Jag blev lockad av denna titeln så fort jag fick höra talas om den. Jag gillar nämligen fotboll, särskilt brittisk fotboll. Och omslaget känns väldigt brittiskt på ett bra sätt. Stod dock ändå och vägde i bedömningen – var det verkligen något för mig? Men så pratade tjejerna i Storytelpodden om den förra veckan och ja, det kändes rätt. Så jag började lyssna när H var i taxfreen på färjan förra helgen och jag hamnade bredvid några oansvariga kvinnor vid de enarmade banditerna (de var oansvariga för att de hinkade Bacardi Breezers som de bara kallade för Bacardi när det var meningen att de skulle hålla koll på ett barn, inte för att de satt vid banditerna som vid det laget var stängda) och kände att jag var tvungen att plugga in något i öronen.
Och jag ville inte sluta lyssna! Åh, detta var verkligen en bok för mig. Tempot! Det är fantastiskt!
Alfie är sportjournalist på en tabloid i England. Han är rätt uttråkad, det händer inte så mycket och karriären står still. Han har en son, Tom, som mest bor hos mamman, och han är tränare för ett pojklag… men annars har han mest tråkigt. Han pusslar ihop perfekta laguppställningar med sin kombo och dricker öl, typ.
Men nu är det dags för VM i Qatar 2022. England lyckades kvala in tack vare att Turkiet drog sig ur på grund av inbördeskriget (kom ihåg: vi är i framtiden) och är nu i helt fantastisk form. Otrolig, faktiskt. Alfie är helt övertygad på att det är något fuffens bakom detta, men vad kan det vara? De är ju knappast dopade, och förresten är det inte bara den fysiska formen som är extraordinär. Det är allt.
Alfies högsta dröm är att se England vinna fotbolls-VM. Han var inte född 1966 när det hände sist, och ja – inget vore större. Men samtidigt skulle förstås avslöjandet – ja, för han kommer förstås på vad det är som pågår – ge honom evig berömmelse. Och det vore förstås det rätta etiska beslutet – att berätta sanningen.
Nu är det final, och det är mer än England vs. Tyskland. Det är Kärlek vs. Plikt, det är Sanning vs. Lycka… ja. Det är stort.
Detta är en helt fantastisk bok. Seriöst – jag tipsar folk till höger och vänster om den. Naturligtvis är det en bonus om man gillar fotboll och förstår lite grann om saken men det är egentligen inte helt nödvändigt. Dels är det spännande ur ett detektivperspektiv, dels är det en sorts underbara, varma fotbollsmemoarer (tänk Fever Pitch), dels är det en fruktansvärt rolig skröna som satirerar (?) FIFA och alla galna skandaler i fotbollsvärlden.
Och ja, det är underbart. Översättningen av Pia Printz är också utmärkt. Det som gör att boken inte får en femma av mig är tyvärr uppläsaren. Han – Henrik Norlén, för övrigt – är ett självutnämnt Chelseafan, bland annat. Men då ska man faktiskt veta hur man uttalar Bury och Derby. Vet man inte det ska man ta reda på det. (Bury uttalas ungefär som ”berry”, inte ”bureau-y”, Derby som ”darby” och inte ”derby”, om någon är intresserad.) Jag förlåter honom för Billericay… eller ja, egentligen gör jag inte det för det är knappast svårt att ta reda på – men inte för Bury och Derby. Det är slarvigt och det är synd att det drar ner betyget, men det störde mig tillräckligt för att göra det.
Men nu är ni förvarnade, så ni kan lyssna utan att bli upprörda. Och gör det, eller läs pappersversionen. För den är så bra!
Jag kryssar rutan i BOTNS-bingon för ”Six words or more in the title”!
