Men förlaget får berätta vad detta är för en bok: 
 
”1888 skickar August Strindberg manus till sitt nyskrivna sorgespel ”Fröken Julie” till Karl Otto Bonnier. Förlaget refuserar med orden: ”alltför riskabelt, alltför naturalistiskt”. Idag är Fröken Julie ett av världens mest spelade och lästa verk, inte minst på grund av Strindbergs manifestartade förord.
 
2015 gör Josefine Adolfsson och Fia-Stina Sandlund en operation i ”Fröken Julie” och går i dialog med Strindbergs frågeställningar om kultur, könsroller, biologi, myt och klass. ”She’s Wild Again Tonight” är en rolig, absurd och tankeväckande bok i två delar. Den innehåller ett förord och ett manus, i vilket Shima Niavarani och Gustaf Norén möts i New York inför en filminspelning. Manuset ligger till grund för filmen ”She’s Wild Again Tonight” med Shima Niavarani och Gustaf Norén i huvudrollerna.”
 
Ja – sammanfattningen säger det mesta! Det är roligt, absurt och tankeväckande – och jag vill absolut se filmen. Att jag fick läsa Fröken Julie på köpet gjorde ju ingenting heller – jag har läst den förut, men underligt nog bara på engelska. 
 
Titeln? Det är översättningen av första raden i pjäsen. ”Ikväll är fröken Julie galen igen: komplett galen!” 

2016: 194 – Svart som natten av Ann Cleeves

Ann Cleeves är ännu en sådan där författare som jag inte kommit mig för att läsa, av något outgrundlig anledning. Brittisk, kvinnlig deckarförfattare – ticks all the boxes – men det har inte blivit av. Kanske för att jag inte sett någon av TV-serierna… men det ska jag göra något åt så fort jag hinner. 
 
Detta är alltså första boken om Jimmy Perez på Shetlandsöarna. En av de mest lockande sakerna var ju naturligtvis att få reda på hur någon som heter Perez har hamnat på Shetlandsöarna – men det var lätt förklarat. Spanska armadan, ni vet. 
 
Nå. 
 
En kall januarimorgon är singelmamman Fran på väg hem efter att ha lämnat sin dotter Cassie i skolan. Det är kallt, kargt och ödsligt. Plötsligt får hon syn på ett underligt bylte i snön – och känner genast igen grannflickan Catherine Ross, som blivit strypt med sin egen röda halsduk. 
 
Nyheterna sprids hastigt i Lerwick, där alla känner alla. Jimmy Perez och Shetlandspolisen får förstärkning från Skottland, och snart tror alla att de vet vad som har hänt. Nog måste det vara byfånen Magnus Tait som varit framme? För ett antal år sedan försvann en ung flicka vid namn Catriona, och ”alla” visste att det var Magnus som var inblandad. Men man har aldrig hittat hennes kropp… 
 
Perez struntar i ryktena och bestämmer sig för att gå till botten med det hela. Men medan han gör det blir ryktena bara mer illvilliga, och snart vet ingen vad de ska tro. Allra minst de som tror sig veta mest… 
 
Ja, det är långsamt och lågmält, vilket inte nödvändigtvis är min grej – men jag tyckte mycket om boken, trots att jag kanske tycker att den var lite onödigt lång. Jag vill veta mer om vad som pågår däruppe! Tyvärr råkade jag läsa baksidan av en av de senare böckerna och det var lite tråkigt för då fick jag reda på något jag hellre hade velat få reda på på annat vis, men så får det vara. 
 
Spännande är det i alla fall, på ett ganska mysigt sätt – även om sanningen bakom vad som hänt förstås är allt annat än mysig. Brrrr! 
 
(Originalet heter Raven black och jag undrar verkligen varför översättaren inte valde att kalla boken Korpsvart istället – men det lär jag väl aldrig få veta…!)

2016: 193 – This charming man av Marian Keyes

 
Jag har den här boken i hyllan. Det är bara det att den är sisådär 750 sidor lång, inbunden och dan, så jag har verkligen inte orkat ta mig för att läsa den. Av blandade skäl. Den väger ju som en tegelsten… nä, men ni fattar. 
 
Döm således om min förvåning när jag hittade den på Storytel och den bara är knappt sju timmar lång! Ja, naturligtvis är det en ”abridged version”. Men eftersom jag inte vet vad som blivit bortklippt (över två tredjedelar av boken förstår jag nu, när jag tittar på den ”riktiga” versionen och den är nästan ett DYGN lång!) så kan jag inte säga att jag noterade att något kändes hattigt eller kapat. Inte alls! Jag tyckte att den var alldeles lagom. 
 
Och kan förstås inte förstå hur man kan ha dragit ut denna på 24 timmars lyssning. Men jag tänker inte ta reda på det heller… om det inte råkar vara så att jag hittar någon förklaring på saken. 
 
Anyway! 
 
Vi följer fyra kvinnor, som alla har haft något samröre med den karismatiske, jämförs-med-JFK, Paddy de Courcy. Lola, som trodde att hon var hans flickvän tills hon får läsa i tidningarna att han ska gifta sig – med Alicia, som är tjej nummer två. Grace är journalisten som vill skriva om de Courcy – hon försöker få info från Lola som inte vill ge sig. Hon kände Paddy för längesen och har inte glömt vad han gjorde mot hennes tvillingsyster Marnie, som fortfarande jagas av minnena av sin första kärlek – Paddy de Courcy. Hon flyr in i alkoholism och elände och allt rasar omkring henne. Kvinna nummer fyra är Alicia, kvinnan som Paddy nu ska gifta sig med. Hon påstår att hon skulle göra allt för att upprätthålla löftet man ger varann inför Gud och denna församling – men vet hon verkligen vem det är hon ska gifta sig med? 
 
Lola flyr Dublin till en väninnas morbrors stuga (Uncle Tom’s Cabin, såklart!) på landet, där hon blir polare med såväl a-laget som ett gäng transsexuella killar som hittar en fristad hemma hos henne, vare sig hon vill eller ej. Det är väl den historian som kanske berättas mest i sin helhet i denna avkortade version, för den är ganska väl utmålad – och rolig. Det känns väl som om fokus i denna utgåva alltså läggs på det roliga. 
 
För det andra som händer är allt annat än roligt. Det är förskräckliga saker som har hänt i det förflutna, och Paddy de Courcy är en riktig jävel för att säga det rakt ut. Som vanligt tycker jag att Keyes balanserar det riktiga svarta och överjävliga med humor och självdistans på ett bra sätt. Man får inte glömma att hon själv varit i det mörkaste av mörker, medelst missbruk och självdestruktivitet i relativt unga år. Hon vet vad hon pratar om och jag hoppas att det går in. 
 
Jag tyckte mycket om lyssningen. Recensionerna är väldigt varierade, det finns folk på min Goodreads-lista som jag aldrig trodde skulle läsa Keyes som har gett den en femma, och det finns andra som tycker att den är helt förskräcklig och att berättelserna om Lola på landet är överflödiga och alldeles för sockersöta. Det tycker nu inte jag – jag gillar alltihop. Frågan är förstås om jag hade sagt detsamma om jag hade läst eller lyssnat på den i sin helhet. 
 
Extra roligt är att inläsaren, Niamh Daly, har en ljuvlig irländsk accent som hon kan få att låta precis rätt i rätt sammanhang. Jag har hört många irländska a-lagare som låter precis som Moss och Boss och de andra och det blir ju väldigt mysigt när man lyssnar. Bonus för att Uncle Tom’s Cabin ligger i ”staden” som Tara, Fintan och Katherine kommer från i Last chance saloon – Knockavoy! Det verkar som om den är påhittad och då är det extra kul. 

2016: 192 – Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson

Jag har läst flera av Emmy Abrahamsons böcker förut, med stor behållning – Min pappa är snäll och min mamma är utlänning var en av de roligaste böckerna jag läste under 2015, och sviten om Filippa som åker till London är också riktigt bra (Only väg is upp, Stjäla the show och Make it stort). Naturligtvis kunde jag därmed inte motstå att läsa, eller snarare lyssna på, ännu en bok av henne med formidabel titel – Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, alltså. 
 
Och ja, det är jag glad att jag gjorde – den var ypperligt ackompanjemang till en eftermiddag tyngd av allergier och administration. 
 
Julia bor i Wien och arbetar som engelsklärare på Berlitz. Hon är fruktansvärt trött på sitt jobb, där hon är noga med att inte avslöja att hon egentligen är svensk. I drömmarna är hon författare, men det är alltid någon som redan har tagit hennes romanidéer, hon fördriver tiden med att svara på marknadsundersökningar och gå på hörseltest fast hon inte alls behöver det, och hon drömmer om att bli kompis med Elfride Jelinek, som bor i samma trappuppgång. Hon går ut ibland med kompisen Leonore, men helst av allt vill hon bara vara hemma och klappa katten. 
 
Men så träffar hon Ben. Som är karismatisk, spontan, gränslös, rolig och skitsnygg. Det är bara det att han dricker lite för mycket. Och luktar lite illa, faktiskt. Och, ja. Han bor under en buske i en park också. 
 
Julias fördomar utmanas genast – det är ju inte direkt standard att vara ihop med en uteliggare. Det blir en stormig kärlekshistoria som tar sina vägar om campingplatser i Kanada, bland annat, och även om det är en rar historia är den absolut inte sockersöt. Går det verkligen att kombinera dessa motpoler? 
 
Låter det som en osannolik historia? Det är det faktiskt inte – stora delar av den är helt sann och handlar om hur Abrahamson själv träffade sin man. Ja, det är faktiskt sant! 
 
Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar den varmt. Det är nyttigt att utmana sina förutfattade meningar och är det något jag har lärt mig det senaste året är det att tänka på att vi inte vet ett smack om de flesta i våra liv, och att det är ganska nyttigt att tänka på det ibland innan man dömer och skäller. 
 
Jag kryssar rutan ”Set in another country” i BOTNS-bingon. Kanske lite tråkigt att välja en svensk bok, men den utspelar ju sig faktiskt i Österrike och Kanada. I backspegeln kanske jag skulle ha använt denna till ”Six or more words in the title”, men nu… gjorde jag inte det. 😉